– Du borde rida, du också, sa Sara en kväll i stugan.

– Ja, det skulle jag gärna göra men hästarna är för små för mig.

– Nähä, vi har frågat och dom sa att vuxna får rida, sa Moa.

Luckan hade slagit igen.

Jag var otroligt nervös inför premiärturen. På sin höjd hade jag klappat någon gammal kamp och en och annan ridhäst. Men jag var rädd och otrygg. Tänk om hästen fick för sig att skena iväg? Nej, hästar var något främmande och hotfullt.

Men så bar det iväg. Islandshästen Stormur såg inte stor ut när jag stod vid sidan om men när jag satt på ryggen tyckte jag att jag kunde vidröra himlen. En norsk flicka ledde turen, jag red sist eftersom jag inte ville bli söndertrampad av hovar när jag ramlade av.  Sara och Moa kollade bakåt. Det bar iväg över bäckar och ikullfallna träd, längs stigar och vägar, över videängar och gårdsplaner. Jag höll i sadelknoppen och hoppades att det hela snart skulle vara slut. På väg hem trissades farten upp, Stormur gick över i galopp och jag pressade ned mina stövlar i stigbyglarna. Katastrofen hade inte inträffat.

Vi återvände till Teveltunet kommande år och var då med på ridturerna under en hel vecka. På söndag var det utdelning av hästar. På måndag en kort tur i grannskapet, liksom på tisdag. På onsdag bar det av till Storvallen på den svenska sidan, där hästarna fick en dags vila. Sedan var det ridning i fjällterräng fredag och lördag.

Mitt på dagen hade vi alltid en lång rast. Hästar och ryttare behövde vila. Ole gjorde upp en eld och kokade kaffe, vi åt våra medhavda smörgåsar och samtalade. Efter lunch sökte Ole upp någon torr plats och sov en timme eller mera. En del som kom direkt från city var vana att allt skulle gå i ett svindlande tempo. Det tog några dagar innan de kom in i en annan lunk och insåg att man inte alltid behövde ha bråttom.

Om man ramlade av hästen kostade det en flaska vin. Sadelknoppen räddade mig från många avåkningar. Men några gånger fick jag allt köpa några flarror…

Hästarna var och är fenomenala. Islandshästarna är starka och fridsamma. Man blev ständigt imponerad över vad de klarade av. Oles far Oddmund Dyrhaug åkte till Island och köpte hästar. Han hade fingertoppskänsla och importerade mycket fina djur från Island.

I mitten av åttiotalet tog Ole över verksamheten i Tydal. Hans pappa fanns även fortsättningsvis med i verksamheten men inte som ytterst ansvarig.

Det var Oddmund som fick idén om att ordna turer på häst ute i fjällvärlden. Alla var inte entusiastiska.

– Tror du att folk betalar pengar för att få ont i rumpan? Nej, det där går aldrig.

Ja, en del log i mjugg. Visst var han lite galen, den där Dyrhaug.

Oddmund gav sig inte. Han trummade ihop ett gäng studenter från Trondheim som inte var vana med hästar och som inte ägnade dagarna åt fysiska aktiviteter.

– Om dom klarar det, då klarar alla det, tänkte Oddmund och drog iväg i spetsen för en grupp, tidigt på sjuttiotalet.

Premiärturen gick utmärkt. Studenterna klarade av att rida och att gå uppför en del branta uppförsbackar. Oddmund var nöjd. Nu skulle han erbjuda turister ett uppleva fjällmiljön från hästryggen.

Jag växte upp fjärran från ridning och långt från hästar. Men från mitten av åttiotalet red jag i fjällen minst en vecka per år. Turerna utgick från Stugudal i Tydals kommun, Sörtröndelag. Första dagen red vi ofta till Nedalshytta, i ett område där man förändrat sjösystemen och skapat ett enormt kraftverk. Jag tror att det var svenska och norska toppolitiker som enades om denna satsning, det kan ha varit på femtiotalet. Till Nedalshytta är det bilväg nästan ända fram. Backen upp, lång och brant, brukar vara galoppsträcka. Efter den turen släpptes hästarna med fotbojor och skyndade sig ned till ån för att dricka medan ryttarna duschade och åt. Ibland hände det att hästarna drog iväg uppåt fjället för att komma undan myggen. Ole kunde få söka i timmar medan vi sov och åt frukost. Vi red sedan mot Storerikvollen, juvelen bland fjällanläggningarna. Andra stationer jag var med om att besöka var Schültzhytta samt Sylstationen och Helags på den svenska sidan. Storerikvollen var och är favoriten, vackert belägen mellan sjön och fjällen. Man kan ta bilen och sedan gå omkring tre kilometer.

