Vid ett tillfälle skrev Alsing en krönika om att det var varje socialdemokrats plikt att sabotera den borgerliga regeringens energipolitik. Det gällde ett elda mycket och bada ofta. Krönikan var mycket rolig men det tyckte inte statsminister Thorbjörn Fälldin, som bodde i NN:s spridningsområde. Han tog med allvarsmättad ton upp Alsings krönika i riksdagen men Palme kunde (jag tror att det var efter ett samtal från Alsing) berätta att det rörde sig om en ironiskt hållen text.

Rolf och jag tyckte att företagsmötena i Härnösand var lika tråkiga. Vi skrev lappar till varandra och försökte genomlida sammanträdena. Och man hade ju alltid ett bra argument att bryta upp: ”Jag måste skriva till morgondagens tidning.”

Trots att tidningsföretaget gick dåligt var det i samband med styrelsemötena ofta middag med dryck. Man sade att eftersom det inte utgick något arvode för uppdraget så kunde man bjuda på mat. Visst var det en spritkultur. Företaget hade inte som Sundsvalls Tidning en representationsvåning utan det blev istället möten på olika krogar. En av ledamöterna hade grava alkoholproblem men det hindrade inte att man bjöd vidare. Mycket av den borgerliga företagskulturen hade kopierats och jag greps ibland av misstanken att man ville visa sig vara lika goda tidningsdirektörer som de borgerliga.

Alsing försvann till Stockholms-Tidningen som startade om år 1980. Han och chefredaktören Sven O Andersson satt i lokaler i centrala Stockholm. Alsing skrev ledare för papperskorgen för att hålla sig i trim. ST var en pigg tidning och man kunde ana Alsings drivna journalistik bakom en hel del. Men ekonomiskt var ST en katastrof, vilket bland annat berodde på att man inte byggt upp en effektiv annonsförsäljning. Tidningen lades ned år 1984. En utmärkt journalistisk produkt men ingen ekonomisk succé. Ytterligare ett bakslag för ett tidningsprojekt i arbetarrörelsens regi.

Konstruktionen med huvudredaktion i Sundsvall och tryckeri i Härnösand var omtymplig. Det bästa hade varit om Dagbladet tryckts hos Sundsvalls Tidning. Men bildandet av Mellannorrlands Tidnings AB var ett sätt att rädda Nya Norrland, som inte erhöll presstöd. Hela idén var väl också ett uttryck för tron på att stordrift och fusioner med automatik leder till förbättringar.

A-pressen i stort var alltid i kris. Innan krisprogram A avslutats sjösattes krisprogram 2. Alltid var det någon tidning i landet som hade det speciellt svårt och där tipset var en snar nedläggning. Men så sköt rörelsen till mer pengar och utgivningen var tryggad ännu en tid. Självfallet var det svårt för alla att arbeta i denna katastrofmiljö – svårt för de anställda, ledningen, styrelsen och andra berörda. Olika regimer inom A-pressen lanserade olika koncept men det fanns ingen dunderkur. I dag är arbetarpressen bara en spillra. Borgerliga konkurrenter har köpt upp gamla A-presstidningar eftersom de genererar presstödspengar. Så är fallet i Sundsvall, Östersund och många andra städer. En sak är då klar: inte hade Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund en susning om den möjligheten när de konstruerade ett system för att rädda mångfalden i den svenska pressen. Borgerliga tidningskoncerner, som spridit budskap om att marknadskrafterna ska få större spelrum, tjänar stora pengar på ett slags planekonomiskt system.

Men åter till åttiotalet.

När Nya Norrlands chefredaktör slutade lanserades idén att ha en gemensam chefredaktör för de båda tidningarna. Jag erbjöds jobbet och tackade ja till erbjudandet. Men då vaknade partiaktivister i Ångermanland. Inte skulle väl chefredaktören sitta nere i Sundsvall? Direktören Ebbe Nordin tog upp tråden.

– Du måste sitta i Härnösand, sedan är det ju din sak om du väljer att jobba från Sundsvall någon dag i veckan.

Om man inte fick välja tjänstgöringsort, vilken frihet skulle man då ha i övrigt? Det var inte lockande att pendla till residensstaden, särskilt inte då jag hade två mindre barn som krävde sin tid. Jag återtog min ansökan och om jag minns rätt så annonserade man på nytt. Sista ansökningsdagen ringde Nordin.

– Jag har inte sett någon ansökan från dej.

