Fina siffror för Socialdemokraterna

Det ser bra ut för Socialdemokraterna. I en stor undersökning har väljarna fått gradera partierna i olika frågor. Socialdemokraterna noteras för 45 procent positiva. Riksdagens tredje största parti, Centern, hamnar näst sist av riksdagspartierna och frågan om partiet överlever valet i höst kommer att fortsätta att ha aktualitet.

Siffrorna kan glädja Mona Sahlin, som är ifrågasatt av många, även i den egna rörelsen. Istället för att prata politik pratar många Mona. Men uppenbarligen kan hon inge förtroende och det lovar gott inför september.

Bara 8 procent är positiva till Sverigedemokraterna medan hela 63 procent är negativa, den i särklass högsta siffran i mätningen. Ibland talar ju SD om den tysta majoriteten men den stora majoriteten är negativt inställd till det främlingsfientliga partiet.

Nu har olika borgerliga partiet, främst C och KD, behov av att profilera sig. Men det kommer att fresta på sammanhållningen i fyrpartiregeringen. Och när Reinfeldt ger order ser nog de andra till att lyda.

Mätningen ökar optimismen om att det blir regimskifte i höst.

Mer i DN.

Stolt fader talar ut

Minus 25 på eftermiddagen. SJ backar nu om den slopade resegarantin. Det verkar vara kaos, inte bara i trafiken utan också i ledningen för företaget. I ett land där det varje år snöar och blir kallt kan det inte komma som någon överraskning. Man måste dimensionera utrustningen efter väderlek. Ingen åker ut på fjället i tunna nylonhandskar.

###

S i länet har lämnat ett förslag till riksdagslista. Beslut fattas på årskonferensen.

Marie Nordén stir i topp på listan efter Berit Andnor, som slutar i riksdagen efter många års utmärkt arbete. Gunnar Sandberg står som tvåa. Vi får se vad som händer med turordningen på listan. Ibland stuvas det om. Som när Robbin Grönstedt skulle in på fjärde plats och därmed bli ersättare för sin dåvarande svärmor Margareta Winberg. Den tidens SSU omformades till en valorganisation för Grönstedts ambitioner. Men dessbättre sa distriktskongressen nej och politikerbroilern Grönstedt kom inte ens med på listan.

I år står första SSU:are på plats sju. Det är min dotter Linnea. Självfallet är jag väldigt stolt över det och över hennes djupa politiska engagemang. Numera är det omfattande verksamhet i länets SSU-distrikt och jag har träffat många som brinner för politiken. Det är härligt. Pappa blev en gång invald i Sundsvalls kommunfullmäktige på en socialdemokratisk spränglista men han intog aldrig platsen. Han gillade inte möten och politikens tröghet.

Lycka till, S i Jämtland och Linnea!

Åter till traditionella socialdemokratiska värden

– Bättre med en Saab på parkeringen än en Maud i regeringen.

Det sa Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin då hon 1 juli talade i Almedalen.

Enligt referatet i DN pläderade Sahlin för en återgång till traditionella socialdemokratiska värden. Det är bra. För mycket av S-politiker har influerats av nyliberala tankegångar. Frihet, jämlikhet, broderskap blir aldrig inaktuellt och mossigt. Det är mer av klassisk socialdemokratisk politik som behövs. För Sverige men också för partiet.

Mona Sahlin talade i Almedalen i onsdags kväll

– Aldrig någonsin kommer vi att göra någonting i samarbete med Sverigedemokraterna, sa Sahlin. Det är bra att hon pratar klartext. Det kan få upp andra politiker på banan med deklarationer om hur man ställer sig till samarbete med ytterkantspartiet.

Det tycks ha varit en bra kväll för S-ledaren i Almedalen.

Fördjupat rödgrönt samarbete – bravo!

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade i tisdags ett gemensamt gruppmöte i riksdagen, mer i DN.

Mona Sahlin kallade mötet historiskt och det finns fog för det epitetet. Inför valåret 2010 gäller det att mobilisera och gå fram på gemensam front. Att de tre partierna ska genomföra turnéer i Sydsverige är bra. Man börjar i Göteborg och tar givetvis tåget.