Att rida var ett sätt att övervinna rädsla. Inför varje säsong hade jag ambitionen att förbättra konditionen. Att gå uppför backarna var enormt påfrestande, att rida i timmar kände på. Men jag lyckades aldrig samla mig till krafttag och kom varje år i ungefär samma skrala kondition. Men trots att det var slitsamt så gav turerna enormt mycket, ibland red jag alltså två veckor per säsong. Ibland kunde jag i november eller februari känna ett enormt sug efter att rida i fjällen. Och på samma sätt kunde jag känna iskylan när jag tänkte på någon särskilt svår passage. Skulle jag ramla ner i ravinen eller störta utför i backen?

Arrangörerna, Dyrhaugs Ridesenter, satsade på säkerhet. Det var inga chanstagningar. Sedan kunde det förstås hända att folk ramlade av och att det hände något med en häst. Men efter nära fyrtio års verksamhet kan företaget visa upp en fin olycksfallsstatistik.

Om kvällarna brukade vi samlas kring lägerbålet, berätta historier, sjunga Dan Andersson, dricka öl och starkare saker, prata om dagens tur och den som skulle komma. Det var givande stunder där vid elden, ögonblick man minns med värme och ibland vemod.

Då det gällde att finna rätt häst till varje ryttare visade Dyrhaugs sitt mästerskap. De såg vad personerna och hästarna gick för. ”Men det där var väl ingen bra kombination”, kunde jag tänka i hagen på söndagen men på tisdag visade det sig vara en perfekt kombination.

Jag fäste mig vid en häst som hette Storumur, en senig och stark häst. Vid ett tillfälle då jag skulle ut och rida sa Ola att det var ett problem. En annan ryttare, en skattetjänsteman från Västerås, hade också Stormur som favorit. Kunde jag tänka mig en annan häst? Icke! Kunde han? Icke! Där stod vi i fjälldalen, två bestämda medelålders män. Ole fick singla slant. Jag förlorade. Men vad gjorde det? Storumur och jag återupptog kontakten några år senare. Ole berömde ofta hästen, den gick med på alla turer och klarade sig utmärkt i den svåra fjällterrängen.

I början red Ole på ett häst som hette Glofaxe, en enorm häst som ibland kunde sticka iväg och ta bettet mellan tänderna. Det gav en extra spänning: skulle Glofaxe sticka i dag eller inte?

En klok gammal häst hette Skegla. När hon ramlade i en bäck låg hon kvar till dess ryttaren (en kvinna i övre medelåldern) tagit sig upp på land.

Rödull red jag under några år i Tydal, en kraftig och viljestark häst som säkert märkte att det var en amatör som satt på ryggen.

Ole Dyrhaug kunde konsten att skapa rätt stämning vid bålet och samtidigt leda turen med fast hand. Han var den idealiska turledaren och alltid en god kamrat.

Oddmund Dyrhaugs insats fick en mycket välförtjänt uppmärksamhet då han för några år sedan belönades med kung Olavs medalj i guld. Landshövdingen i Sörtröndelag kom till Stugudal och vid en fin middag delades medaljen ut. Vem hade väl trott det när verksamheten inleddes i början av sjuttiotalet och många inte alls trodde att folk ville rida i fjällen.

Oddmund och Ole åkte senare till slottet i Oslo för samtal med kungen, något som var förknippat med medaljen.

Nu var det nog många år sedan jag red i fjällen men jag håller kontakten med Ole och följer sonen Niklas fina insatser i skidspåren; han var näst bästa norrman i Tour de Ski och återfinns numera i landslaget i världens bästa skidnation.