– Nej, jag tänker inte söka jobbet.

– Nähä… Ja, hej då.

De socialdemokratiska chefredaktörerna hade en egen förening som hade till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Klubben ställde helhjärtat upp bakom mig.

– Vi ska avråda alla som hör av sig från att söka jobbet så du är nog snart tillbaka.

I efterhand har jag fått veta att en del kandidater drog sig ur när de fick veta omständigheterna.

Men till sist fann ledningen en man vid namn Per Åhlström, som varit chefredaktör för Metallarbetaren och arbetat i regeringskansliet, som informationssekreterare hos statsrådet Birgitta Dahl. Hans dåvarande svärföräldrar bodde i Ångermanland (svärfadern hade varit andreredaktör på Nya Norrland och vi hade haft ett utmärkt samarbete). Åhlström anställdes och jag fick en uppsägning med internposten. Ebbe Nordin och en blek Åhlström satt i ett konferensrum vid Köpmangatan i Sundsvall och erbjöd mig att bli ledarskribent under Åhlström. Först kicken, sedan erbjudande om en sämre tjänst. Jag tackade förstås nej och blev reporter på Dagbladet; de kunde kicka mig från tjänsten men inte från anställningen. När en hop hästar rymt från en travtränare i Nolby bad jag att få åka på det jobbet. Hästarna fångades in och vi bjöds på kaffe hos tränaren. Det blev ett reportage i tidningen och en mycket trivsam stund

Åhlström styrde snabbt om ledarsidans kurs. Vilken tidning som var mest till vänster i stan, Dagbladet eller Sundsvalls Tidning, var ofta en öppen fråga. Åhlström stod för en högerinriktad socialdemokrati med fötterna djupt förankrade i betongen. Han trodde på kärnkraft och storskalighet,  föraktade miljörörelsens krav och ville gärna se en socialdemokrati som samarbetade med något av de borgerliga partierna. Det handlade mycket om bilismens usla villkor, sällan om miljöhot och internationella kriser.

De på knagglig prosa framförda ståndpunkterna gillades förstås av företagare, som inte hade väntat sig detta på en socialdemokratisk ledarsida. Och vem hade gjort det?

Jag förstod det inte då men Åhlströms politiska linje förebådade en djupare kris för arbetarörelsen. Inte så att han som person spelade något annat än en blygsam statistroll men det var detta att socialdemokratiska budskapet tunnades ut på många håll. Likheten med vad som stod att läsa på borgerliga ledarsidor var ibland obetydlig. I första hand var det fråga om ren maktpolitik. Genom att vinna stöd hos Folkpartiet eller Centern kunde Socialdemokraterna hänga kvar vid makten. Ideologi blev bara en belastning. Allt som luktade vänster skulle bekämpas.

Detta att en ny chefredaktör sätter sin egen prägel på tidningen är inte alls konstigt. Men visst sved det i hjärtat när gamla Dagbladet blev arbetarrörelsens mest högerorienterade tidning, lomhörd för den nya tidens krav och allmänborgerlig i sin framtoning.

Men det som irriterade mest var att Åhlström ställde upp på maktspelet och struntade i den socialdemokratiska chefredaktörsföreningens blockad. Den egna karriären var viktigare än några principer. Åtskilliga menade att Åhlström agerade som en svartfot.

Samme man skulle dyka upp senare i mitt liv, i samma skumma roll.

Pingsten 1985 ringde legendaren Christer ”Chritan” Sjöström och frågade om jag ville bli chefredaktör för Länstidningen i Östersund. Det krävdes ingen lång betänktetid. Vid midsommartid var det hela klart. Reporterjobbet var i sig kul men att skriva kommentarer till politiska skeenden var trots allt det jag gillade allra bäst. Jag och mina två döttrar flyttade till Brunflo sensommaren 1985, tillsammans med Islandshästen Fengur, och jag började på LT. Ett nytt kapitel i livet inleddes. Och jag som varit övertygad om att jag skulle leva hela mitt liv i Sundsvall…

I början av sjuttiotalet dominerade männen stort. Och stämningen var grabbig och kaxig. En kvinna fanns tidigare på redaktionen och chefredaktör Anselm Gillström uppvaktades om att fler kvinnor skulle anställas?

– Fler? Vi har ju redan en blev svaret.

Genusperspektiv var väl inte Gillströms starkaste gren.