Inom socialdemokratin finns det en del som följer utvecklingen med skepsis och som hellre sett samverkan med något eller några borgerliga partier. Det är bra att S-ledningen inte lyssnar på det örat. det rödgröna samarbetet måste utvecklas och chansen är stor att de tre partierna efter valet nästa år får besätta ministerposterna.

Det rödagröna samarbetet fördjupas.

Kraftig ökning av ungdomsväljare

Men den största förändringen har skett bland de unga väljarna, där bara en av fyra gick till vallokalerna 2004. I valet i söndags var det nästan dubbelt så många unga som gick och röstade, med 44 procent i åldersgruppen 18–29 år. Och bland 30–44-åringarna ökade valdeltagandet från 28 till 41 procent. Mer i DN.

Valet till Europaparlamentet analyseras nu på olika håll. Synovate har kommit fram till att det skedde en kraftig ökning av valdeltagandet bland de unga väljarna, nästan en fördubbling jämfört med 2004: 44 procent i åldersgruppen 18-29 år, 41 procent i gruppen 30-44.

Förklaringen heter säkert Piratpartiet. Det partiet är ju störst bland de yngsta.

Röstbenägenheten var större bland borgerliga sympatisörer (56 procent) än i vänsteralliansen (47 procent). Sämst gick mobiliseringen för Socialdemokraterna. Bara 40 procent av S-sympatisörerna deltog i EU-valet. Det var ju en majoritet S-väljare som röstade nej till medlemskap i EU och det hänger kvar. ”EU är inte något för oss”, tänker många och avstår från att rösta. Även KD misslyckades med mobiliseringen medan uppenbarligen Alf Svensson-falangen lyckades mycket bra.

Synovate bekräftar också att högutbildade röster i större utsträckning än lågutbildade. LO-medlemmar stannar hemma i större utsträckning än medlemmarna i tjänstemannaorganisationer.

Jämnt mellan blocken inför riksdagsvalet

Det är jämnt i majmätningen som presenteras i Dagens Nyheter.

Jämnt mellan blocken

En liten men statistiskt osäker övervikt för de rödgröna.

Piratpartoet har ju stormat fram i mätningar inför EU-valet. Och sympatierna slår också igenom i mätningen som gäller riksdagsvalet. 1,5 procent skulle läga sin röst på PP. Om det blir mandat i Europaparlamentet torde det underlätta för PP i riksdagsvalet. Enligt Synovate rekryterar PP främst väljare från den borgerliga kanten.

För andra mätningen i rad ligger Sverigedemokraterna under spärren till riksdagen. Mycket bra. Det främlingsfientliga partiet men rötterna i rasistorganisationen Besvara Sverige Svenskt har inget i riksdagen att göra.

Men vad statsministern kommer att heta efter valet är en öppen fråga. Synovates mätning visar bara att det är mycket jämnt. Men det allmänna intrycket är att de rödgröna nu börjar få luft under vingarna

Utanförskapet ökar i alliansens Sverige

Jag satt ute i trädgården och läste ett utmärkt reportage i Dagens Nyheter. Arbetslösheten slår hårt runt om i landet och kommunernas socialbidrag beräknas öka med 50 procent fram till 2012. ”Förändringen av a-kassan och nya riktlinjer hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör att socialkontoren får besök av grupper som tidigare inte var aktuella för socialbidrag”, skriver DN. Ungdomar och barnfamiljer är växande grupper på socialkontoren.

– Regeringen har ensidigt inriktat sig på att ställa krav på dem som stått utanför arbetsmarknaden. Det är som det vore deras personliga egenskaper som är problemet, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö Universitet.

Reportaget finns i DN, Fokus.

Alliansregeringen skulle ju minska utanförskapet, minns ni det? Nu är det rekordmånga som befinner sig i detta utanförskap. Klyftorna ökar i det svenska samhället.

Och det är kommunerna som får ta smällen. I Svenska Dagbladet noteras att ingen kommun klarar sig på extrapengarna från regeringen. Det blir nedskärningar, inte minst i skolan.

