Succé för U 21 men inte för regeringen

DN har betygssatt det svenska U 21-landslaget:

Johan Dahlin 2
Mikael Lustig 3
Mattias Bjärsmyr 3
Rasmus Bengtsson 3
Emil Johansson 3
Rasmus Elm (90) 4
Pontus Wernbloom 4
Gustav Svensson 5
Emir Bajrami (80) 5
Marcus Berg (90) 5

Ola Toivonen 4

Här kommer betyg på en del andra:

Eskil Erlandsson 3.

Lena Adelsohn Liljeroth 1.

Åsa Torstensson 2.

Maud Olofsson 2.

Mats Odell 2.

Cecilia Malmström 3.

Christina Husmark Pehrsson 2.

Göran Hägglund 2.

Sten Tolgfors 1.

Maria Larsson 2.

Sven Otto Littorin 2.

Tobias Krantz har spelat för kort tid för att bli betygssatt.

Utanförskapet ökar i alliansens Sverige

Jag satt ute i trädgården och läste ett utmärkt reportage i Dagens Nyheter. Arbetslösheten slår hårt runt om i landet och kommunernas socialbidrag beräknas öka med 50 procent fram till 2012. ”Förändringen av a-kassan och nya riktlinjer hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör att socialkontoren får besök av grupper som tidigare inte var aktuella för socialbidrag”, skriver DN. Ungdomar och barnfamiljer är växande grupper på socialkontoren.

– Regeringen har ensidigt inriktat sig på att ställa krav på dem som stått utanför arbetsmarknaden. Det är som det vore deras personliga egenskaper som är problemet, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Växjö Universitet.

Reportaget finns i DN, Fokus.

Alliansregeringen skulle ju minska utanförskapet, minns ni det? Nu är det rekordmånga som befinner sig i detta utanförskap. Klyftorna ökar i det svenska samhället.

Och det är kommunerna som får ta smällen. I Svenska Dagbladet noteras att ingen kommun klarar sig på extrapengarna från regeringen. Det blir nedskärningar, inte minst i skolan.

Krisen fördjupas i kommunerna

Det är inte alliansregeringens fel att världen drabbades av en finanskris. Däremot kan regeringen kritiseras för att den gör för lite för att mildra effekterna av krisen. Nu är det de svagaste grupperna i samhället som tar mest stryk.

Socialdemokraterna kan gå till val 2010 på att återupprätta valfärdssamhället.

LO-salva: Regeringen dumsnål och kortsiktig

LO:s chefsekonom Lena Westerlund

Regeringens nuvarande agerande är dumsnålt och kortsiktigt.

Det skriver LO:s chefsekonom Lena Westerlund på DN-debatt. Hon menar att den nuvarande krisenkan bli värre än nittiotalskrisen. Det är nödvändigt att regering och riksdag agerar.

”Ansvaret för att motverka fallet i sysselsättningen vilar nu på regering och riksdag. En tillfälligt mer expansiv finanspolitik är helt nödvändig för att säkra hållbara offentliga finanser på sikt. Massarbetslöshet riskerar annars att leda till varaktig utslagning av arbetskraft och ett lägre arbetsutbud efter krisen.”

Lena Westerlund har helt rätt. Ingen anklagar den borgerliga regeringen för finanskrisen men däremot för passiviteten i den ekonomiska politiken, som fördjupar krisen. Alliansen sitter med armarna i kors när det krävs uppkavlade ärmar.

Regeringen har parkerat, oppositionen gasar

Oppositionen vill satsa för att få fart på fordonsindustrin. Den som skrotar sin gamla bil och köper en miljöbil kan få 25 000 kronor i bidrag, mer finns att läsa här.

Det är förslag som ligger i linje med oppositionens allmänna politik: det gäller att satsa för att komma ur krisen. Om fler skrotar sina bilar ger det jobb i skrotbranschen. Den som jobbar där kan köpa nya gardiner eller en tvättmaskin. Om man säljer fler nytillverkade bilar gynnar det inte bara bilbyggarna utan rader av underleverantörer. Det blir en upputgående spiral. För de mest utsatta regionerna skulle paketet betyda mycket men det skulle också bli en kick för hela landet.

Regeringen har kört in på en parkeringsficka. Oppositionen gasar.

