Memoarer (11)

Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Under Olof Palmes tid var det många som pekade på ideologen C H Hermansson i Vänsterpartiet som ett lysande föredöme. Där hade Palme något att lära. På åttiotalet var det en del socialdemokrater som menade att S-ledaren skulle lära av Folkpartiets ledare Bengt Westerberg, som i valet 1985 fick över fjorton procent (Westerbergeffekten).

Ingvar Carlsson var för grå och formell. Inte skulle han vinna några val. Partiet behövde en visionär kraft.

Göran Persson var en buffel. När han var Trivsel-Torsten med halva svenska folket tyckte en del S-märkta att det var ovärdigt. Ofta pekade man på Gudrun Schyman som ett föredöme.

När Mona Sahlin tillträdde deklarerade en del S-märkta att Maria Wetterstrand borde vara S-ledare och att de skulle rösta på henne i valet.

Och när Håkan Juholt tog över var det ungefär samma analys. Mot slutet av Juholteran framhölls vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som idealpolitikern.

Det är konstigt att ett parti som haft sådana enorma historiska framgångar alltid valt fel ledare.

Nu spekuleras varför Juholt slutade i förtid, efter mindre än ett år som partiledare. Formellt är det så att verkställande utskottet fattar eniga beslut. Minoriteten anpassar sig till majoriteten. Debatten är slut när beslutet har fattats. Men det är mycket möjligt att det stämmer att det blev 9-3 i utskottets omröstning. I det läget hade Juholt inget val. Frågan är om han haft något val om det blivit 3-9. Men varför sa man då att verkställande utskottet hade förtroende för Juholt? Kanske för att ge honom en chans att själv regissera avgången. Men det är något Kremlaktigt över det hela: man säger en sak och gör en annan. Nu menar jag inte att verkställande utskottets möten ska direktsändas i SVT men i det som nu spelas upp finns inslag som leder tanken till partierna i de fallna östimperierna.

Varför fick då Juholt en majoritet emot sig? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Han gjorde misstag som underlättade för de krafter i och utanför partiet som arbetade för en nyordning. Utan misstagen skulle kritiken ha runnit av. Men för varje ny affär blev det allt svårare för Juholt att agera med auktoritet och övertygelse.

En del var påfallande snabba att gå ut i medierna och kritisera Juholt; i regel var det personer som i partiledarvalet haft andra kandidater.  Det var som om de hade ständig jour och alltid kunde leverera något mot Juholt kritiskt uttalande. En del talar om falanger och något ligger det i den analysen. Kritiken handlade inte bara om sakfrågor utan om ledarskapet

Valet av plats för beskedet om avgången säger också något. Juholt for hem till Oskarshamn och talade på ett köpcentrum, där människor ropade NEJ när han berättade att han beslutat sig för att avgå. Sveavägen 68 hade varit den naturliga platsen. Men var Juholts val också en markering? Man kan tolka det så. Han åkte från Stockholm, där han alltid haft ett svagt stöd. Oskarshamn blev verkligheten och köpcentrat blev en kontrast till det politiska spelets skuggiga rum. Han distanserade sig från dem som avsatt honom.

Många politiska kommentatorer i press, radio och teve trodde att Mikael Damberg eller Sven-Erik Österberg skulle bli partiordförande efter Mona Sahlin. Det handlar om mycket välavlönade personer som ska ha fackkunskaper om vad som händer i den politiska sfären. När det så kom besked om att valberedningen fastnat för Juholt var det svårt att förstå för medlemmar i kommentatorsskrået. De hade ju haft helt fel i sina analyser, tvärsäkra påståenden om att exempelvis Damberg skulle ta över. Fanns det ett visst revanschbegär? Inte alls uteslutet. För flera månader sedan sa SVT:s Marit Silberstein att det bara var timmar kvar innan Juholt skulle avgå. Många var beredda att snabbt flagga ut S-ledaren.

Juholt var så långt från elit man kan komma. En lokalredaktör från Oskarshamn, en ganska anonym riksdagsledamot som aldrig skrivit deckare eller glassat med eliten – att han helt plötsligt var kandidat till statsministerposten var väl inget annat än en utmaning mot eliten? Fanns det ett intresse hos exempelvis den politiska och massmediala eliten att knäppa uppstickaren på näsan? Kanske var det så. Många av kommentatorerna var mycket nöjda när Juholt kastat in handduken. De hade ju fått rätt! Men hade de inte också bidragit till S-ledarens fall genom en intensiv punktmarkering och ibland ett ganska öppet klassförakt mot Oskarshamnspolitikern?

Nu tror inte att kommentatorerna kan avsätta någon från en post. Det måste finnas förutsättningar (vilka man i sig kan vara med att skapa) för att peta någon. Om Socialdemokraterna nu väljer exempelvis Mikael Damberg så kan han absolut räkna med att få ett helt annat bemötande och slippa gliringar om Åsa-Nisse och annat. Damberg räknas till sosseeliten och finns i samma sfär som kommentatorerna.

Göran Persson hade inga varma relationer till partibyråkratin vid Sveavägen 68. Persson kom utifrån och accepterades inte fullt ut av många Stockholmssossar. När moderater i Stockholm försökte störta Bo Lundgren från Skåne skrev Persson ett deltagande brev till Lundgren. Han visste ju hur det var.

Den kloke Karl-Gösta Bergström (tidigare på SVT, nu på Expressen) sa i ett av teveprogrammen att läget inte alls är så hopplöst för oppositionen. Det skiljer ju bara några procent till Alliansen. Det är en viktig synpunkt som kommit bort i analyserna. En del suckar ju att Socialdemokraternas storhetstid är över och att det närmast är en naturlag att högerkrafterna ska styra under överskådlig tid. Men det behövs inte så dramatiska förskjutningar för att Alliansen ska förlora makten 2014. Det är mycket möjligt att en ny S-ledare ganska snabbt kan redovisa bättre siffror och att Jonas Sjöstedt som ledare för V kan samla fler väljare. I den kampen kan faktiskt Miljöpartiet bli den stora förloraren.

Dessutom kan den djupa krisen för S leda till att den som blir ny partiledare får ett mycket starkt internt stöd. Alla med vettet i behåll inser ju att det är kört om man efter några månader börjar den interna trätan igen. Att hela distrikt uttalar sitt misstro mot den kongressvalde partiledaren är unikt i partiets historia. Hur skulle Tage Erlander ha agerat om Dalarna uttalat misstro mot honom? Hur skulle Olof Palme ha reagerat om Västerbotten krävt en ny partiledare? Hur skulle Ingvar Carlsson ha gjort om Göteborg krävde att han skulle avgå? Det är otänkbart med den typen av uppror. Och en förklaring till Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är just förmågan att hålla ihop. När klubben hade fallit ställde man upp. Majoritetens linje fick gälla. Nu lever vi i en annan tid. Den som blir sur över partiledarens insats kan Twittra och snart når det Expressen eller TV 4. Men tekniska innovationer innebär inte att sammanhållning blir något omodernt. Om den medlemsvalda kongressens beslut förkastas av partidistrikt urholkas den gemensamma styrkan. Anarkin väntar runt hörnet. Ingen kan lita på att något ligger fast.

Men nu tror jag att alla ha fått sig en tankeställare. Den nyvalde partiledaren kommer att få ett starkt stöd, eftersom det är Chansen för svensk socialdemokrati. Missnöjda kommunalråd kommer att tänka sig för innan de skickar iväg nedgörande Twitter. En del socialdemokratiska chefredaktörer kanske inte gör sig till kampanjledare för en viss person, vilket skedde inför det förra partiledarvalet. Och partidistrikt som är missnöjda drar sig för att gå via Ekot. Alla missnöjda har ju en chans att få fram sina synpunkter på nästa kongress.

Mycket handlar om att återvinna organisatorisk styrka, något som ger politiska framgångar. Carin Jämtins viktigaste uppgift är att bygga en stark partiorganisation.

Sten Andersson var den bästa partisekreterare socialdemokraterna haft. Men det förekom interna strider under hans tjugoåriga tid som partisekreterare. Sten åkte runt i landet och träffade arbetarekommuner där falangstrider lamslagit arbetet. Först pratade han med falang A, sedan med falang B, därefter utarbetade han en kompromiss och försökte få A och B att skaka hand. Ofta lyckades det men ibland hade partisekreteraren inte hunnit passera kommungränsen innan striderna var igång. Jag tror att resorna var nyttiga, ett sätt att visa att partiledningen brydde sig om politiken i Ytterforsnäs. Ibland bröt sig delar av arbetarekommuner ut ur partiet.

– Men vi i partiet…, sa en av utbrytarna.

– Vi? Du tillhör ju inte längre partiet! sa Andersson, som många år senare sa att det blänkte till i den gamle mannens ögon.

Så det här med strider mellan olika grupperingar är alltså inget nytt under solen. Det nya är kanske att budskapen nu lättare tränger igenom och att en del upptäckt att se lätt kan segla in i offentligheten genom att gå till angrepp.