Nattredaktören spred sarkasmer omkring sig och som så ofta fick han med sig många skrattare som inte ville drabbas av giftpilarna. Andra avdelningar var usla, dagskiftet hade gjort för lite och det var illa ställt med tidningen, enligt detta orakel.

Vissa kvällar var det trav på Bergsåker och nattredaktören var flitig i sulkyn. Mellan jobben ringde han redaktionen för att höra hur arbetet flöt. Vid halvelvadraget kom han upp i sin plastdräkt och jobbade hårt fram till pressläggningen, med förhoppningen att negrerna (den tekniska personalen) inte skulle sabba allt.

Men han var duktig att göra etta och löp men hade inte de egenskaper man kräver av en arbetsledare 2011.

Den rutinerade Sven Molla Mohlin var redaktionens pappa. Man kunde fråga honom om det mesta i journalistiken och han hade i regel bra svar. Dessutom var han mycket vänlig och hade i regel med sin cockerspaniel till jobbet.

Molla ledde också morgonritualen: att oxa. Han hade några centimeterlånga metallbitar från sätteriet. På kanterna fanns olika antal markeringar. Det gällde att få så många markeringar som möjligt. Den som fick minst antal skickades ut att köpa frallor, Kalles kaviar och bullar. Vi började nio men oxningen tog sin tid så det egentliga jobbet började strax efter tio.

– Jag tycker att man kunde skicka ut någon praktikant att köpa bröd, sa chefredaktör Söderberg men oxningen fortsatte.

Nu behövde man inte gå så långt. Det fanns flera livsmedelsaffärer inom några hundra meter.

Många som inte har erfarenhet av tidningsjobb tror ofta att redaktionerna har möten där stora strategier läggs upp.

– Nu ska vi ta kommunalrådet X-man rakt upp och ner.

– Nu ska vi skriva snällt om borgerliga väljare för att locka fler abonnenter.

Och så vidare.

Men så fungerar det ju inte alls. Det kommer ett tips som man kollar upp. Den som blir kollad kan uppleva att han eller hon har en hel tidning efter sig.

Det slående var hur lite av struktur det fanns. Det var landstingsmöten och polisstyrelsen och rätten, inte så mycket av egna. Man betade av några tips och följde andra medier.

Till en början delade redaktionssekreteraren ut prydliga lappar med dagens arbetsuppgifter. Senare inleddes redaktionsmöten på mornarna så alla hade större möjlighet att påverka hur tidningen skulle se ut.

Det var högre tempo än på min förra arbetsplats TT men avsevärt lägre om man ser till de senaste årtiondena. Tempot har trissats upp, det är i regel färre journalister och cheferna på redaktionerna har blivit idoga sifferkollare. Medan tidningsföretagen går bra och direktionerna skryter över starka bokslut så lyser knapphetens kalla stjärna över exempelvis kulturredaktörerna.

En kommunalman från Timrå sökte en gång upp chefredaktören Ewert Söderberg, det var i samband med att någon nämnd besökte tidningen. Kommunalmannen ansåg att han var utsatt för en bojkott medan andra S-politiker lyftes fram i spalterna. Chefredaktören förnekade. ”Vi behandlar dej som vi behandlar alla andra, det finns ingen som är ute efter dig.” Vid besöket på tidningen hade det tagits en bild på tre spalter (cirka femton centimeter). Den var för stor så en i kvällsgänget klippte bort en gubbe och då gick bilden in. Ni har redan förstått: den bortklippte var samme man som ansåg sig utsatt för en blockad. Hans misstankar lär inte ha minskat sedan han sett bilden: alla var med, utom han.

Sven ”Molla” Mohlin var en storvuxen man med naturlig auktoritet. Han skrev uppskattade kåserier och hade en del chefsfunktioner. Men mest var han som en skojfrisk mentor med ständiga bekymmer för skatten. Molla jobbade extra som sportkommentator på XYZ-kvarten och skatteavdragen blev för låga. Jag minns en dag då han kom instormande med ytterkläderna på och tog ett aviserat samtal. Han sjönk sakta ihop och upprepade den trista sifferserien. Restskatt på nytt.

Pappa tyckte nog att Mollas skatteproblem var ett inslag i skattekverulansen och suckade alltid då beskedet om Mollas skatteskuld kom upp. Pappa ville ha höga skatter och gärna fler företag i samhällets ägo.

En gång var det en man med konstiga ögon som ville att vi skulle skriva om att hans försäkringsbolag inte betalade ut ersättning för en stulen moped. Försäkringsbolaget sade sig ha synnerligen goda skäl och jag kände obehag att på nytt möta mannen.