Butelj på dej, Mats Odell

Chefer vid Vin & Sprit fick saftiga bonusar och regeringen var med på det.

Det avslöjar E24

Odell godkände fina bonusar

I måndags kom beskedet om att regeringen ska skärpa reglerna för bland annat bonusar. Det innebär att man kör över sig själv. Det var ju alliansregeringen som för mindre än ett år sedan drev igenom förmånligare avtal för chefer i statliga bolag. Avtalet vid Vin & Sprit var mycket förmånligt: stora vinster på kort tid. Chefen Bengt Baron fick 1,9 miljoner ,mer i kassan och dessutom ett avgångsvederlag på saftiga 5,6 miljoner.

En stark folklig opinion har kritiserat bonusar och extrema avtal. Det har tvingat regeringen att ändra kurs, det vill säga att inte tillåta att marknaden sätter löner och stipulerar avtal. Men hur djupt sitter egentligen övertygelsen? Hur mycket är ren populism?

Vad skulle en av Vin och Sprits vinprovare säga om regeringspolitiken:

”Gjort på en blådruva. Fadd smak, dålig eftersmak, blaskigt, med en svag smak av blåklint. Passar bäst som vardagligt matlagningsvin för den som inte är så nogräknad. Tappar snabbt procentenheter.”

Centern slåss för sitt parlamentariska liv

Moderaterna måste lämna ifrån sig ministerposter till de andra allianspartierna.

Det säger riksdagsledamoten Fredrick Federley, tongivande i den så kallade Stureplanscentern. Mer finns i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Att det bara är Moderaterna som har medvind i opinionen stör givetvis samarbetet i alliansen. I en av de senaste mätningarna var Centern och KD utanför riksdagen. Ett utspel i någon form var väntat. Frågan är om man ska vara lojal till döds – åtminstone om man ser till det politiska livet i riksdagen – eller försöka profilera sig.

Nu tror jag inte att Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna är så betjänta av några fler statsråd, om man ser opinionsmässigt på saken. Partiernas svårigheter måste lösas av partierna själva. Blir det ytterligare några statsråd från Centern som för samma högerpolitik lär det inte ge några positiva effekter i opinionsmätningarna. Men det är typiskt att man tror att det räcker att peta lite grann i toppen.

Centern riskerar att åka ur riksdagen och det beror inte på att man har för få statsråd. Partiet har valt en högerkurs i politiken. Många av de gamla väljarna har droppat av och tillräckligt många har inte kommit till. Ska Centern ha någon framtid, i och utanför parlamentet, gäller det att göra upp med den högerkurs som inte minst Federley står för. Man måste åter till rötterna, försöka återskapa folkrörelsepartiet. Men kanske är det för sent.

Även Folkpartiet och Kristdemokraterna har det tungt. FP verkar ju klara riksdagsspärren men för KD är livet efter valet mycket ovisst. Ska man profilera sig på någon kulturkonservativ fråga hotar det regeringssamarbetet. Göran Hägglund sitter i en rävsax.

Nu är det möjligt att statsministern under alla förhållanden ombildar regeringen för att ha ett slagkraftigare lag i valet 2010. Sten Tolgfors, Lena Adelsohn Liljeroth, Åsa Torstensson och Lars Leijonborg ligger nog bra till för att få andra uppgifter i tillvaron. Men att Reinfeldt går med på att försvaga Moderaternas dominans i regeringen är inte troligt.

Det är troligt att Federleys förslag varit i säck innan det kom i påse, alltså att det rör sig om ett test som i det tysta har partiledningens välsignelse. Federley står ju politiskt nära Maud Olofsson. Men hon kan som statsråd inte gå ut och skriva statsministern på näsan vad han ska göra.

Utspelet belyser krisen inom Centern. 1973 hade partiet stöd av var fjärde väljare, 2009 kravlar man sig inte över tröskeln till fyra procent.

En sak är klar: det här var inte det sista desperata utspelet från de hårt trängda småpartierna i högerministären.

Centerpartisten Federley vill se fler Centerpolitiker i regeringen.

Oppositionen sågar regeringspaketet

Thomas Östros visar att det finns alternativ till den borgerliga politiken.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet dömer ut det paket som regeringen presenterade på DN-debatt.