Krisen fördjupas i kommunerna

Det är inte alliansregeringens fel att världen drabbades av en finanskris. Däremot kan regeringen kritiseras för att den gör för lite för att mildra effekterna av krisen. Nu är det de svagaste grupperna i samhället som tar mest stryk.

Socialdemokraterna kan gå till val 2010 på att återupprätta valfärdssamhället.

En offensiv vårbudget från Socialdemokraterna

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt alternativ till vårbudgeten. På DN-debatt presenterar Mona Sahlin och Thomas Östros huvuddragen i politiken. Det handlar om en stor satsning på jobben.

”Totalt ger vår politik över 100 000 fler jobb, praktik eller utbildningsplatser jämfört med regeringens passiva politik.

Vi lägger i dag fram en budget för att återupprätta den arbetslinje som har gått förlorad under trycket av den borgerliga regeringens ofinansierade skattesänkningar. Sverige ska tillbaka till överskott i de offentliga finanserna. Vårt främsta mål är full sysselsättning.”

Det är bra besked. Oppositionen driver en klassisk politik med stimulanser för att få fart på ekonomin. Alliansen ligger lågt och håller igen. Alliansen kom ju till makten genom att förklara att man skulle bekämpa utanförskapet. Nu kan vi konstatera att det är rekordmånga som står utanför arbetsmarknaden och att medelåldern bland förtidspensionärerna sjunker.

S vill satsa mycket mer på kommunerna och det är nödvändigt. Det är ju till socialkontoren de arbetslösa kommer när de blivit utförsäkrade. 

100 000 nya jobb och praktikplatser skapas med S-politiken. Det är så man bekämpar utanförskapet, Reinfeldt!

Socialdemokraterna måste vässa profilen

”Mona Sahlin måste föra världens mest framgångsrika parti tillbaka till makten.

Misslyckas hon och blir avsatt eller avgår så blir det snabbaste partiledarskiftet i Socialdemokraternas historia. Det skulle också göra partiet lite mer som andra.”

Sahlin granskas i SvD

Det skriver Göran Eriksson i Svenska Dagbladet som ägnar S-ledaren en hel del uppmärksamhet.

Först måste det bli ett hyfsat EU-val för S, som avstamp till riksdagsvalet 2010. Men kommer det att funka? När en partiledare är på toppen passeras solen, Jupiter och Andromedagalaxen. När en partiledare är på botten når det djupare än någon oljeborr. Det finns i debatten en viss närsynthet. Men kom ihåg hur det var med Göran Persson, en buffel som blev Trivsel-Torsten och sedan buffel igen. Det svängde snabbt  men det tillstånd som just rådde vid skrivtillfället  betraktades som det eviga. 

Risken är att dåliga siffror leder till en debatt om dåliga siffror, vilket ger än sämre siffror. När Sahlin öppnar munnen väntar alla att hon ska säga något om partiets kris, inte om högerregeringens politik. Det blir en ond, nedåtgående spiral. Bara ett vet man: denna spiral bryts.

Jag tycker att Socialdemokraterna och hela vänsteralliansen måste vara mer på hugget. Formulera klara, tydliga alternativ till högerpolitiken. Tala mycket om dessa alternativ och klaga inte bara på regeringen; även befogad kritik kan lätt upplevas som kverulans. Få framtidstron att lysa om S-förslagen: vi kan och vi vill ta Sverige ur krisen, vi har gjort det förr. Låt första maj bli avstampet för en tuffare, offensivare och mer kampglad socialdemokrati.

Var är norrlänningarna, Mona Sahlin?

Sahlin måste plocka med fler norrlänningar.

I morgon fredag ska den socialdemokratiska partistyrelsen bestämma vilka som ska vara föredragande på S-kongressen i höst. Det kan vara en fingervisning om vilka som kommer med i en S-ledd regering. Flera medier, bland annat Dagens Nyheter, har presenterat namnen.

Urban Ahlin som redan i dag är partiets utrikespolitiske talesman kommer att ta hand om utrikesfrågorna under kongressen. Som professor Ulf Bjereld påpekade i TV 8 har han rört sig åt vänster så skepsisen mot Ahlin lär ha avtagit. Han kan gå bra ohop med V och MP.

Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, tar hand om skol- och utbildningsfrågorna. Det innebär i så fall att Marie Granlund petas som skolpolitisk företrädare. Hon har inte klarat debatten med Björklund något vidare. Jämtin är tyngre. Ett bra val.

Lena Hallengren är ordförande i riksdagens trafikutskott och lär bli föredragande i dessa frågor på kongressen. Hon blev som mycket ung statsråd.

Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, har tidigare lett partiets rådslag i miljöfrågor och kommer att ta hand om dessa frågor under kongressen. Det är en central position i dagens politik. Göran Johansson brukade ju klaga på Stockholmsväldet men nu gör hans efterträdare en inbrytning.

Leif Pagrotsky var utbildnings- och kulturminister 2004-2006 och är ordförande i  riksdagens kulturutskott. Pagrotsky kommer att hålla svara för kultursektorn på kongressen. Han tog strid med Persson om EMU och gjorde ett mycket bra jobb på olika departement. Välkommen tillbaka, Paggan.

Thomas Bodström, som var justitieminister 2000-2006, kommer att föredra dessa frågor under kongressen. Ok, men jag tycker att den mannen är uppskriven.

Thomas Östros håller i ekonomifrågorna.Han är partiets ekonomiska talesman och vice ordförande i finansutskottet. Självklart val.

Ylva Johansson tar hand om de sociala frågorna. Hon var äldreomsorgsminister 2004-2006 och är vice ordförande i socialutskottet. Var tidigare V-politiker. Fick lämna regeringen då hon och dåvarande finansministern Erik Åsbrink blev ett par. Jag tycker inte hon var så övertygande i ministerrollen.

Sven-Erik Österberg får ta hand om arbetsmarknadsfrågorna. Österberg var under 2000-2002 ordförande i arbetsmarknadsutskottet och var under en period biträdande finansminister i Göran Perssons regering. Han anses ha ett starkt stöd och en bra förankring i rörelsen.

Det finns en tung invändning mot listan, såsom den ser ut i dag: Det finns inga norrlänningar, inga från skogslänen. Däremot är det bra utdelning för Stockholmsområdet. Många av de föredragande behöver inte bo på hotell under kongressen utan kan ta pendeltåget eller tunnelbanan hem.

Jag hoppas att partistyrelsen bättre beaktar de regionala aspekterna i val av föredragande. Socialdemokraterna är starka i norr och om de så ska förbli får inte SAP bli Sydsvenska Arbetarepartiet.

Oppositionen måste vässa profilen

Moderaterna är klart största parti i Stockholm. I ett riksdagsval nu skulle 41,5 procent ge sitt stöd till Moderaterna. Socialdemokraterna har 27,3 procent och är alltså ordentligt akterseglad, visar Dagens Nyheters redovisning.

Mycket talar för att det är ett resultat av det allmänt gynnsamma läget för Moderaterna och partiet ligger ju alltid bättre till i huvudstaden än i landet i genomsnitt. Men gapet är stort. En tröst kan dock vara att det tidgare pendlat våldsamt i Stockholm: ibland är Moderaterna störst, ibland Socialdemokraterna.

Oppositionspolitiken i stort måste vässas. I dag är det för tamt och lamt, för profillöst och utslätat. Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson måste ena sig i fler frågor, gå på offensiven och lägga fram konkreta förslag. 

Varierat opinionsutbud

Enligt Sifos senaste har de rödgröna ett knappat försprång i opinionen. Men det handlar bara om 1,2 procentenheter. Eftersom det är 12 procent som nu säger att de inte ska rösta eller rösta blankt eller inte vill berätta vad de anser är det omöjligt för någon sida att beställa segersupé. Valet 2010 kan bli en riktig rysare. Mer finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Dagens Nyheter redovisar Skops senaste mätning. Där leder alliansen: 50,6 mot 45,4 för de rödgröna.