– Jag tar det, sa Molla, och han klarade av det utmärkt. Nej, det skulle inte bli något i tidningen, så det så.

Vid ett tillfälle, det var innan jag började, hade en reporter skrivit en krönika om några utslagna, och återgett männens smeknamn. Ordentligt stagade kom de upp på redaktionen och krävde skadestånd.

– Inte ett öre under tiotusen, viskade den ene till kompisen Blå-Einar.

Chefredaktör Söderberg kom ut från sitt rum och sa att det inte kunde bli fråga om några pengar.

– Och du din långhåriga jävel, sa Blå-Einar och troppade av med kompisen i släptåg.

Många log i mjugg åt det där med långhårig.

Sjuttiotalets början var en radikal era. Den karismatiske Olof Palme ledde arbetarörelsen. Man blev uppmärksammad på att få familjer ägde det mesta i Sverige. Och de som hade den ekonomiska makten skulle inte även få den politiska makten. År 1971 beslutade LO-kongressen att utreda frågan om kollektiv kapitalbildning, löntagarfonderna. Det var Metall som låg bakom idén. Äntligen, tänkte jag. Företagsnämnderna var ett stort skämt. Löntagarna måste ha makt i styrelserummen. Förslaget låg helt i linje med den radikala strömningen i tiden och skulle komma att bli en lång följetong i den politiska debatten.

Men vad var det för slags samhälle som vi unga socialdemokrater eftersträvade? Ja, det förblev oklart. Vi var solidariska med tredje världens befrielserörelser och ville se en radikalisering av svensk socialdemokrati. Men hur långt skulle man gå i omvälvningen av samhället? Handlade det om justeringar eller grundläggande förändringar? Skulle löntagarna överta företagen, skulle alla fängelser rivas, skulle man tillåta att folkfiender spred sin propaganda? Frågorna besvarades aldrig. Många var upptagna med att vinna nästa val och sköta lotterier för att få pengar till verksamheten. Tids nog…

Ja, givetvis var det skrivmaskiner som gällde. Det knattrade, polisradion sände ut sina budskap, folk kom och gick. Det var tempo och det var roligt.

Klockan fem stängde telefonväxeln. Om det pågick ett samtal vid den tiden kunde inte Irené nattkoppla. Och hon skulle ju hinna med Timråbussen.

– Peter, nu måste du sluta prata om jag ska hinna med bussen, ropade hon på snabbtelefonen.

Det var bara att lyda.

På söndagsmornarna skulle växeln kopplas om så att redaktionen kunde ta emot samtal. En morgon var nyckeln till växeln borta. Molla, som var kraftig och rund, kröp då in genom den lilla glasluckan för att nå växelns trådar. När det var gjort kunde han inte ta sig ut. Han låg där med baken i vädret tills det kom en arbetskamrat som kunde bli räddningsarbetare. Den storyn levde i många år och kom upp på alla personalfester.

Civiltryckeriet avvecklades i samband med samgåendet med Nya Norrland. Enligt vissa var det civiltryckeriets inkomster som höll tidningen under armarna. Enligt andra subventionerade tidningen blankettryckningen. På många tidningar skedde samma utveckling. Man renodlade verksamheten.

Jag minns många av typograferna. Kullman. Persson. Janne Lången. Forsman, som hanterade rubrikmaskinen snabbare än någon annan i landet. Fiskarn.

När det kom studiegrupper tog Hjalmar Olsson gärna hand om dem. Han var duktig att prata och brukade extraknäcka på redaktionen. För att de satta blyraderna skulle hålla samman när man höll på med sidan användes vatten, som fungerade som ett slags klister.

– Ni ska ni få se blymasken, sa Olsson och när folk satte näsan över bordet tryckte han till så att det stänkte vatten.

Det tyckte Olsson var kul. Och även studiegrupperna.

Jag hörde långt senare att Olssons fru fått ett arv, det var när paret var i trettioårsåldern. Paret hade då ingen fast bostad och tog in på Hotell Knaust. Där bodde de tills pengarna var slut. Jag vet inte om det är en skröna men Olsson var definivit ingen driven ekonom utan en bohem och slarver.

Det var allehanda bevakninguppdrag. Ibland planerade, andra gånger improviserade. Det var ju nyheterna som styrde. Ibland var det ändlöst tråkiga konferenser, andra gånger spännande uppdrag. Det fanns utrymme för egna initiativ.