Det är deprimerande att höra alla alla tillfrågade säger nej till att bli partiledare. Det är det finaste uppdrag en svensk socialdemokrat kan ha men det hör till traditionen att man ska visa sitt totala ointresse. Att bli misstänkt för att sukta efter fina uppdrag är ett brott mot rörelsens kultur. Möjligtvis kan man släpas fram av kamrater. Mikael Damberg, Leif Pagrotsky, Ylva Johansson, Pär Nuder, Margot Wallström, Sven-Erik Österberg, Tomas Östros, Tomas Bodström och många fler säger alla nej. Man får nästan intryck av att det är någon konkursmässig lumpbod som söker vd. Det är trist att alla säger nej, särskilt när man kan anta att en del vill partiledare men att det inte passar sig att visa sig intresserad. Hur som helst, när frågan väl kommer från rätt håll så kommer någon att nappa och jag tror att den personen kommer att få starkt stöd. Det är en fullt realistisk bedömning att Socialdemokraterna under året åter blir landets största parti. Chansen är god att det blir regimskifte i valet 2014.

Memoarer (5)

Rolf Alsing blev chefredaktör för Nya Norrland år 1974. Vi kom att samarbeta en hel del. Både Alsing och jag var ju ensamma på respektive ledarredaktion så om det skulle bli något ledigt måste vi vissa dagar byta material. Alsing var bara 27 år då han tillträdde på NN och han hade en egen, underfundig stil. Jag minns att han en gång skrev om en dröm om en enorm pizza. I vanliga fall skrev man inte sådant på en ledarsida, det var ju finrummet i tidningen. Jag tror att Rolf Alsing betydde en del för att utveckla landets ledarsidor.

Vid ett tillfälle skrev Alsing en krönika om att det var varje socialdemokrats plikt att sabotera den borgerliga regeringens energipolitik. Det gällde ett elda mycket och bada ofta. Krönikan var mycket rolig men det tyckte inte statsminister Thorbjörn Fälldin, som bodde i NN:s spridningsområde. Han tog med allvarsmättad ton upp Alsings krönika i riksdagen men Palme kunde (jag tror att det var efter ett samtal från Alsing) berätta att det rörde sig om en ironiskt hållen text.

Rolf och jag tyckte att företagsmötena i Härnösand var lika tråkiga. Vi skrev lappar till varandra och försökte genomlida sammanträdena. Och man hade ju alltid ett bra argument att bryta upp: ”Jag måste skriva till morgondagens tidning.”

Trots att tidningsföretaget gick dåligt var det i samband med styrelsemötena ofta middag med dryck. Man sade att eftersom det inte utgick något arvode för uppdraget så kunde man bjuda på mat. Visst var det en spritkultur. Företaget hade inte som Sundsvalls Tidning en representationsvåning utan det blev istället möten på olika krogar. En av ledamöterna hade grava alkoholproblem men det hindrade inte att man bjöd vidare. Mycket av den borgerliga företagskulturen hade kopierats och jag greps ibland av misstanken att man ville visa sig vara lika goda tidningsdirektörer som de borgerliga.

Alsing försvann till Stockholms-Tidningen som startade om år 1980. Han och chefredaktören Sven O Andersson satt i lokaler i centrala Stockholm. Alsing skrev ledare för papperskorgen för att hålla sig i trim. ST var en pigg tidning och man kunde ana Alsings drivna journalistik bakom en hel del. Men ekonomiskt var ST en katastrof, vilket bland annat berodde på att man inte byggt upp en effektiv annonsförsäljning. Tidningen lades ned år 1984. En utmärkt journalistisk produkt men ingen ekonomisk succé. Ytterligare ett bakslag för ett tidningsprojekt i arbetarrörelsens regi.

Konstruktionen med huvudredaktion i Sundsvall och tryckeri i Härnösand var omtymplig. Det bästa hade varit om Dagbladet tryckts hos Sundsvalls Tidning. Men bildandet av Mellannorrlands Tidnings AB var ett sätt att rädda Nya Norrland, som inte erhöll presstöd. Hela idén var väl också ett uttryck för tron på att stordrift och fusioner med automatik leder till förbättringar.

A-pressen i stort var alltid i kris. Innan krisprogram A avslutats sjösattes krisprogram 2. Alltid var det någon tidning i landet som hade det speciellt svårt och där tipset var en snar nedläggning. Men så sköt rörelsen till mer pengar och utgivningen var tryggad ännu en tid. Självfallet var det svårt för alla att arbeta i denna katastrofmiljö – svårt för de anställda, ledningen, styrelsen och andra berörda. Olika regimer inom A-pressen lanserade olika koncept men det fanns ingen dunderkur. I dag är arbetarpressen bara en spillra. Borgerliga konkurrenter har köpt upp gamla A-presstidningar eftersom de genererar presstödspengar. Så är fallet i Sundsvall, Östersund och många andra städer. En sak är då klar: inte hade Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund en susning om den möjligheten när de konstruerade ett system för att rädda mångfalden i den svenska pressen. Borgerliga tidningskoncerner, som spridit budskap om att marknadskrafterna ska få större spelrum, tjänar stora pengar på ett slags planekonomiskt system.

Men åter till åttiotalet.

När Nya Norrlands chefredaktör slutade lanserades idén att ha en gemensam chefredaktör för de båda tidningarna. Jag erbjöds jobbet och tackade ja till erbjudandet. Men då vaknade partiaktivister i Ångermanland. Inte skulle väl chefredaktören sitta nere i Sundsvall? Direktören Ebbe Nordin tog upp tråden.

– Du måste sitta i Härnösand, sedan är det ju din sak om du väljer att jobba från Sundsvall någon dag i veckan.

Om man inte fick välja tjänstgöringsort, vilken frihet skulle man då ha i övrigt? Det var inte lockande att pendla till residensstaden, särskilt inte då jag hade två mindre barn som krävde sin tid. Jag återtog min ansökan och om jag minns rätt så annonserade man på nytt. Sista ansökningsdagen ringde Nordin.

– Jag har inte sett någon ansökan från dej.

– Nej, jag tänker inte söka jobbet.

– Nähä… Ja, hej då.

De socialdemokratiska chefredaktörerna hade en egen förening som hade till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Klubben ställde helhjärtat upp bakom mig.

– Vi ska avråda alla som hör av sig från att söka jobbet så du är nog snart tillbaka.

I efterhand har jag fått veta att en del kandidater drog sig ur när de fick veta omständigheterna.

Men till sist fann ledningen en man vid namn Per Åhlström, som varit chefredaktör för Metallarbetaren och arbetat i regeringskansliet, som informationssekreterare hos statsrådet Birgitta Dahl. Hans dåvarande svärföräldrar bodde i Ångermanland (svärfadern hade varit andreredaktör på Nya Norrland och vi hade haft ett utmärkt samarbete). Åhlström anställdes och jag fick en uppsägning med internposten. Ebbe Nordin och en blek Åhlström satt i ett konferensrum vid Köpmangatan i Sundsvall och erbjöd mig att bli ledarskribent under Åhlström. Först kicken, sedan erbjudande om en sämre tjänst. Jag tackade förstås nej och blev reporter på Dagbladet; de kunde kicka mig från tjänsten men inte från anställningen. När en hop hästar rymt från en travtränare i Nolby bad jag att få åka på det jobbet. Hästarna fångades in och vi bjöds på kaffe hos tränaren. Det blev ett reportage i tidningen och en mycket trivsam stund

Åhlström styrde snabbt om ledarsidans kurs. Vilken tidning som var mest till vänster i stan, Dagbladet eller Sundsvalls Tidning, var ofta en öppen fråga. Åhlström stod för en högerinriktad socialdemokrati med fötterna djupt förankrade i betongen. Han trodde på kärnkraft och storskalighet,  föraktade miljörörelsens krav och ville gärna se en socialdemokrati som samarbetade med något av de borgerliga partierna. Det handlade mycket om bilismens usla villkor, sällan om miljöhot och internationella kriser.

De på knagglig prosa framförda ståndpunkterna gillades förstås av företagare, som inte hade väntat sig detta på en socialdemokratisk ledarsida. Och vem hade gjort det?

Jag förstod det inte då men Åhlströms politiska linje förebådade en djupare kris för arbetarörelsen. Inte så att han som person spelade något annat än en blygsam statistroll men det var detta att socialdemokratiska budskapet tunnades ut på många håll. Likheten med vad som stod att läsa på borgerliga ledarsidor var ibland obetydlig. I första hand var det fråga om ren maktpolitik. Genom att vinna stöd hos Folkpartiet eller Centern kunde Socialdemokraterna hänga kvar vid makten. Ideologi blev bara en belastning. Allt som luktade vänster skulle bekämpas.

Detta att en ny chefredaktör sätter sin egen prägel på tidningen är inte alls konstigt. Men visst sved det i hjärtat när gamla Dagbladet blev arbetarrörelsens mest högerorienterade tidning, lomhörd för den nya tidens krav och allmänborgerlig i sin framtoning.

Men det som irriterade mest var att Åhlström ställde upp på maktspelet och struntade i den socialdemokratiska chefredaktörsföreningens blockad. Den egna karriären var viktigare än några principer. Åtskilliga menade att Åhlström agerade som en svartfot.

Samme man skulle dyka upp senare i mitt liv, i samma skumma roll.