En poäng är att Miljöpartiet ökar hos Sifo men minskar hos Demoskop. En förklaring kan vara att frågorna inte är identiska. Hos Skop fick de tillfrågade svara på frågan: ”Vilket politiskt parti tycker Du bäst om i rikspolitiken? Sifo ställde frågan: Vilket parti skulle du rösta på i riksdagsvalet om det vore val i dag? Det kan alltså finnas taktikröstare: man röstar på MP även om man inte tycker att partiet är bäst, för att rädda de rödgröna ska klara sig.

Kristdemokraterna hänger på gärdsgården: 3,9 procent i en mätning, 4,1 i den andra. Valet kanske avgörs av att många KD-röster kasseras vid sammanräkningen eftersom partiet inte når upp till fyra procent?

Länge såg det ut som om valet 2010 redan var avgjort. De rödgröna ledde stort, det var bara att sätta ut skorna på planen. Men det svänger snabbt i politiken. Nu är valet 2010 en helt öppen historia. Om man ska se det hela positivt ur S-synvinkel: det blir nu lättare att mobilisera valarbetare.

Sahlin leder och ligger efter.

Bra film om den gåtfulle Ebbe Carlsson

Den första delen av filmen om Ebbe Carlsson var bra (SVT sände den i fredags kväll, repriser den 19 och 22 april). Jag träffade Ebbe första gången på LO-kongressen 1971. Då jobbade han på liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (nedlagd) som politisk reporter i Stockholm. Jag var arbetsmarknadsreporter på Dagbladet i Sundsvall. Ebbe stoppade ned pennan i byxans ena framficka, det tyckte jag var originellt. En social, skojfrisk, påläst och hygglig kollega. Då var han inte en affär. Några år senare blev han pressekreterare hos dåvarande justitieministern Lennart Geijer och statsrådet Carl Lidbom. Det var då han fick nyckel till polishuset och fritt förfogade över tjänstebilar i garaget.

Efter det att Ebbe avslöjat att Olof Palme sagt upp prenumerationen på tidningen Vi i protest mot en serie, där Palme karikerades, hamnade Carlsson ute i kylan. Så dök han upp som chefredaktör för tidningen Västgöta-Demokraten i Borås. Vi träffades ibland vid överläggningar. Han gjorde inget större väsen av sig. 

Det var efter mordet på Palme som Ebbe Carlsson fick utrymme, som privatspanare med goda kontakter i regeringen, hos polisen, hos Säpo. Det blev skandaler och en hög med framträdande officiella personer fick avgå.

Jag tror att Anders Ferm, som var chef för bokförlaget Tiden före Ebbe, slog huvudet på spiken. Ebbe ville gott men det mesta gick åt pipsvängen. Men han ville inte gott av några ädla skäl utan för att komma upp i smöret ännu mer.

Visst var det konstigt att redaktören lyckades bli du och bror och syster med en stor del av det politiska etablissemanget, som på den tiden var sossar. Visst var det konstigt att han hade nyckel till polishuset och försökte föra befäl över garvade konstaplar vid ockupationen av Västtysklands ambassad på Gärdet. Visst var det konstigt att han fick en så framträdande plats i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Ja, det var mycket som var konstigt med Carlsson. Och egentligen ska inte han klandras utan den kultur som gjorde det möjligt för honom att alltid dyka upp på Stora Scenen, med en snabb replik eller en giftig kommentar. Charmen bar långt men ställde till med mycket elände. 

Det ska bli spännande att se fortsättningen på filmen.

De som skulle minska utanförskapet…

Det mesta av de tio miljarder regeringen satsar är automatiska höjningar för att a-kassans utgifter stiger när arbetslösheten ökar.

Henrik Brors skriver det i DN.

Det är i grunden samma kritik som Socialdemokraterna för fram.

Finansminister Anders Borg (M) säger i DN att vi nu upplever den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Det kan stämma men då är det märkligt att regeringen förhållit sig så passiv. Krisen slog ju inte ned i den svenska verkligheten i förrgår.