En gång kollade jag datummärkningen på varor. Det fanns en hel del i diskarna som borde ha legat i soptunnan. Korv, salami, ost, köttfärs och mycket annat.

– Bäst att du förvarar käket i kylskåpet om någon nekar, sa Molla. Men ingen nekade; däremot sände en del kedjor ut direktiv om bättre koll på varor som var på väg över gränsen.

Materialet sändes upp till tryckeriet i Härnösand via telefax, maskiner som överförde text. Fyra gånger om dagen sändes också väskor med Härnösandsbussen, det kunde vara annonsmanus och bilder. Faxarna brukade krångla och ibland försvann någon väska. Det var ett otympligt sätt att göra tidning. Många gånger var det gnissel mellan Sundsvall och Härnösand. Med avståndet ökade motsättningarna.

– Idioter, sa man i Härnösand.

– Amatörer, sa man i Sundsvall.

Men presstödspengarna till Dagbladet tickade ut och verksamheten kunde fortsätta.

I slutet av sextiotalet kom idén om att de socialdemokratiska tidningarna i Mellannorrland skulle samverka. Till en början var det meningen att Nya Norrland i Sollefteå, Dagbladet i Sundsvall och Länstidningen i Östersund skulle ingå i minikoncernen. Ett tag diskuterades om det nya tryckeriet skulle förläggas till Ånge. Men journalisterna på LT var skeptiska så Jämtlandstidningen kom aldrig med. Och tur var det. LT:s extrema upplageframgångar hade knappast blivit verklighet om man inordnas i tidningsimperiet.

Drivande kraft i fusionen var Nya Norrland Ebbe Nordin. År 1971 började tidningarna NN och Dagbladet att tryckas i den nybyggda officinen i Härnösand. Det var ett bolag men två tidningar som skulle behålla sin särart. Till en början var det många kulturkonflikter. ”Men så där har vi aldrig gjort.”

Det mest logiska hade varit om Dagbladet började tryckas på Sundsvalls Tidning och om Nya Norrland kommit överens med Västernorrlands Allehanda. Men gamla strider hindrade en sådan uppgörelse. Dessutom var det ju så att en riktig tidning skulle ha ett eget tryckeri.

En annan förklaring till att NN och Dagbladet placerades under samma hatt var presstödet. Reglerna var utformade så att ingen av tidningarna i Ångermanland var berättigad till stöd; de var för stora i sina respektive huvudområden. Men till Dagbladet kom en check varje år och NN drog nytta av det. Men i både den interna och externa diskussionen var det skälet inte alls dominerande.

Mycket talar för att NN lagts ned långt tidigare om man inte haft Dagbladet som livboj.

Ebbe Nordin var en mångsidig man med djupa rötter i arbetarrörelsen; en tid var han ordförande i kommunfullmäktige i Sollefteå och fanns alltid på plats när Socialdemokraterna hade kongress. Nordin var duktig som vd men ofta fyrkantig och burdus. Han hade varit polis och var kapten i reserven och hade en militär framtoning. Och samtidigt, som många hårda män, mycket känslosam. Han hade alltid svårt för begravningar, känslorna tog överhanden. Men han kunde skälla ut en hel redaktion utan att darra på rösten och var skicklig att debattera. På NN var det tradition att direktören hade en stark ställning men så var det inte på Dagbladet. Många upplevde därför att Nordin la näsan i blöt för mycket. De första åren skulle han inte ha vunnit någon popularitetstävling på Dagbladet men han var inte heller ute efter det.

När huvudkontoret låg i Härnösand blev det många resor till residensstaden, bland annat för att delta i fullständigt meningslösa möten i företagsnämnden. När vi uteblev från möten ringde Nordin och var förbannad.

Som sagt, Nordin var en mångsidig man. Att Rolf Alsing och jag blev chefredaktörer när vi var tjugosex visade att gubben inte drog sig för djärva lösningar. Han var snål med tidningens pengar men var en tid den bästa betalde direktören i den så kallade landsortspressen.

Trots presstödet till Dagbladet fattades pengar i företaget. Uppdelningen var sådan att det var LO som ansvarade för Arbetet, Dagbladet och Nya Norrland. Direktörerna sökte upp LO-chefen och beskrev det prekära läget. Det blev någon miljon i tillskott. Men kriserna fortsatte, trots åtstramningspaket, anställningsstopp och personalnedskärningar. Så blev det en ny resa till LO-borgen och några nya miljoner. Men det var svårt att se någon ljusning i fjärran. Åtstramningspaket – det var det ständiga på Dagbladet.