Pingsten 1985 ringde legendaren Christer ”Chritan” Sjöström och frågade om jag ville bli chefredaktör för Länstidningen i Östersund. Det krävdes ingen lång betänktetid. Vid midsommartid var det hela klart. Reporterjobbet var i sig kul men att skriva kommentarer till politiska skeenden var trots allt det jag gillade allra bäst. Jag och mina två döttrar flyttade till Brunflo sensommaren 1985, tillsammans med Islandshästen Fengur, och jag började på LT. Ett nytt kapitel i livet inleddes. Och jag som varit övertygad om att jag skulle leva hela mitt liv i Sundsvall…

Memoarer (3)

Mest tacksam att intervjua var den karismatiske Nisse Näsberg, ordförande i Pappers avdelning 16, Ortviken. Han tog i, var skicklig att formulera sig och totalt orädd. På Ortviken var han kung. Näsberg låg också bakom betydande anslag från avdelningen till FNL i Sydvietnam. Men en del mer gråmelerade sossar retade sig på den färgstarke pappersbruksarbetaren – som för övrigt länge jobbade just med att färga pappret blått så att det sedan skulle bli vitt.

I början av sjuttiotalet dominerade männen stort. Och stämningen var grabbig och kaxig. En kvinna fanns tidigare på redaktionen och chefredaktör Anselm Gillström uppvaktades om att fler kvinnor skulle anställas?

– Fler? Vi har ju redan en blev svaret.

Genusperspektiv var väl inte Gillströms starkaste gren.

Nattredaktören spred sarkasmer omkring sig och som så ofta fick han med sig många skrattare som inte ville drabbas av giftpilarna. Andra avdelningar var usla, dagskiftet hade gjort för lite och det var illa ställt med tidningen, enligt detta orakel.

Vissa kvällar var det trav på Bergsåker och nattredaktören var flitig i sulkyn. Mellan jobben ringde han redaktionen för att höra hur arbetet flöt. Vid halvelvadraget kom han upp i sin plastdräkt och jobbade hårt fram till pressläggningen, med förhoppningen att negrerna (den tekniska personalen) inte skulle sabba allt.

Men han var duktig att göra etta och löp men hade inte de egenskaper man kräver av en arbetsledare 2011.

Den rutinerade Sven Molla Mohlin var redaktionens pappa. Man kunde fråga honom om det mesta i journalistiken och han hade i regel bra svar. Dessutom var han mycket vänlig och hade i regel med sin cockerspaniel till jobbet.

Molla ledde också morgonritualen: att oxa. Han hade några centimeterlånga metallbitar från sätteriet. På kanterna fanns olika antal markeringar. Det gällde att få så många markeringar som möjligt. Den som fick minst antal skickades ut att köpa frallor, Kalles kaviar och bullar. Vi började nio men oxningen tog sin tid så det egentliga jobbet började strax efter tio.

– Jag tycker att man kunde skicka ut någon praktikant att köpa bröd, sa chefredaktör Söderberg men oxningen fortsatte.

Nu behövde man inte gå så långt. Det fanns flera livsmedelsaffärer inom några hundra meter.

Många som inte har erfarenhet av tidningsjobb tror ofta att redaktionerna har möten där stora strategier läggs upp.

– Nu ska vi ta kommunalrådet X-man rakt upp och ner.

– Nu ska vi skriva snällt om borgerliga väljare för att locka fler abonnenter.

Och så vidare.

Men så fungerar det ju inte alls. Det kommer ett tips som man kollar upp. Den som blir kollad kan uppleva att han eller hon har en hel tidning efter sig.

Det slående var hur lite av struktur det fanns. Det var landstingsmöten och polisstyrelsen och rätten, inte så mycket av egna. Man betade av några tips och följde andra medier.

Till en början delade redaktionssekreteraren ut prydliga lappar med dagens arbetsuppgifter. Senare inleddes redaktionsmöten på mornarna så alla hade större möjlighet att påverka hur tidningen skulle se ut.

Det var högre tempo än på min förra arbetsplats TT men avsevärt lägre om man ser till de senaste årtiondena. Tempot har trissats upp, det är i regel färre journalister och cheferna på redaktionerna har blivit idoga sifferkollare. Medan tidningsföretagen går bra och direktionerna skryter över starka bokslut så lyser knapphetens kalla stjärna över exempelvis kulturredaktörerna.

En kommunalman från Timrå sökte en gång upp chefredaktören Ewert Söderberg, det var i samband med att någon nämnd besökte tidningen. Kommunalmannen ansåg att han var utsatt för en bojkott medan andra S-politiker lyftes fram i spalterna. Chefredaktören förnekade. ”Vi behandlar dej som vi behandlar alla andra, det finns ingen som är ute efter dig.” Vid besöket på tidningen hade det tagits en bild på tre spalter (cirka femton centimeter). Den var för stor så en i kvällsgänget klippte bort en gubbe och då gick bilden in. Ni har redan förstått: den bortklippte var samme man som ansåg sig utsatt för en blockad. Hans misstankar lär inte ha minskat sedan han sett bilden: alla var med, utom han.

Sven ”Molla” Mohlin var en storvuxen man med naturlig auktoritet. Han skrev uppskattade kåserier och hade en del chefsfunktioner. Men mest var han som en skojfrisk mentor med ständiga bekymmer för skatten. Molla jobbade extra som sportkommentator på XYZ-kvarten och skatteavdragen blev för låga. Jag minns en dag då han kom instormande med ytterkläderna på och tog ett aviserat samtal. Han sjönk sakta ihop och upprepade den trista sifferserien. Restskatt på nytt.

Pappa tyckte nog att Mollas skatteproblem var ett inslag i skattekverulansen och suckade alltid då beskedet om Mollas skatteskuld kom upp. Pappa ville ha höga skatter och gärna fler företag i samhällets ägo.

En gång var det en man med konstiga ögon som ville att vi skulle skriva om att hans försäkringsbolag inte betalade ut ersättning för en stulen moped. Försäkringsbolaget sade sig ha synnerligen goda skäl och jag kände obehag att på nytt möta mannen.

– Jag tar det, sa Molla, och han klarade av det utmärkt. Nej, det skulle inte bli något i tidningen, så det så.

Vid ett tillfälle, det var innan jag började, hade en reporter skrivit en krönika om några utslagna, och återgett männens smeknamn. Ordentligt stagade kom de upp på redaktionen och krävde skadestånd.

– Inte ett öre under tiotusen, viskade den ene till kompisen Blå-Einar.

Chefredaktör Söderberg kom ut från sitt rum och sa att det inte kunde bli fråga om några pengar.

– Och du din långhåriga jävel, sa Blå-Einar och troppade av med kompisen i släptåg.

Många log i mjugg åt det där med långhårig.

Sjuttiotalets början var en radikal era. Den karismatiske Olof Palme ledde arbetarörelsen. Man blev uppmärksammad på att få familjer ägde det mesta i Sverige. Och de som hade den ekonomiska makten skulle inte även få den politiska makten. År 1971 beslutade LO-kongressen att utreda frågan om kollektiv kapitalbildning, löntagarfonderna. Det var Metall som låg bakom idén. Äntligen, tänkte jag. Företagsnämnderna var ett stort skämt. Löntagarna måste ha makt i styrelserummen. Förslaget låg helt i linje med den radikala strömningen i tiden och skulle komma att bli en lång följetong i den politiska debatten.

Men vad var det för slags samhälle som vi unga socialdemokrater eftersträvade? Ja, det förblev oklart. Vi var solidariska med tredje världens befrielserörelser och ville se en radikalisering av svensk socialdemokrati. Men hur långt skulle man gå i omvälvningen av samhället? Handlade det om justeringar eller grundläggande förändringar? Skulle löntagarna överta företagen, skulle alla fängelser rivas, skulle man tillåta att folkfiender spred sin propaganda? Frågorna besvarades aldrig. Många var upptagna med att vinna nästa val och sköta lotterier för att få pengar till verksamheten. Tids nog…

Ja, givetvis var det skrivmaskiner som gällde. Det knattrade, polisradion sände ut sina budskap, folk kom och gick. Det var tempo och det var roligt.

Klockan fem stängde telefonväxeln. Om det pågick ett samtal vid den tiden kunde inte Irené nattkoppla. Och hon skulle ju hinna med Timråbussen.

– Peter, nu måste du sluta prata om jag ska hinna med bussen, ropade hon på snabbtelefonen.

Det var bara att lyda.

På söndagsmornarna skulle växeln kopplas om så att redaktionen kunde ta emot samtal. En morgon var nyckeln till växeln borta. Molla, som var kraftig och rund, kröp då in genom den lilla glasluckan för att nå växelns trådar. När det var gjort kunde han inte ta sig ut. Han låg där med baken i vädret tills det kom en arbetskamrat som kunde bli räddningsarbetare. Den storyn levde i många år och kom upp på alla personalfester.

Civiltryckeriet avvecklades i samband med samgåendet med Nya Norrland. Enligt vissa var det civiltryckeriets inkomster som höll tidningen under armarna. Enligt andra subventionerade tidningen blankettryckningen. På många tidningar skedde samma utveckling. Man renodlade verksamheten.

Jag minns många av typograferna. Kullman. Persson. Janne Lången. Forsman, som hanterade rubrikmaskinen snabbare än någon annan i landet. Fiskarn.