Uppenbart har regeringen tappat greppet om utvecklingen. Prognosen om nära 12 procents arbetslöshet 2011 ska ställas mot alliansens tal i valrörelsen om att minska utanförskapet. Nu är det rekordmånga som hamnar utanför arbetsmarknaden. Regeringens trovärdighet kommer efterhand att brytas ned. Kampen för jobben ger Socialdemokraterna ett mycket bra läge.

Borg uttalar sig i DN

Ingen stor nyhet: Mona Sahlin får dålig press

Sahlin får dålig press

Mona Sahlin får dålig press. Hur stor nyhet är det?

Ekot har granskat alla inslag och artiklar om Moderatledaren Fredrik Reinfeld under ett år, före valet 2006.Bara sex av hundra artiklar eller inslag var negativa. När man gjort motsvarande mätning för Mona Sahlin så framgår det att 27 av hundra artiklar eller inslag om henne var negativa. Dessutom tillfrågades ofta Reinfeldt medan Sahlin bara omnämndes.

Många kommer att tolka detta som att journalistkåren är för Reinfeldt och mot Sahlin. Men sanningen ligger knappast där.

– Orsaken i huvudsak ligger hos partiet och Socialdemokraterna själva, det är deras egna tillkortakommanden och nästan självmål som är huvudorsak till den här bilden, säger mediaprofessorn Kent Asp.

Och visst, det saknas inte exempel.

De borgerliga har ett enormt övertag i medierna och det bidrar till att de kan sätta dagordningen, bestämma vad debatten ska handla om. Radio och teve speglar i stort vad tidningarna tar upp och förstärker ofta en borgerliga mediabild. Presstödet har räddat en del tidningar men inte förmått ändra på de grundläggande strukturerna. Som bekant har många tidningar med kopplingar till arbetarrörelsen lagts ned. Det är tveklöst självmål.

Det finns en idé om att en riksspridd morgontidning ska ha två ledarsidor, en borgerlig och en socialdemokratisk. Idén är värd att spinna vidare på. Presstödet bör utformas så att projekt av den typen blir ekonomiskt intressanta för den borgerliga tidningen (ja, jag tänker på Svenska Dagbladet). Projektet leder inte till någon avgörande förändring men det blir i alla fall något bättre balans.

Sedan gäller det att utveckla andra mediaformer, som bloggen. Men jag är för personlig del inte ute och fikar efter några bidrag.

Det är uppförsbacke för Socialdemokraterna just nu. Man kan härleda en del av tappet till en del affärer men en del av förklaringen kan också vara mer långsiktiga och handla om den starka underlägsenheten i medierna.

Mer finns också i DN.

Socialdemokrater i säck och aska

Skärtorsdag.

###

Kärnkraftsvänner gillar inte att man berättar om olyckorna (se kommentarerna). Det strider mot marknadsföringsidén: en ren och fin gåva till mänskligheten. Att belysa risker är skrämselpropaganda. Är det också skrämselpropaganda att varna för hala vägar? Kärnkraften tillhör det gamla. Förnybar energi är framtiden. Kom ihåg Tjernobyl!

###

I Svenska Dagbladet analyseras Mona Sahlins sjunkande popularitet. Men som framgår av artikeln har hon chans att vända vinden. För ett halvår sedan var alliansen bara ett skämt. Om ett halvår kan den politiska verkligheten ha hunnit ifatt Reinfeldt. Det finns i Sveriges mest framgångsrika politiska rörelse en talang för uppgivenhet. Går det ont en tid är det som en evig dom fällts. Det är fel på politiken, partiledaren, alla andra i ledningen. På med säck och kom ihåg askan. Men det pendlar alltid i politiken. Morgondagens loser var gårdagens stjärna. Förmodligen är det Socialdemokraternas extremt långa maktinnehav som gjort att man inte är då duktiga på att hantera kriser och bakslag. Det har borgarna mer rutin på.

Nu betyder inte detta att man ska avstå från kritik och bilda hyllningskörer, nej då. I en levande rörelse måste det alltid vara debatt och omprövningar. Det är mest förhållningssättet som irriterar: några dåliga mätningar och det fastslås som en sanning NU KOMMER VI ATT FÖRLORA!