Som reporter brydde jag mig inte så mycket om omvälvningarna och samarbetet med Nya Norrland. Det viktiga var att skriva. En tid var jag rättsreporter. I huvudsak bestod jobbet i att gå på rättegångar.

– Men vad har du skrivit i blocket, sa två åtalade flickor när de upptäckte att jag noterade.

Det fick de inte veta men jag försäkrade att deras namn inte skulle komma i tidningen.

En av de äldre advokaterna dreglade lite väl tydligt över de unga flickorna. ”Jaså, du är truckförare, så intressant”, sa han och lät blicken svepa över de djärva urringningarna.

Sedan var det återkommande bovar, sådana som varit i rätten många gånger och lärt sig rutinerna. En broder Fransson var påfallande skicklig i rätten, han lät som en jurist, och åklagaren suckade över att Fransson och hans bröder ständigt återkom. Kriminalvården hade uppenbarligen inte lyckats med återanpassningen.

En tidigare kollega berättade att han en gång, när han var kring femton år,  varit på stan med Konrad Fransson som blev gripen. Men Konrad lyckades smuggla över sin plånbok till kollegan som stod och väntade i vinterkylan utanför polisstationen tills Konrad släpptes.

– Det här glömmer jag aldrig, sa han till kollegan. Säg till om du behöver hjälp med något.

Så var det rattfyllon med usla förklaringar till varför de hade för hög alkoholhalt i blodet, gråtjuvar, krogslagskämpar och skojare.

En gång åkte en fotograf och jag med en polis från spaningsroteln.

– Ibland trycker man i någon backe och dom ropar på radion att boende sett en mystisk bil och ger registreringsnumret. Jag noterar och kommer på att det ju är vår bil.

Spanarens pappa skulle åka med i privatbilen in till stan.

– Jaså, en redaktör, sa han med respekt i rösten. En studerad karl.

Det skrämde mig en del, att bli betraktad som någon däruppe.

Jag sysslade också en del med facklig bevakning, innan den kom att kallas arbetsmarknadsjournalistik. Det blev många rundor hos ombudsmännen. Det slog mig att en del var väldigt känsliga för det som stod i tidningen och att de inte riktigt litade på murvlar. Och det var inget tillfälligt eller specifikt för Sundsvall, skulle jag erfara.

Jag var inkallad när sjuttiotalet bröt in, vapenfri tjänstepliktig på Arlanda flygplatsbrandkår. Men hur kunde man få bli hemma på nyårsaftonen?

– Gå till en doktor och visa upp intyget att du varit där, sa pappa, det bör fungera.

Jag gick till en läkare.

– Det kan inte bli fråga om att sjukskriva, sa systern, som också var läkarens fru. Hon hade plockat jordgubbar i Selånger och någon sa att hon var den ende som plockat en enda gubbe som livnärt henne hela livet.

– Ok, men jag kommer ändå.

I väntrummet var det fullt med folk. En man satt och rökte. Så var det på den tiden. Askkoppar var framställda. En kvinna fick våldsamma hostattacker.

– Jag får be min herre att släcka cigaretten, sa hon med pipig röst, i väntan på nästa attack. Det var modigt att be en rökare att fimpa. Man gjorde det bara när det var en verklig nödsituation.

Brandmästare Frödeberg var inte nöjd med intyget jag visade upp.

– Här framgår det ju inte att du är sjukskriven, bara att du varit hos doktorn, sa han helt riktigt.

– Ja, jag hade ont i halsen och eftersom jag haft halsböld…

– Men du borde haft ett riktigt sjukintyg. Ok, det får väl gå för den här gången men nästa gång måste du ha klara papper..

Pust! Jag klarade mig från straffexercis.

På Arlanda arbetade vi 48 timmar och var lediga 24. Det var mycket dötid. Bredvid sängen hade jag en askkopp, en delad juiceburk. Man fick ha kläderna ordnade så att man snabbt kunde komma ut när det gick larm. Fötterna ner i stövlarna, dra upp byxorna och på med en skjorta, sedan var det bara att rusa iväg. Det fanns olika larm. Ett var för ambulansen, ett när ett plan skulle tankas, ett för katastrof. Men så snart det tjöt blev man klarvaken och var beredd att rusa iväg.

– Det är ambulanslarm, skrek någon och vi som inte tjänstgjorde på ambulansen kunde somna om.