När det kom studiegrupper tog Hjalmar Olsson gärna hand om dem. Han var duktig att prata och brukade extraknäcka på redaktionen. För att de satta blyraderna skulle hålla samman när man höll på med sidan användes vatten, som fungerade som ett slags klister.

– Ni ska ni få se blymasken, sa Olsson och när folk satte näsan över bordet tryckte han till så att det stänkte vatten.

Det tyckte Olsson var kul. Och även studiegrupperna.

Jag hörde långt senare att Olssons fru fått ett arv, det var när paret var i trettioårsåldern. Paret hade då ingen fast bostad och tog in på Hotell Knaust. Där bodde de tills pengarna var slut. Jag vet inte om det är en skröna men Olsson var definivit ingen driven ekonom utan en bohem och slarver.

Det var allehanda bevakninguppdrag. Ibland planerade, andra gånger improviserade. Det var ju nyheterna som styrde. Ibland var det ändlöst tråkiga konferenser, andra gånger spännande uppdrag. Det fanns utrymme för egna initiativ.

En gång kollade jag datummärkningen på varor. Det fanns en hel del i diskarna som borde ha legat i soptunnan. Korv, salami, ost, köttfärs och mycket annat.

– Bäst att du förvarar käket i kylskåpet om någon nekar, sa Molla. Men ingen nekade; däremot sände en del kedjor ut direktiv om bättre koll på varor som var på väg över gränsen.

Materialet sändes upp till tryckeriet i Härnösand via telefax, maskiner som överförde text. Fyra gånger om dagen sändes också väskor med Härnösandsbussen, det kunde vara annonsmanus och bilder. Faxarna brukade krångla och ibland försvann någon väska. Det var ett otympligt sätt att göra tidning. Många gånger var det gnissel mellan Sundsvall och Härnösand. Med avståndet ökade motsättningarna.

– Idioter, sa man i Härnösand.

– Amatörer, sa man i Sundsvall.

Men presstödspengarna till Dagbladet tickade ut och verksamheten kunde fortsätta.

Även Baylan måste avgå

Snart, snart kommer valberedningen att berätta att #€#”"(/ &/&%€=)( föreslås till ny partiordförande. Spännande så att man nästan smäller av.

Men det är viktigt att poängtera detta: det räcker inte med en svala. Det är inte fråga enbart om en ny partiledare utan om en ny partiledning. I det sammanhanget tycker jag det är självklart att Ibrahim Baylan ska lämna sin post som partisekreterare. Han har ett stort ansvar för valnederlaget och nu när man gör en omstart är det besynnerligt om en av de högst ansvariga sitter kvar. Dessutom tycker jag inte att Baylan är speciellt övertygande i rollen som partisekreterare. Han kan göra bättre nytta på en annan post.

Att låta Baylan sitta kvar är att göra en halvmesyr.

Femini(S)m i praktiken

DN listar fyra toppkandidater. Mikael, Sven-Erik, Tomas och Thomas.

Heja grabbar, friskt humör,

det är det som susen gör.

Aftonbladet (ob s) hade Pagrotsky, Anders Sundström och Mikael Damberg som sina huvudkandidater, i en ledarkrönika som närmast kan beskrivas som ett hjärnsläpp.

Sommestad och Palm är intressanta kandidater, glöm dem inte.

Protester mot FRA-vändning

Protester i Aftonbladet mot den aviserade svängningen i FRA-frågan. Tydligen var inte heller riksdagsgruppen (S) beredd att göra den U-sväng som Morgan Johansson rekommenderade.

Mellin sågar Mona

Lena Mellin i Aftonbladet är kritisk mot Sahlins tal vid förtroenderådets möte.

”Mona – nya moderaten” är rubriken på artikeln.

En socialdemokratisk omprövning kan aldrig innebära att man gör den borgerliga politiken till sin. Då har identiteten helt suddats ut. De borgerliga kommer alltid att vara bäst på att föra borgerlig politik.

Det är den nya partiledningen som ska formulera framtidens politik, inte den gamla. Risken är ju alltid att förlorare i desperation försöker kopiera vinnaren.

Varför existerar socialdemokratin? Jo, därför att det finns tankar om att skapa ett samhälle som präglas av solidaritet. Hur ska man förverkliga den solidariteten? Inte genom att snegla på moderaterna. Arbetarrörelsen måste med självförtroende formulera sitt alternativ. Och då krävs nytt folk i ledningen. S kan mycket väl får 44,3 procent i valet 2014 om det sker en verklig omprövning.

Om höga skatter är något som man ska undvika att förlora val, hur kan man då förklara att S regerade i årtionde efter årtionde, trots högskattepolitiken? Jag tror folk är beredda att betala höga skatter om de upplever att pengarna används på ett bra sätt. Moster Olga får det bra på äldreboendet och det är farbara vägar och järnvägstrafiken fungerar och Sverige ligger i världstopp då det gäller att ta hand om barnen.

Sahlins tal är intressant i första hand för att det visar att den nuvarande S-ledningen totalt kört fast.

Baylan måste ställa sin plats till förfogande

Sven Hulterström, tidigare S-ledare i Göteborg och före detta valberedningsordförande, anser att partisekreterare Ibrahim Baylan ska ställa sin plats till förfogande.

Det är ett högst rimligt krav. Valberedningen måste uppmana Baylan att ställa sin plats till förfogande. Om partisekreteraren skulle sitta kvar efter det sämsta valet på nittosex år, medan partiledaren avgår, skulle bara bli konstigt. Om S ska göra en nystart måste fler än Sahlin avgå.

Exombud(S)man i inkomstligans topp

17 288 kronor.

Det är minimilönen per månad för den som arbetar inom energisektorn och tillhör fackförbundet SEKO. Det är ingen särskilt hög lön. Men det beror ju på vad man jämför med.

Kjell Svantesson var i många år ombudsman vid SEKO i Jämtland. Numera har han gått i pension. För de flesta som går i pension betyder det mindre pengar. Men inte för Svantesson. År 2009 tjänade han 830 092 kronor. Det är en extremt hög inkomst. En ledamot av Sveriges riksdag tjänar 56 000 kronor i månaden, även det en bra inkomst. Men Svantesson ligger alltså drygt 13 000 kr i månaden över Marie Nordén (S) och Gunnar Sandberg (S). Och den 67-årige före detta ombudsmannen har mer än något av kommunalråden i Jämtlands län.

Varifrån kommer då pengarna? Pension, förstås. Som funktionär i arbetarrörelsen utnyttjade Svantesson sin rätt att gå redan vid sextio (år 2002) och kan på sin höjd få omkring 350 000 per år från det hållet.  Dessutom folkpension. Svantesson är dessutom kommunfullmäktiges ordförande i Östersund, han sitter i Jämtkrafts styrelse, är på deltid verksamhetsledare vid Arbetarnas Bildningsförbund och ordförande i Arbetarekommunen i Östersund, huvudorganisation för de socialdemokratiska föreningarna.

En klassisk mångsysslare, med andra ord. Men många av uppdragen arvoderas inte eller ger lite pengar.

Jag tycker att det finns ett allmänintresse att Kjell Svantesson berättar från vilka han fått sina stora inkomster under 2009. Om det inte sker kommer spekulationerna att fortsätta. Hur mycket är pension? Hur mycket är lön och arvode?

Det handlar inte om den skäligen ointressante privatpersonen Svantesson. Men han är den främste företrädaren för Socialdemokraterna i Östersund. Det är givet att det sticker i ögonen på många att just företrädaren för det största löntagarpartiet har en månadslön som är fyra gånger större än minimilönen för en SEKO-ansluten inom energisektorn.

Uppdrag läggs till uppdrag, arvode till arvode. Och den ljusnande framtid är vår.

Vad som är skälig lön kan man diskutera i all oändlighet utan att finna något rimligt svar. Det finns också en betydande populism kring frågan: en del menar att alla som har 20 000 plus är förrädare som sviker sina ideal. Men i den alltmer utpräglade marknadsekonomin handlar det om tillgång och efterfrågan. Nu är det dock så att Svantesson, mig veterligt, inte är verksam inom någon konkurrensutsatt verksamhet (frånsett ABF). Det handlar istället om statsbidrag och ytterst skattepengar.

Dessutom tror jag att Svantesson är en del av svaret på Socialdemokraternas kris. En organisationsknutte med bra sittfläsk som alltid spelat en marginell roll i samhällsdebatten men som fått väldigt stort ekonomiskt utbyte av sitt engagemang. Om han blir sossen för många medborgare tror jag att han fungerar som ett sänke för Socialdemokraterna.

Mer i 100 procent Östersund.

Det (S)vidande nederlaget

Blekinge – 5,86

Dalarna – 2,87

Gotland – 1,59

Gävleborg – 3,41

Halland – 4,87

Jämtland + 0,14

Jönköping – 4,82

Kalmar – 5,73

Kronoberg- 5,46

Norrbotten  +0,38.

Malmö kommun – 6,59

Skåne, norra o östra – 6,47

Skåne södra – 8,15

Skåne västra – 6,17

Sthlm kommun – 2,29

Sthlm län- 3,93

Södermanland – 7,54

Uppsala – 3,52

Värmland  -3,35

Västerbotten – 1,65

Västernorrland – 1,99

Västmanland – 3,43

V Götaland, norra – 6,09

V Götaland södra – 4,48

V Götaland västra  -5,68

V Götaland östra -4,54

Göteborgs stad – 3,71

Örebro – 4,28

Östergötland – 4,45

Här är skillnaden i procent mellan Socialdemokraternas valsiffror 2006 och 2010.