Mona Sahlin har det motigt

Oppositionen sågar regeringspaketet

Thomas Östros visar att det finns alternativ till den borgerliga politiken.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet dömer ut det paket som regeringen presenterade på DN-debatt.

Thomas Östros (S) säger till SvD att oppositionens stöd torde hamna på det dubbla. I kristider är det nödvändigt att med offentliga medel stimulera ekonomin. De borgerliga sitter fast i en förlegad kamrerssyn att man ska snåla på gemen och pennorna. Det står Sverige och svenska löntagare mycket dyrt.

Fackkeps och partihatt

I Svenska Dagbladet finns en sammanfattning vad olika tidningsledare har för åsikt om att Wanja sitter kvar som LO-ordförande.

En intressant fråga som tas upp är samverkan mellan LO och Socialdemokraterna. LO:s ordförande sitter ju i det mäktiga verkställande utskottet i Socialdemokraterna. Det gör att personen i fråga inte bara är facklig företrädare utan också ledande politiker. Konstruktionen är inte omkomplicerad, att påstå det är naivt.

En gång var det också så att LO:s ordförande skulle sitta i riksdagen. Arne Geijer (före detta LO-bas) satt perioden 1955-76. Det ansågs nödvändigt att fackets främste representant också var med i riksdagen. I dag är det nästan otänkbart.

Ett exempel på hur det kan bli. Stefan Löfven är ordförande i IF Metall. Han är positiv till kärnkraft och ligger nära alliansens linje i den frågan. Samtidigt är han ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott (som suppleant). Och som bekant har S tillsammans med V och MP formulerat ett mot kärnkraften mycket kritiskt program. Ska nu Löfven gå ut i valrörelsen och kämpa för en energipolitik som han inte alls tror på? Ska han som Metallbas arbeta för att alliansens energipolitik blir den som gäller?

Personalunionerna ställer till många problem. När ska fackkepsen vara på och när passar det med partihatten?

Wanja avgår?

Två väljarundersökningar i rad visar ett ras för Socialdemokraterna och att alliansen nu leder. Läget är allvarligt. I likhet med DN:s Henrik Brors tror jag att raset beror på stormen kring Wanja Lundby-Wedin. En del förtroendevalda och fackliga funktionärer var snabba med att uttala stöd för Wanja och skylla på elaka journalister. Men det är uppenbart att den linjen inte gått hem hos väljarna.

Nu är LO:s styrelse inkallad till ett extramöte i eftermiddag (söndag). Tipset är att Wanja Lundby-Wedin lämnar posten som LO-ordförande.

Massarbetslöshet hotar

Klipp ur Svenska Dagbladet

Borg är orolig

Regeringens prognos fär ekonomin under de närmaste åren är mycket dyster. Nästan tolv procent beräknas vara arbetslösa 2011, skriver DN. Det är alltså inga röda agitatorer i slokhatt som åker runt och svartmålar läget, utan det är den borgerliga finansministern.

Samma dag som den dystra rapporten presenterades kom Socialdemokraterna med sitt program för fler jobb, mer att läsa här.

Jag citerar några rader:

”En stark arbetslinje är livsnerven i den nordiska, socialdemokratiska välfärdsmodell som skapar hög sysselsättning, låg arbetslöshet och jämlikhet och som motverkar fattigdom och ger människor möjlighet att utvecklas. I vår välfärdsmodell delar vi utvecklingens risker och kan därför välkomna de möjligheter som frihandel och teknisk utveckling innebär.”

Anders Borg verkar närmast lamslagen. Fredrik Reinfeldt uppträder som en gammal gnetig kamrer som ser varje utgift som en förlust. Man kan inte lasta alliansregeringen för den globala finanskrisen men däremot för sättet att hantera krisen.

Anders Borg (M) verkar närmast lamslagen. Foto Carl-Johan Friman

Det Socialdemokratiska alternativet inger hopp. Men det är långt till september 2010. Arbetslösheten hinner skena iväg och ekonomin försvagas ytterligare. Sverige och svenska löntagare får betala dyrt för alliansregeringens passivitet.