Dagarna var sega.

En dag hade vi stegövningar. Det gällde att resa en stege mot ett garagetak och sedan pinna upp. Väl uppe på taket snurrade det till i min skalle. Jag satte mig ner. Fy fan.

Brandförmannen kom upp och frågade hur det stod till.

– Svindel, sa jag.

Han talade lugnande. Till sist klättrade jag ned med förmannen strax bakom. Han skötte det hela bra. Jag överlevde. Men befälet insåg också att Swedenmark inte var en kandidat till stora stegbilen.

Jag hade flickvännen i Stockholm och lyckades byta bort skiftet den 5-6 januari 1970. En annan tog min plats. När jag tidigt på morgonen den 6 januari kom till flygterminalen vid Haga i Stockholm såg jag de svarta rubrikerna: HAVERI PÅ ARLANDA.

En plan som tillhörde flygbolaget Spantax hade lyft från Arlanda 22.24 kvällen före, med kurs mot Mallorca. Eftersom det varit problem med just det planet skulle man flyga ned det till Schweiz för motorbyte. Men ganska snart försvann planet från radarskärmarna på Arlanda. Grupper sändes ut för att söka. Man körde så kallade valpar, jeepliknande fordon som var bra i terräng, längs små skogsvägar. Inte ett spår. Då lyckades en flygvärdinna få iväg en signal från en sändare. Men man saknade utrustning för att kunna avgöra exakt varifrån signalen kom. Det blev fortsatt letande i skogen i den tjugoåttagradiga kylan. Till sist fann man det sönderslagna planet. Piloten och en flygvärdinna var vid liv. En av brandmännen värmde piloten med sin kropp, han satt nämligen fastklämd i cockpit.

Det var en sorglig stämning ute på förläggningen. Den doktor som undervisade oss kom ut för att gå igenom vad som hänt. Däremot minns jag inte att det var några krissamtal för de tjänstepliktiga som burit lik i skogen.

Så visst var de ofta enformiga övningarna välbehövliga. helt plötsligt blev det allvar. Och jag var utkompad.

De vapenfria fick godkänt för insatsen men kraschen visade att beredskapen i stort var för dålig och att samordningen mellan olika myndigheter inte fungerade. En rad förändringar genomfördes.

I många urkunder, bland annat i riksdagen, står att Spantaxolyckan inträffade 1971. Men det var alltså 1970. Det finns alltid risk för att ett felaktigt årtal fortplantar sig.

En del av de vapenvägrare som hade religiösa skäl hade knappt varit utanför hemförsamlingen. Att komma till brandstationen på Arlanda var en kulturchock av stora mått. En man från Småland tillhörde en sekt som fördömde televisonen. Men när apparaten slogs på kunde han skymtas bakom glasrutorna; visst var det spännande, som mycket av det förbjudna är.

Några etiker utnyttjade några lediga dagar till ett göra en riktig krogsväng i Uppsala. En troende broder tyckte det lät spännande och bad att få haka på. Han drack öl och vin och stimmade med de andra. Morgonen efter greps etikerna av ruelse: hade de lett in den troende brodern på farliga vägar? Då for dörren upp och där stod han, den svarthårige och munvige smålänningen.

– Grabbar, ska vi festa i kväll också, frågade han.

Jag längtade tillbaka till redaktionen. Men först i september var det muck. Efter grundutbildningen på Arlanda hamnade jag på Bromma, som assistent till en handläggare. Det var mer ett vanligt kontorsjobb, med fria helger. Och jag slapp fortsatta övningar.

Vi fikade med en speciell avdelning på Luftfartsverket. Chefen var vänstersosse, en frejdig man som gärna luftade sina åsikter. Hans sekreterare tillhörde någon vänstergrupp och sa vid något tillfälle att verket ingick i det etablissemang som skulle bekämpas. En konservativ jurist snappade upp det och anmälde, jag tror det var till Säkerhetspolisen. Det stod en del i tidningarna om det hela. Juristen i fråga hade svårt i diskussionerna med den yngre kvinnan och anmälan var väl hans hämnd.

När jag åkte tåg hem till en permis satt jag i restaurangvagnen då tåget stannade. Stora bestånd av rallarros prydde banvallen. Den kände botanisten och konstnären Rolf Lidberg satt också i restaurangvagnen. ”Har du sett, Rolf, vilken blomsterprakt”, tänkte jag säga men jag var för blyg.