Partiet ökade i två valkretsar, Norrbotten och Jämtland. I alla andra blev det minus i protokollet. Allra störst blev minskningen i Malmö kommun men hela Skåne är ett mörkt kapitel för S. Den lägsta nedgången i de fyra skånska valkretsarna var 6,17 procent.

Även i Västra Götalands-regionen blev det stora bakslag.

Plus

Norrbotten

Jämtland

Upp till 1 procent minus.

0

Upp till 2 procent minus.

Gotland.

Västernorrland.

Västerbotten.

Upp till 3 procent minus.

Dalarna.

Stockholms kommun.

Upp till 4 procent minus.

Gävleborg

Stockholms län.

Uppsala

Värmland

Västmanland

Göteborgs stad.

Upp till 5 procent minus.

Halland.

Jönköping.

Västra Götaland södra

Västra Götaland östra.

Örebro.

Östergötland.

Upp till 6 procent minus.

Blekinge.

Kalmar.

Kronoberg.

Västra Götaland västra.

Upp till 7 procent minus.

Malmö stad.

Skåne, norra och östra

Skåne västra

Västra Götaland norra.

Upp till 8 procent minus.

Södermanland.

Upp till 9 procent minus.

Skåne södra 8,17.

Sämst i Norrland är Gävleborg med minus 3,41. Tillbakagångarna i Västernorrland och Västerbotten låg på under två procent. I Norrbotten och Jämtland blev det till och med en ökning.

Hur kommer det sig att S-politiken möter mycket starkare motstånd i söder än i norr? Hur kommer det sig att läget är dystert i de tre storstadsområdena, där toppnoteringen (Malmö) är 28,65 procent?

Många frågor är det.

En snabb slutsats kan vara att S måste söka sig bort från det rödgröna samarbetet. Men efter 2006 angavs oenigheten till vänster som en av förklaringarna till raset och många menade att det krävdes samverkan. Man kan inte alls vara säker på att samarbetet ledde till nederlag; det kanske är så att nederlaget blivit större utan samverkan.

Kanske var det så att de politiska skiljelinjerna inte framstod tydliga nog i valrörelsen. Det var som att välja mellan välfärd och välfärdens kärna, mellan det gamla och det nya arbetarepartiet, mellan två mittenalternativ. Om alla nu jagar medelklassväljare i valet 2014 är risken för att valrörelsen än mer blir en skönhetstävling.

Jag tror att socialdemokratin måste tillbaka till rötterna, idémässigt och organisatoriskt.

Övertag för högeralliansen

Ajaj. Söndagens opinionsmätning från Sifo. Högern leder med drygt sju procentenheter och noteras för drygt 50 procent. Det enda glädjande med mätningen är att Sverigedemokraterna inte klarar riksdagsspärren.

Men det är ju ungefär nu som valrörelsen börjar på allvar. De rödgröna har chans att hämta in högerns försprång. Det värsta är att dåliga mätningar sätter sig i fötterna på valarbetarna. Men det krävs en formidabel spurt av de rödgröna för att nå målet. Men inget är omöjligt.

Mer i SvD.

Jämnt mellan blocken

Nästan dött lopp, en månad före valet. Mer i DN.

Moderaterna tappar väljare, uppenbarligen till de borgerliga småpartierna. Det är en ytterst liten ledning för högeralliansen men de rödgröna har knappat in. Det kan vara så lite som 60 000 röster som skiljer mellan blocken.

Socialdemokraterna är åter största parti men ligger fortfarande betydligt under valresultatet från 2006. Det är  Miljöpartiet som går bäst: över tio procent och en ny rekordnotering. Men V har det tungt och partiet är minst i riksdagen.

Sverigedemokraterna får 3,6 procent och skulle alltså hamna utanför riksdagen. Tack för det!

Det blir en tuff final och det är en helt öppen fråga vilka som ska styra Sverige fram till 2014. Men den uppåtgående trenden för de rödgröna inger hopp om att högerregeringen ska röstas bort. Jag tycker det är viktigt med ett regimskifte, inte för att kunna möta en butler i tunnelbanan utan för att Sverige kan möta framtiden med större tillförsikt. Under högeralliansen har Sverige blivit hårdare och kallare. Den politiken måste få ett slut. Vi behöver mer av solidaritet och gemenskap.

Fina siffror för Socialdemokraterna

Det ser bra ut för Socialdemokraterna. I en stor undersökning har väljarna fått gradera partierna i olika frågor. Socialdemokraterna noteras för 45 procent positiva. Riksdagens tredje största parti, Centern, hamnar näst sist av riksdagspartierna och frågan om partiet överlever valet i höst kommer att fortsätta att ha aktualitet.

Siffrorna kan glädja Mona Sahlin, som är ifrågasatt av många, även i den egna rörelsen. Istället för att prata politik pratar många Mona. Men uppenbarligen kan hon inge förtroende och det lovar gott inför september.

Bara 8 procent är positiva till Sverigedemokraterna medan hela 63 procent är negativa, den i särklass högsta siffran i mätningen. Ibland talar ju SD om den tysta majoriteten men den stora majoriteten är negativt inställd till det främlingsfientliga partiet.

Nu har olika borgerliga partiet, främst C och KD, behov av att profilera sig. Men det kommer att fresta på sammanhållningen i fyrpartiregeringen. Och när Reinfeldt ger order ser nog de andra till att lyda.

Mätningen ökar optimismen om att det blir regimskifte i höst.

Mer i DN.

Stolt fader talar ut

Minus 25 på eftermiddagen. SJ backar nu om den slopade resegarantin. Det verkar vara kaos, inte bara i trafiken utan också i ledningen för företaget. I ett land där det varje år snöar och blir kallt kan det inte komma som någon överraskning. Man måste dimensionera utrustningen efter väderlek. Ingen åker ut på fjället i tunna nylonhandskar.

###

S i länet har lämnat ett förslag till riksdagslista. Beslut fattas på årskonferensen.

Marie Nordén stir i topp på listan efter Berit Andnor, som slutar i riksdagen efter många års utmärkt arbete. Gunnar Sandberg står som tvåa. Vi får se vad som händer med turordningen på listan. Ibland stuvas det om. Som när Robbin Grönstedt skulle in på fjärde plats och därmed bli ersättare för sin dåvarande svärmor Margareta Winberg. Den tidens SSU omformades till en valorganisation för Grönstedts ambitioner. Men dessbättre sa distriktskongressen nej och politikerbroilern Grönstedt kom inte ens med på listan.

I år står första SSU:are på plats sju. Det är min dotter Linnea. Självfallet är jag väldigt stolt över det och över hennes djupa politiska engagemang. Numera är det omfattande verksamhet i länets SSU-distrikt och jag har träffat många som brinner för politiken. Det är härligt. Pappa blev en gång invald i Sundsvalls kommunfullmäktige på en socialdemokratisk spränglista men han intog aldrig platsen. Han gillade inte möten och politikens tröghet.

Lycka till, S i Jämtland och Linnea!

Åter till traditionella socialdemokratiska värden

– Bättre med en Saab på parkeringen än en Maud i regeringen.

Det sa Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin då hon 1 juli talade i Almedalen.

Enligt referatet i DN pläderade Sahlin för en återgång till traditionella socialdemokratiska värden. Det är bra. För mycket av S-politiker har influerats av nyliberala tankegångar. Frihet, jämlikhet, broderskap blir aldrig inaktuellt och mossigt. Det är mer av klassisk socialdemokratisk politik som behövs. För Sverige men också för partiet.

Mona Sahlin talade i Almedalen i onsdags kväll

– Aldrig någonsin kommer vi att göra någonting i samarbete med Sverigedemokraterna, sa Sahlin. Det är bra att hon pratar klartext. Det kan få upp andra politiker på banan med deklarationer om hur man ställer sig till samarbete med ytterkantspartiet.

Det tycks ha varit en bra kväll för S-ledaren i Almedalen.

Fördjupat rödgrönt samarbete – bravo!

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade i tisdags ett gemensamt gruppmöte i riksdagen, mer i DN.

Mona Sahlin kallade mötet historiskt och det finns fog för det epitetet. Inför valåret 2010 gäller det att mobilisera och gå fram på gemensam front. Att de tre partierna ska genomföra turnéer i Sydsverige är bra. Man börjar i Göteborg och tar givetvis tåget.

Inom socialdemokratin finns det en del som följer utvecklingen med skepsis och som hellre sett samverkan med något eller några borgerliga partier. Det är bra att S-ledningen inte lyssnar på det örat. det rödgröna samarbetet måste utvecklas och chansen är stor att de tre partierna efter valet nästa år får besätta ministerposterna.

Det rödagröna samarbetet fördjupas.

Kraftig ökning av ungdomsväljare

Men den största förändringen har skett bland de unga väljarna, där bara en av fyra gick till vallokalerna 2004. I valet i söndags var det nästan dubbelt så många unga som gick och röstade, med 44 procent i åldersgruppen 18–29 år. Och bland 30–44-åringarna ökade valdeltagandet från 28 till 41 procent. Mer i DN.

