Turkiet surnar till

Turkiets Sverigeambassadör är hemkallad och premiärminister Erdogan ställer in det planerade besöket i Sverige. Båda händelserna hänger samman med riksdagsbeslutet i torsdags att det begicks ett folkmord på armenier. Utrikesminister Carl Bildt (M) är irriterad på riksdagens beslut och fruktar att det kan stärka de seperatistiska krafterna i regionen.

Visst, man kan se taktiskt på alla frågor. Om vi säger sanningen, vilka effekter får det då? Den moraliska dimensionen skjuts i bakgrunden. Här gäller det att spela sina kort rätt. Men precis som judarna och romerna har ett behov av att brotten mot dem erkänns så har armenierna det. Det är lättare att gå vidare när man slagit fast att det rörde sig om just folkmord. Att sopa under mattan är i längden ingen bra taktik; skiyen uppenbarar sig förr eller senare.

Om Turkiet inte kan tåla kritik mot händelser för nittio år sedan kan man ju undra hur det står till med demokratin. Kan ett land som visar denna abnorma känslighet platsa i EU? Ja, jag hoppas att Turkiet kommer med men det förutsätter att det finns mer mogna politiska ledare i landet.

Mer i DN.

– Det var folkmord, säger riksdagen

Den rödgröna oppositionen plus några borgerliga avhoppare i riksdagen gattade beslut om att turkarnas framfart mot armenierna var folkmord. Det var ett bra ställningstagande av den svenska riksdagen. Man ska inte hymla om förbrytelser, även om de ligger långt tillbaka i tiden.

Turkiet vill ju in i EU men de får nog landet finna sig i att erkänna att det var folkmord. Att kalla hem ambassadören från Stockholm är en helt meningslös markering som visar hur obearbetad den armeniska frågan är i turkiet.

Mer i DN

Turkiet och EU

Klipp ur DN

Turkiet vill komma med i EU. Men valet i söndags var inget som stärker landets ställning i förhandlingarna. Minst sex döda och rapporter om valfusk. Den svenska riksdagsledamoten Anne Ludvigsson (S) är kritisk till hur valet genomfördes.

Om dörren slängs igen framför näsan på turkarna kan det stärka nationalister och högerextremister. Den politiska utvecklingen i landet kan gå åt helt fel håll. Samtidigt kan inte EU släppa in ett medlemsland som har stora demokratiska brister. Det är en svår balansgång. Dessutom är det så att en del som är motståndare till Turkiets medlemskap inte alls drivs av en ambition att stärka demokratin utan istället har islamofobiska skäl, eller drivs av en misstänksamhet mot landets kultur. Alla goda demokrater får se upp med sällskapet.