Den store socialreformatorn Gustav Möller dog på hösten 1970. Jag följde katafalken genom Stockholm. Morfar skulle ha gillat det: han var en stor beundrare av Möller. Däremot var han skeptisk till en del med akademisk framtoning.

Så var det muck, utan stora åthävor. Molla från Dagbladets redaktion ringde samma lördag jag muckade och undrade om jag kunde ta ett jobb på söndagen. Det var en befrielse att åter gå in i de slitna redaktionslokalerna.

Dagbladet Nya Samhället hade ett eget hus vid Köpmangatan, vid infarten till stan. Det hade ritats av Alnöfödde Lennart Uhlin, sedermera professor i arkitektur. Huset gjorde att många av medarbetarna kände stolthet. Där inrymdes   redaktion, annonsavdelning och administration, dessutom tidningstryckeri och civiltryckeri. De översta våningarna i huset hyrdes ut.

I grannfastigheten, där tidningen förut hade sina lokaler, fanns då Socialdemokraternas och SSU:s expeditioner, plus en del lägenheter.

Men den lilla tidningen förde en ojämn kamp. Sundsvalls Tidning var dominerande, både om man ser till antalet abonnenter och annonsinkomster.

Under lång tid hade många propagerat för att staten skulle gå in och ge stöd till de små och fattiga tidningarna. Argumentet var att samhället hade ett ansvar för att främja mångfalden och värna en mångsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till en början betalades pengar ut till de politiska partierna som sedan kunde vidarebefordra pengar till olika tidningar. Men systemet gjordes om, enligt uppgift efter en överläggning mellan finansminister Gunnar Sträng (S) och Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund. Vissa kriterier skulle uppfyllas vad gällde utgivningsdagar och upplaga. Invändningarna var bland annat att det var osunt att tidningar som skulle granska makthavarna fick pengar från statliga organ. Var det inte som i Sovjetunionen?

Skattepengarna kom att betyda mycket för många andratidningar. De fick en ny chans. Men sett i stort så har inte styrkeförhållandena ändrats; sedan kan man förstås säga att den borgerliga övervikten skulle ha varit än starkare utan presstöd.

ikanten.wordpress.com

I många år var svaret nej. Brasan på Norra berget i Sundsvall var inget för barn. Men så en dag, jag var nog fjorton då, blev svaret ja. Vi skulle gå tillsammans, grabbarna i kvarteret i Nacksta. Det tog väl en halvtimme och ingen drömde om skjuts.

En tid var det bekymmer med brasan på berget. Några roade sig med att gå dit kvällen före och tända på. Ett år berättade pappa och läroverkspojkar skulle vakta brasan dygnet före. Jag tyckte det lät enormt imponerande. Läroverkspojkar, då skulle ingen våga sig fram. Det var som Secret Service.

Vi gick till Norra. Det var lätt att hitta. Elden var vår ledfyr.

Det var mycket folk kring brasan. Sångarna hade redan fortsatt till någon annan festplats. Många hade smällare. Häxpiporna tjöt, ibland farligt nära ansikten. En hel del drack direkt ur flaskan. En kraftigt berusad man (ja, han var kanske tjugo) tog fram snoppen.

– Det var inga dåliga grejer, sa hans lika fulla kompis.

Folk snubblade på trädrötterna, tittade in i elden och pratade.

Vi gick hemåt när brasan började ta slut. Det var sen kväll och vi var vuxna.

Det skriver Kenneth Fahlberg i Östran efter Kalmars nederlag mot Giffarna Sundsvall.

Svenska mästarna åkte på pumpen mot GIF Sundsvall, vilket Östran noterar

Synd att laxen var sur. Annars tänker jag mer på torsk i samband med Kalmar.

Även i Barometern är suckarna djupa.

Men deppa inte ihop nu. Kalmar mötte ett lag som kommer att nå ut i Europa under tiotalet. Manchester, München, Barcelona, Milano och så vidare. Kalmar kan lyckas bra i allsvenskan, i många fall är det lättare motstånd där än i den norrländska huvudstaden.

En gång i världen fanns idéer om att en av SVT:s nyhetsredaktioner skulle förläggas utanför huvudstaden. Det skulle kunna ge lite andra perspektiv på tillvaron och landet. Men idén mötte starkt motstånd. Att förlägga Rapport till Umeå eller Aktuellt till Sundsvall är en bra idé. Men idén kommer att sågas innan fjolårsgräset kommer upp ur snön.