Valet till Europaparlamentet analyseras nu på olika håll. Synovate har kommit fram till att det skedde en kraftig ökning av valdeltagandet bland de unga väljarna, nästan en fördubbling jämfört med 2004: 44 procent i åldersgruppen 18-29 år, 41 procent i gruppen 30-44.

Förklaringen heter säkert Piratpartiet. Det partiet är ju störst bland de yngsta.

Röstbenägenheten var större bland borgerliga sympatisörer (56 procent) än i vänsteralliansen (47 procent). Sämst gick mobiliseringen för Socialdemokraterna. Bara 40 procent av S-sympatisörerna deltog i EU-valet. Det var ju en majoritet S-väljare som röstade nej till medlemskap i EU och det hänger kvar. ”EU är inte något för oss”, tänker många och avstår från att rösta. Även KD misslyckades med mobiliseringen medan uppenbarligen Alf Svensson-falangen lyckades mycket bra.

Synovate bekräftar också att högutbildade röster i större utsträckning än lågutbildade. LO-medlemmar stannar hemma i större utsträckning än medlemmarna i tjänstemannaorganisationer.

Jämnt mellan blocken inför riksdagsvalet

Det är jämnt i majmätningen som presenteras i Dagens Nyheter.

Jämnt mellan blocken

En liten men statistiskt osäker övervikt för de rödgröna.

Piratpartoet har ju stormat fram i mätningar inför EU-valet. Och sympatierna slår också igenom i mätningen som gäller riksdagsvalet. 1,5 procent skulle läga sin röst på PP. Om det blir mandat i Europaparlamentet torde det underlätta för PP i riksdagsvalet. Enligt Synovate rekryterar PP främst väljare från den borgerliga kanten.

För andra mätningen i rad ligger Sverigedemokraterna under spärren till riksdagen. Mycket bra. Det främlingsfientliga partiet men rötterna i rasistorganisationen Besvara Sverige Svenskt har inget i riksdagen att göra.

Men vad statsministern kommer att heta efter valet är en öppen fråga. Synovates mätning visar bara att det är mycket jämnt. Men det allmänna intrycket är att de rödgröna nu börjar få luft under vingarna

Utanförskapet ökar i alliansens Sverige

Jag satt ute i trädgården och läste ett utmärkt reportage i Dagens Nyheter. Arbetslösheten slår hårt runt om i landet och kommunernas socialbidrag beräknas öka med 50 procent fram till 2012. ”Förändringen av a-kassan och nya riktlinjer hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör att socialkontoren får besök av grupper som tidigare inte var aktuella för socialbidrag”, skriver DN. Ungdomar och barnfamiljer är växande grupper på socialkontoren.

– Regeringen har ensidigt inriktat sig på att ställa krav på dem som stått utanför arbetsmarknaden. Det är som det vore deras personliga egenskaper som är problemet, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö Universitet.

Reportaget finns i DN, Fokus.

Alliansregeringen skulle ju minska utanförskapet, minns ni det? Nu är det rekordmånga som befinner sig i detta utanförskap. Klyftorna ökar i det svenska samhället.

Och det är kommunerna som får ta smällen. I Svenska Dagbladet noteras att ingen kommun klarar sig på extrapengarna från regeringen. Det blir nedskärningar, inte minst i skolan.

Krisen fördjupas i kommunerna

Det är inte alliansregeringens fel att världen drabbades av en finanskris. Däremot kan regeringen kritiseras för att den gör för lite för att mildra effekterna av krisen. Nu är det de svagaste grupperna i samhället som tar mest stryk.

Socialdemokraterna kan gå till val 2010 på att återupprätta valfärdssamhället.

En offensiv vårbudget från Socialdemokraterna

I dag presenterar Socialdemokraterna sitt alternativ till vårbudgeten. På DN-debatt presenterar Mona Sahlin och Thomas Östros huvuddragen i politiken. Det handlar om en stor satsning på jobben.

”Totalt ger vår politik över 100 000 fler jobb, praktik eller utbildningsplatser jämfört med regeringens passiva politik.

Vi lägger i dag fram en budget för att återupprätta den arbetslinje som har gått förlorad under trycket av den borgerliga regeringens ofinansierade skattesänkningar. Sverige ska tillbaka till överskott i de offentliga finanserna. Vårt främsta mål är full sysselsättning.”

Det är bra besked. Oppositionen driver en klassisk politik med stimulanser för att få fart på ekonomin. Alliansen ligger lågt och håller igen. Alliansen kom ju till makten genom att förklara att man skulle bekämpa utanförskapet. Nu kan vi konstatera att det är rekordmånga som står utanför arbetsmarknaden och att medelåldern bland förtidspensionärerna sjunker.

S vill satsa mycket mer på kommunerna och det är nödvändigt. Det är ju till socialkontoren de arbetslösa kommer när de blivit utförsäkrade. 

100 000 nya jobb och praktikplatser skapas med S-politiken. Det är så man bekämpar utanförskapet, Reinfeldt!

Socialdemokraterna måste vässa profilen

”Mona Sahlin måste föra världens mest framgångsrika parti tillbaka till makten.

Misslyckas hon och blir avsatt eller avgår så blir det snabbaste partiledarskiftet i Socialdemokraternas historia. Det skulle också göra partiet lite mer som andra.”

Sahlin granskas i SvD

Det skriver Göran Eriksson i Svenska Dagbladet som ägnar S-ledaren en hel del uppmärksamhet.

Först måste det bli ett hyfsat EU-val för S, som avstamp till riksdagsvalet 2010. Men kommer det att funka? När en partiledare är på toppen passeras solen, Jupiter och Andromedagalaxen. När en partiledare är på botten når det djupare än någon oljeborr. Det finns i debatten en viss närsynthet. Men kom ihåg hur det var med Göran Persson, en buffel som blev Trivsel-Torsten och sedan buffel igen. Det svängde snabbt  men det tillstånd som just rådde vid skrivtillfället  betraktades som det eviga. 

Risken är att dåliga siffror leder till en debatt om dåliga siffror, vilket ger än sämre siffror. När Sahlin öppnar munnen väntar alla att hon ska säga något om partiets kris, inte om högerregeringens politik. Det blir en ond, nedåtgående spiral. Bara ett vet man: denna spiral bryts.

Jag tycker att Socialdemokraterna och hela vänsteralliansen måste vara mer på hugget. Formulera klara, tydliga alternativ till högerpolitiken. Tala mycket om dessa alternativ och klaga inte bara på regeringen; även befogad kritik kan lätt upplevas som kverulans. Få framtidstron att lysa om S-förslagen: vi kan och vi vill ta Sverige ur krisen, vi har gjort det förr. Låt första maj bli avstampet för en tuffare, offensivare och mer kampglad socialdemokrati.

Var är norrlänningarna, Mona Sahlin?

Sahlin måste plocka med fler norrlänningar.

I morgon fredag ska den socialdemokratiska partistyrelsen bestämma vilka som ska vara föredragande på S-kongressen i höst. Det kan vara en fingervisning om vilka som kommer med i en S-ledd regering. Flera medier, bland annat Dagens Nyheter, har presenterat namnen.

Urban Ahlin som redan i dag är partiets utrikespolitiske talesman kommer att ta hand om utrikesfrågorna under kongressen. Som professor Ulf Bjereld påpekade i TV 8 har han rört sig åt vänster så skepsisen mot Ahlin lär ha avtagit. Han kan gå bra ohop med V och MP.

Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, tar hand om skol- och utbildningsfrågorna. Det innebär i så fall att Marie Granlund petas som skolpolitisk företrädare. Hon har inte klarat debatten med Björklund något vidare. Jämtin är tyngre. Ett bra val.

Lena Hallengren är ordförande i riksdagens trafikutskott och lär bli föredragande i dessa frågor på kongressen. Hon blev som mycket ung statsråd.

Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, har tidigare lett partiets rådslag i miljöfrågor och kommer att ta hand om dessa frågor under kongressen. Det är en central position i dagens politik. Göran Johansson brukade ju klaga på Stockholmsväldet men nu gör hans efterträdare en inbrytning.

Leif Pagrotsky var utbildnings- och kulturminister 2004-2006 och är ordförande i  riksdagens kulturutskott. Pagrotsky kommer att hålla svara för kultursektorn på kongressen. Han tog strid med Persson om EMU och gjorde ett mycket bra jobb på olika departement. Välkommen tillbaka, Paggan.

Thomas Bodström, som var justitieminister 2000-2006, kommer att föredra dessa frågor under kongressen. Ok, men jag tycker att den mannen är uppskriven.

Thomas Östros håller i ekonomifrågorna.Han är partiets ekonomiska talesman och vice ordförande i finansutskottet. Självklart val.

Ylva Johansson tar hand om de sociala frågorna. Hon var äldreomsorgsminister 2004-2006 och är vice ordförande i socialutskottet. Var tidigare V-politiker. Fick lämna regeringen då hon och dåvarande finansministern Erik Åsbrink blev ett par. Jag tycker inte hon var så övertygande i ministerrollen.