I herrarnas 15 km var bäste norrman efter sämsta svensken. I sprint tog Petter Northug ett brons. Nu är väl söndagens femmil det stora hoppet men där är motståndet hårt. Eftersom Northug dominerat så mycket av skidåkningen det senaste året har man bygggt upp enorma förväntningar. Hur många guld skulle han ta? Uppenbart är också att tröndern har svårt att hantera motgångar. I lördags vägrade han att svara på journalisternas frågor utan satte sig i bilen.

Desto mer kan norrmännen glädja sig åt den pånyttfödda Marit Björgen ser som ut att bli spelens skiddrottning. Hittills två guld och ett brons för den sympatiska Trondheimstjejen.

Mer i VG, Adressavisa och i DN

Men fiaskot kan bli tändvätska inför fortsättningen. Räkna med att Norge kommer tillbaka.

Och Marit Björgen från Trondheim hamnade ju på prispallen och hyllade Charlotte Kalla på ett mycket sportsligt sätt.

Jag tycker det är synd att Gunde slutar. Han har tillfört något. Jag glömmer aldrig när han sprang i backen och hejade fram Charlotte Kalla till segern i fjolårets Tour de Ski. Kanske handlar det till en del om entusiasm. Skidor handlar inte bara om tekniker och vallarecept.

Ja, det är bara att önska Gunde lycka till och hoppas att Skidförbundet hittar en bra ersättare. Mer i ämnet kan du läsa i DN.

Cologna är en värdig segrare. Han har lyckats pricka in toppformen vid rätt tillfälle. Det kan bli många spännande dueller mellan Cologna och Northug, båda 23 år. Nästa år är det ju OS.

Justyna Kowalczyk vann tjejernas världscup. I söndagens avslutande lopp kom Charlotte Kalla trea.

Det är viktigt att göra reglerna enklare. Det krävs ju en fet dator för att kunna hålla reda på alla poängberäkningssystem och alla olika västar. För åkarna måste det vara en stressfaktor att hålla reda på poängställningen. Ska skidåkarna behöva ha en kamrer med sig? Rensa bland poängberäkningssystemen och inför en enkel, överblickbar modell, så att alla vet vad som gäller.

Schweiz, Norge, Norge i världscupen för killar. Alltså inget EU-land på prispallen. Vad vill kandidaterna i EU-valet göra åt detta? K-G Bergström borde hugga tag i den frågan.

Klipp ur Adresseavisen, Norge

Däremot har jag svårt att uppbåda något intresse för bandy. Man ser ju inte bollen. En känd ekonom trodde för några årtionden sedan att bandy skulle bli en internationell storsport. Han fick fel. Ekonomer brukar få det.

Klipp ur DN

Slottssprinten var kul att se (se mer i DN) . Man får ju inte driva den republikanska frågan så långt att man vägrar se på Slottssprinten och vägrar använda Slottssenap. Anna Olsson gjorde en fin insats och kom trea i finalen. Charlotte Kalla kom tvåa i b-finalen. Emil Jönsson slutade fyra i grabbarnas final. Världscupledaren Petter Northug blev utslagen. Ingen är oövervinnerlig.

Nu fortsätter skidåkarna till Falun för avslutning på årets säsong. Som teve-kommentatorerna påpekade är Östersund huvudort för de svenska elitåkarna. Bland annat därför är det också rimligt att fler tävlingar avgörs här. Ja, Östersund skulle kunna vli värdort för ett VM. Att man fortsätter i Falun har väl mycket med gamla traditioner att göra men skidåkningen skulle kunna få en kick av stora arrangemang i Jämtland. Dessutom är det ju snösäkrare här än i norra Svealand.

Anna Olsson, som tidigare hette Dahlberg, avstod från en tävling därför att hennes hund blev sjuk. Hon kritiserades för det, inte minst av Johan Esk i DN. Är man i eliten ska inte en sjuk hund få ligga i vägen. Jag tycker att Anna gjorde ett klokt och mänskligt val. Om elitåkare bara blir elitåkare har något gått fel. Och man kan fira triumfer, även om man tar sig tid att stanna hos sin sjuka hund. Heja Anna!