Energienighet

Ledarna för oppositionspartierna har enats om den framtida energipolitiken. I ett inlägg på DN-debatt klargör de fyra (Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson) vad som gäller. Ett centralt avsnitt i artikeln lyder så här:

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod. Regeringen vill i stället bygga nya kärnkraftverk. Under de avbrutna energisamtalen framkom dock att något beslut om att bygga dessa, inte ens med regeringens bedömning, är nödvändigt förrän tidigast 2015. ”

Oppositionen vill avveckla kärnkraften, regeringen vill utveckla kärnkraften. Det är skillnaden.

Det är ett styrkebesked att vänsteralliansen kunnat enas. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ju pläderat för en snabbare avveckling men kan godta skrivningarna om successiv avveckling. Nu är frågan vad tungviktarna i LO:s industriförbund säger, kärnkraftskramare som Göran Johnsson som ju vill se en uppgörelse med de borgerliga. Tipset är att de sluter upp, om än motvilligt.

För borgerliga kärnkraftsmotståndare är frågan: vilket regeringsalternativ ligger närmast mig? Är det högeralliansens utbyggnadsprogram eller vänstersidans successiva avvecklingslinje?

Artikeln i DN är också ett bra besked om att oppositionen inte hukar utan försöker rycka till sig initiativet.

Det är möjligt att kärnkraften och energipolitiken i stort blir en valfråga. Det är utmärkt.

Klipp ur DN

Sahlin

Mona Sahlin utsätts för hård kritik

Tage Erlander betraktades av många som en allmänt hopplös figur. Han hade svag, raspig röst och gick inte hem i radio. Man pekade på Per Albin som ett föredöme: det var minsann en partiledare, det!

Olof Palme var inte självklar som efterträdare till Erlander. En del vurmade för Gunnar Sträng, andra för Rune Johansson från Ljungby. Somliga menade att Palme var för mycket till vänster. Samtidigt kritiserades han för högersamarbete. I debatterna kunde Palme framstå som arrogant och en del menade att han talade över huvudet på folk.

Ingvar Carlsson betraktades som för vek. Han skulle förankra varje beslut i partiorganisationen, en omständlig procedur. En liberal redaktör skrev att vi inte kunde ha en statsminister som ängsligt höll fast sig i kavajärmarna.

Göran Persson var ju beslutsför men bufflig som en bison. Han körde sitt eget race, förankrade inte beslut, körde över medarbetare och larvade sig för mycket i teve-program.

Det har varit fel på alla partiledare i modern tid. Inte minst i de egna leden har man ältat ledarens brister och tillkortakommanden. Mycket av det som nu sägs om Mona Sahlin är ekon från tidigare debatter om partiledaren. Hon är för tunn (Carlsson, Erlander), når inte ut till vanligt folk (Palme), är inte tillräckligt drivande (Erlander, Carlsson), sköter partiet efter eget huvud (Persson), lutar sig mot Vänsterpartiet (alla andra).

Det komplicerade är att det ibland kan finnas fog för kritiken. Erlander hade exempelvis ingen radioröst utan lät som en gnekande skåp. Men samtidigt är det ju så att människan är ofullkomlig. Det finns ingen som kan uppfylla alla högt ställda krav: beslutsför och lyhörd, tuff i debatten men inte för överlägsen, artig men inte mesig, vardagsnära och visionär. De krav som formuleras är orimliga.

En del av den kritik som nu riktas mot Sahlin skulle också ha riktats mot Nuder, Jämtin, Thomas Bodström och Thomas Östros om någon av dem valts till partiledare. Det händer för lite och för sent, visionerna är borta och debatten för tam.

Ofta är det svepande och allmänt hållen  kritik. I den allmänna frustrationen kan man söka enkla lösningar – och vad är enklare än att ge partiledaren skulden för allt elände?

Jag har aldrig varit något Sahlinfan som stridit för att få henne som partiledare. Men jag tycker att en hel del av kritiken mot henne är obefogad. Hon måste få sin chans, precis som andra partiledare i historien. Det finns i arbetarrörelsen en tradition att ställa upp och jag tror att det är en förklaring till det unikt långa maktinnehavet. Vik inte från den framgångslinjen.