Sven-Erik Österberg får ta hand om arbetsmarknadsfrågorna. Österberg var under 2000-2002 ordförande i arbetsmarknadsutskottet och var under en period biträdande finansminister i Göran Perssons regering. Han anses ha ett starkt stöd och en bra förankring i rörelsen.

Det finns en tung invändning mot listan, såsom den ser ut i dag: Det finns inga norrlänningar, inga från skogslänen. Däremot är det bra utdelning för Stockholmsområdet. Många av de föredragande behöver inte bo på hotell under kongressen utan kan ta pendeltåget eller tunnelbanan hem.

Jag hoppas att partistyrelsen bättre beaktar de regionala aspekterna i val av föredragande. Socialdemokraterna är starka i norr och om de så ska förbli får inte SAP bli Sydsvenska Arbetarepartiet.

Oppositionen måste vässa profilen

Moderaterna är klart största parti i Stockholm. I ett riksdagsval nu skulle 41,5 procent ge sitt stöd till Moderaterna. Socialdemokraterna har 27,3 procent och är alltså ordentligt akterseglad, visar Dagens Nyheters redovisning.

Mycket talar för att det är ett resultat av det allmänt gynnsamma läget för Moderaterna och partiet ligger ju alltid bättre till i huvudstaden än i landet i genomsnitt. Men gapet är stort. En tröst kan dock vara att det tidgare pendlat våldsamt i Stockholm: ibland är Moderaterna störst, ibland Socialdemokraterna.

Oppositionspolitiken i stort måste vässas. I dag är det för tamt och lamt, för profillöst och utslätat. Sahlin, Ohly, Wetterstrand och Eriksson måste ena sig i fler frågor, gå på offensiven och lägga fram konkreta förslag. 

Varierat opinionsutbud

Enligt Sifos senaste har de rödgröna ett knappat försprång i opinionen. Men det handlar bara om 1,2 procentenheter. Eftersom det är 12 procent som nu säger att de inte ska rösta eller rösta blankt eller inte vill berätta vad de anser är det omöjligt för någon sida att beställa segersupé. Valet 2010 kan bli en riktig rysare. Mer finns att läsa i Svenska Dagbladet.

Dagens Nyheter redovisar Skops senaste mätning. Där leder alliansen: 50,6 mot 45,4 för de rödgröna.

En poäng är att Miljöpartiet ökar hos Sifo men minskar hos Demoskop. En förklaring kan vara att frågorna inte är identiska. Hos Skop fick de tillfrågade svara på frågan: ”Vilket politiskt parti tycker Du bäst om i rikspolitiken? Sifo ställde frågan: Vilket parti skulle du rösta på i riksdagsvalet om det vore val i dag? Det kan alltså finnas taktikröstare: man röstar på MP även om man inte tycker att partiet är bäst, för att rädda de rödgröna ska klara sig.

Kristdemokraterna hänger på gärdsgården: 3,9 procent i en mätning, 4,1 i den andra. Valet kanske avgörs av att många KD-röster kasseras vid sammanräkningen eftersom partiet inte når upp till fyra procent?

Länge såg det ut som om valet 2010 redan var avgjort. De rödgröna ledde stort, det var bara att sätta ut skorna på planen. Men det svänger snabbt i politiken. Nu är valet 2010 en helt öppen historia. Om man ska se det hela positivt ur S-synvinkel: det blir nu lättare att mobilisera valarbetare.

Sahlin leder och ligger efter.

Bra film om den gåtfulle Ebbe Carlsson

Den första delen av filmen om Ebbe Carlsson var bra (SVT sände den i fredags kväll, repriser den 19 och 22 april). Jag träffade Ebbe första gången på LO-kongressen 1971. Då jobbade han på liberala Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (nedlagd) som politisk reporter i Stockholm. Jag var arbetsmarknadsreporter på Dagbladet i Sundsvall. Ebbe stoppade ned pennan i byxans ena framficka, det tyckte jag var originellt. En social, skojfrisk, påläst och hygglig kollega. Då var han inte en affär. Några år senare blev han pressekreterare hos dåvarande justitieministern Lennart Geijer och statsrådet Carl Lidbom. Det var då han fick nyckel till polishuset och fritt förfogade över tjänstebilar i garaget.

Efter det att Ebbe avslöjat att Olof Palme sagt upp prenumerationen på tidningen Vi i protest mot en serie, där Palme karikerades, hamnade Carlsson ute i kylan. Så dök han upp som chefredaktör för tidningen Västgöta-Demokraten i Borås. Vi träffades ibland vid överläggningar. Han gjorde inget större väsen av sig. 

Det var efter mordet på Palme som Ebbe Carlsson fick utrymme, som privatspanare med goda kontakter i regeringen, hos polisen, hos Säpo. Det blev skandaler och en hög med framträdande officiella personer fick avgå.

Jag tror att Anders Ferm, som var chef för bokförlaget Tiden före Ebbe, slog huvudet på spiken. Ebbe ville gott men det mesta gick åt pipsvängen. Men han ville inte gott av några ädla skäl utan för att komma upp i smöret ännu mer.

Visst var det konstigt att redaktören lyckades bli du och bror och syster med en stor del av det politiska etablissemanget, som på den tiden var sossar. Visst var det konstigt att han hade nyckel till polishuset och försökte föra befäl över garvade konstaplar vid ockupationen av Västtysklands ambassad på Gärdet. Visst var det konstigt att han fick en så framträdande plats i spaningarna efter Olof Palmes mördare. Ja, det var mycket som var konstigt med Carlsson. Och egentligen ska inte han klandras utan den kultur som gjorde det möjligt för honom att alltid dyka upp på Stora Scenen, med en snabb replik eller en giftig kommentar. Charmen bar långt men ställde till med mycket elände. 

Det ska bli spännande att se fortsättningen på filmen.

De som skulle minska utanförskapet…

Det mesta av de tio miljarder regeringen satsar är automatiska höjningar för att a-kassans utgifter stiger när arbetslösheten ökar.

Henrik Brors skriver det i DN.

Det är i grunden samma kritik som Socialdemokraterna för fram.

Finansminister Anders Borg (M) säger i DN att vi nu upplever den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Det kan stämma men då är det märkligt att regeringen förhållit sig så passiv. Krisen slog ju inte ned i den svenska verkligheten i förrgår.

Uppenbart har regeringen tappat greppet om utvecklingen. Prognosen om nära 12 procents arbetslöshet 2011 ska ställas mot alliansens tal i valrörelsen om att minska utanförskapet. Nu är det rekordmånga som hamnar utanför arbetsmarknaden. Regeringens trovärdighet kommer efterhand att brytas ned. Kampen för jobben ger Socialdemokraterna ett mycket bra läge.

Borg uttalar sig i DN

Ingen stor nyhet: Mona Sahlin får dålig press

Sahlin får dålig press

Mona Sahlin får dålig press. Hur stor nyhet är det?

Ekot har granskat alla inslag och artiklar om Moderatledaren Fredrik Reinfeld under ett år, före valet 2006.Bara sex av hundra artiklar eller inslag var negativa. När man gjort motsvarande mätning för Mona Sahlin så framgår det att 27 av hundra artiklar eller inslag om henne var negativa. Dessutom tillfrågades ofta Reinfeldt medan Sahlin bara omnämndes.

Många kommer att tolka detta som att journalistkåren är för Reinfeldt och mot Sahlin. Men sanningen ligger knappast där.

– Orsaken i huvudsak ligger hos partiet och Socialdemokraterna själva, det är deras egna tillkortakommanden och nästan självmål som är huvudorsak till den här bilden, säger mediaprofessorn Kent Asp.

Och visst, det saknas inte exempel.

De borgerliga har ett enormt övertag i medierna och det bidrar till att de kan sätta dagordningen, bestämma vad debatten ska handla om. Radio och teve speglar i stort vad tidningarna tar upp och förstärker ofta en borgerliga mediabild. Presstödet har räddat en del tidningar men inte förmått ändra på de grundläggande strukturerna. Som bekant har många tidningar med kopplingar till arbetarrörelsen lagts ned. Det är tveklöst självmål.

Det finns en idé om att en riksspridd morgontidning ska ha två ledarsidor, en borgerlig och en socialdemokratisk. Idén är värd att spinna vidare på. Presstödet bör utformas så att projekt av den typen blir ekonomiskt intressanta för den borgerliga tidningen (ja, jag tänker på Svenska Dagbladet). Projektet leder inte till någon avgörande förändring men det blir i alla fall något bättre balans.

Sedan gäller det att utveckla andra mediaformer, som bloggen. Men jag är för personlig del inte ute och fikar efter några bidrag.

Det är uppförsbacke för Socialdemokraterna just nu. Man kan härleda en del av tappet till en del affärer men en del av förklaringen kan också vara mer långsiktiga och handla om den starka underlägsenheten i medierna.

Mer finns också i DN.

Socialdemokrater i säck och aska

Skärtorsdag.

###

Kärnkraftsvänner gillar inte att man berättar om olyckorna (se kommentarerna). Det strider mot marknadsföringsidén: en ren och fin gåva till mänskligheten. Att belysa risker är skrämselpropaganda. Är det också skrämselpropaganda att varna för hala vägar? Kärnkraften tillhör det gamla. Förnybar energi är framtiden. Kom ihåg Tjernobyl!

###

I Svenska Dagbladet analyseras Mona Sahlins sjunkande popularitet. Men som framgår av artikeln har hon chans att vända vinden. För ett halvår sedan var alliansen bara ett skämt. Om ett halvår kan den politiska verkligheten ha hunnit ifatt Reinfeldt. Det finns i Sveriges mest framgångsrika politiska rörelse en talang för uppgivenhet. Går det ont en tid är det som en evig dom fällts. Det är fel på politiken, partiledaren, alla andra i ledningen. På med säck och kom ihåg askan. Men det pendlar alltid i politiken. Morgondagens loser var gårdagens stjärna. Förmodligen är det Socialdemokraternas extremt långa maktinnehav som gjort att man inte är då duktiga på att hantera kriser och bakslag. Det har borgarna mer rutin på.

Nu betyder inte detta att man ska avstå från kritik och bilda hyllningskörer, nej då. I en levande rörelse måste det alltid vara debatt och omprövningar. Det är mest förhållningssättet som irriterar: några dåliga mätningar och det fastslås som en sanning NU KOMMER VI ATT FÖRLORA!

Mona Sahlin har det motigt

Oppositionen sågar regeringspaketet

Thomas Östros visar att det finns alternativ till den borgerliga politiken.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet dömer ut det paket som regeringen presenterade på DN-debatt.

Thomas Östros (S) säger till SvD att oppositionens stöd torde hamna på det dubbla. I kristider är det nödvändigt att med offentliga medel stimulera ekonomin. De borgerliga sitter fast i en förlegad kamrerssyn att man ska snåla på gemen och pennorna. Det står Sverige och svenska löntagare mycket dyrt.

Fackkeps och partihatt

I Svenska Dagbladet finns en sammanfattning vad olika tidningsledare har för åsikt om att Wanja sitter kvar som LO-ordförande.

En intressant fråga som tas upp är samverkan mellan LO och Socialdemokraterna. LO:s ordförande sitter ju i det mäktiga verkställande utskottet i Socialdemokraterna. Det gör att personen i fråga inte bara är facklig företrädare utan också ledande politiker. Konstruktionen är inte omkomplicerad, att påstå det är naivt.

En gång var det också så att LO:s ordförande skulle sitta i riksdagen. Arne Geijer (före detta LO-bas) satt perioden 1955-76. Det ansågs nödvändigt att fackets främste representant också var med i riksdagen. I dag är det nästan otänkbart.

Ett exempel på hur det kan bli. Stefan Löfven är ordförande i IF Metall. Han är positiv till kärnkraft och ligger nära alliansens linje i den frågan. Samtidigt är han ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott (som suppleant). Och som bekant har S tillsammans med V och MP formulerat ett mot kärnkraften mycket kritiskt program. Ska nu Löfven gå ut i valrörelsen och kämpa för en energipolitik som han inte alls tror på? Ska han som Metallbas arbeta för att alliansens energipolitik blir den som gäller?

Personalunionerna ställer till många problem. När ska fackkepsen vara på och när passar det med partihatten?

Wanja avgår?

Två väljarundersökningar i rad visar ett ras för Socialdemokraterna och att alliansen nu leder. Läget är allvarligt. I likhet med DN:s Henrik Brors tror jag att raset beror på stormen kring Wanja Lundby-Wedin. En del förtroendevalda och fackliga funktionärer var snabba med att uttala stöd för Wanja och skylla på elaka journalister. Men det är uppenbart att den linjen inte gått hem hos väljarna.

Nu är LO:s styrelse inkallad till ett extramöte i eftermiddag (söndag). Tipset är att Wanja Lundby-Wedin lämnar posten som LO-ordförande.

Massarbetslöshet hotar

Klipp ur Svenska Dagbladet

Borg är orolig

Regeringens prognos fär ekonomin under de närmaste åren är mycket dyster. Nästan tolv procent beräknas vara arbetslösa 2011, skriver DN. Det är alltså inga röda agitatorer i slokhatt som åker runt och svartmålar läget, utan det är den borgerliga finansministern.

Samma dag som den dystra rapporten presenterades kom Socialdemokraterna med sitt program för fler jobb, mer att läsa här.

Jag citerar några rader:

”En stark arbetslinje är livsnerven i den nordiska, socialdemokratiska välfärdsmodell som skapar hög sysselsättning, låg arbetslöshet och jämlikhet och som motverkar fattigdom och ger människor möjlighet att utvecklas. I vår välfärdsmodell delar vi utvecklingens risker och kan därför välkomna de möjligheter som frihandel och teknisk utveckling innebär.”

Anders Borg verkar närmast lamslagen. Fredrik Reinfeldt uppträder som en gammal gnetig kamrer som ser varje utgift som en förlust. Man kan inte lasta alliansregeringen för den globala finanskrisen men däremot för sättet att hantera krisen.

Anders Borg (M) verkar närmast lamslagen. Foto Carl-Johan Friman

Det Socialdemokratiska alternativet inger hopp. Men det är långt till september 2010. Arbetslösheten hinner skena iväg och ekonomin försvagas ytterligare. Sverige och svenska löntagare får betala dyrt för alliansregeringens passivitet.

Energienighet

Ledarna för oppositionspartierna har enats om den framtida energipolitiken. I ett inlägg på DN-debatt klargör de fyra (Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson) vad som gäller. Ett centralt avsnitt i artikeln lyder så här:

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod. Regeringen vill i stället bygga nya kärnkraftverk. Under de avbrutna energisamtalen framkom dock att något beslut om att bygga dessa, inte ens med regeringens bedömning, är nödvändigt förrän tidigast 2015. ”

Oppositionen vill avveckla kärnkraften, regeringen vill utveckla kärnkraften. Det är skillnaden.

Det är ett styrkebesked att vänsteralliansen kunnat enas. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ju pläderat för en snabbare avveckling men kan godta skrivningarna om successiv avveckling. Nu är frågan vad tungviktarna i LO:s industriförbund säger, kärnkraftskramare som Göran Johnsson som ju vill se en uppgörelse med de borgerliga. Tipset är att de sluter upp, om än motvilligt.

För borgerliga kärnkraftsmotståndare är frågan: vilket regeringsalternativ ligger närmast mig? Är det högeralliansens utbyggnadsprogram eller vänstersidans successiva avvecklingslinje?

Artikeln i DN är också ett bra besked om att oppositionen inte hukar utan försöker rycka till sig initiativet.

Det är möjligt att kärnkraften och energipolitiken i stort blir en valfråga. Det är utmärkt.

Klipp ur DN

Sahlin

Mona Sahlin utsätts för hård kritik

Tage Erlander betraktades av många som en allmänt hopplös figur. Han hade svag, raspig röst och gick inte hem i radio. Man pekade på Per Albin som ett föredöme: det var minsann en partiledare, det!

Olof Palme var inte självklar som efterträdare till Erlander. En del vurmade för Gunnar Sträng, andra för Rune Johansson från Ljungby. Somliga menade att Palme var för mycket till vänster. Samtidigt kritiserades han för högersamarbete. I debatterna kunde Palme framstå som arrogant och en del menade att han talade över huvudet på folk.

Ingvar Carlsson betraktades som för vek. Han skulle förankra varje beslut i partiorganisationen, en omständlig procedur. En liberal redaktör skrev att vi inte kunde ha en statsminister som ängsligt höll fast sig i kavajärmarna.

Göran Persson var ju beslutsför men bufflig som en bison. Han körde sitt eget race, förankrade inte beslut, körde över medarbetare och larvade sig för mycket i teve-program.

Det har varit fel på alla partiledare i modern tid. Inte minst i de egna leden har man ältat ledarens brister och tillkortakommanden. Mycket av det som nu sägs om Mona Sahlin är ekon från tidigare debatter om partiledaren. Hon är för tunn (Carlsson, Erlander), når inte ut till vanligt folk (Palme), är inte tillräckligt drivande (Erlander, Carlsson), sköter partiet efter eget huvud (Persson), lutar sig mot Vänsterpartiet (alla andra).

Det komplicerade är att det ibland kan finnas fog för kritiken. Erlander hade exempelvis ingen radioröst utan lät som en gnekande skåp. Men samtidigt är det ju så att människan är ofullkomlig. Det finns ingen som kan uppfylla alla högt ställda krav: beslutsför och lyhörd, tuff i debatten men inte för överlägsen, artig men inte mesig, vardagsnära och visionär. De krav som formuleras är orimliga.

En del av den kritik som nu riktas mot Sahlin skulle också ha riktats mot Nuder, Jämtin, Thomas Bodström och Thomas Östros om någon av dem valts till partiledare. Det händer för lite och för sent, visionerna är borta och debatten för tam.

Ofta är det svepande och allmänt hållen  kritik. I den allmänna frustrationen kan man söka enkla lösningar – och vad är enklare än att ge partiledaren skulden för allt elände?

Jag har aldrig varit något Sahlinfan som stridit för att få henne som partiledare. Men jag tycker att en hel del av kritiken mot henne är obefogad. Hon måste få sin chans, precis som andra partiledare i historien. Det finns i arbetarrörelsen en tradition att ställa upp och jag tror att det är en förklaring till det unikt långa maktinnehavet. Vik inte från den framgångslinjen.