Thomas Östros (S) säger till SvD att oppositionens stöd torde hamna på det dubbla. I kristider är det nödvändigt att med offentliga medel stimulera ekonomin. De borgerliga sitter fast i en förlegad kamrerssyn att man ska snåla på gemen och pennorna. Det står Sverige och svenska löntagare mycket dyrt.

Skandal på Af

Angelse, en sann vän

Arbetsförmedlingens chef Bo Bylund fick sparken av den borgerliga regeringen. Istället tillsattes Angeles Bermudez-Svankvist som chef. Och hon har verkligen fixat jobb. De före detta kollegorna Anette Ekström (83 000),  Bengt Nilsson (80 000), Anna Odengren (83 000) och Ann-Cathrine Frécon (43 000) har rekryterats till Arbetsförmedlingen. Siffrorna efter namnen berättar om månadslönen.

Det var inga tjänster som utlystes, internt eller externt. Bermudez-Svankvist handplockade sina kompisar till de mycket välavlönade toppjobben. Hon förklarar nu att en vanlig rekrytering skulle ha kostat verket mycket pengar. Ok då, i fortsättningen kan alltså alla plocka in kompisar och vänta beröm för att de därigenom är sparsamma med skattemedel.

Den socialdemokratiska utnämningspolitiken kritiserades ofta, främst av Moderaterna. Men den ansvarige i regeringen, arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, tidigare partisekreterare (M), ingriper inte. Hur många kompisar kan Bermudez-Svankvist tillsätta innan ministern vaknar? Förlåt, men har hon inte helt missuppfattat det där med att skapa jobb.

Lär av Wigforss

”I våra moderna samhällen möter vi bilden av en produktionsmekanism, som behärskar mänskorna i stället för att behärskas av dem. Under kriserna blir det mera än någonsin klart, hur även de borgerliga klasser, som är kapitalets ägare och förvaltare, står rådvilla och maktlösa inför den ekonomiska ordning, de anses ha skapat och som kallas den borgerliga eller kapitalistiska. (-) Mot denna förödmjukande underkastelse under en ekonomisk mekanism, som är mänskornas egen skapelse, ställer socialdemokraterna det krav som förnuftiga varelser aldrig kan släppa, att mänskan skall vara herre över sina produktionsverktyg och icke deras slav.”

Så skrev Ernst Wigforss, socialdemokratisk teoretiker och finansminister. Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja citerar Wigforss och säger att dagens regering låter som högern på 1920-talet. Hela analysen finns här.

Den regering som skulle sätta arbete i främsta rummet är passiv inför den växande arbetslösheten.

Ernst Wigforss

Bullshit

Jan Björklund (FP), tror på gamla stridsvagnar

Alliansregeringen lanserar nu en ny försvarspolitik. Dagens Nyheters Henrik Brors är reserverad till alla de stora orden om vad förändringen innebär. Det är nog en klok linje. Försvarsbeslut brukar ofta omprövas.

Det stora är att regeringen vill avskaffa den allmänna värnplikten som funnits i Sverige sedan år 1901. Nu kan man med visst fog hävda att den allmänna värnplikten efterhand har avskaffats och att det är lika bra att ta steget fullt ut. Men är det så enkelt? Värnplikten är en viktig del i ett folkförsvar. Jag tror inte på idén att ha en yrkesarmé.

Oppositionen är kritisk. Vänsterpartiet vill absolut hålla fast vid värnplikten, mer finns att läsa här. Men det är ett bekymmer att socialdemokraterna har så svårt att formulera en linje. Det skulle behöva en klarhet av den typ Östros visar, även i försvarsfrågorna.

Varför gör regeringen detta storstilade utspel? Man har inte suttit med näsorna i strategiska kartor utan i opinionsundersökningar. En satsning på försvaret kan mobilisera en del borgerliga väljare som är djupt missnöjda med den hittills förda försvarspolitiken. Men att stridsvagnar som magasinerats och soldater som aldrig kallas in till övning ska bli en slagkraftig enhet är inte alls trovärdigt. Det är bullshit, Jan Björklund,

Henrik Brors är skeptisk till de stora orden från regeringen

ett sätt att skapa intryck av handlingskraft.

Kommunerna nobbas

Klipp ur SvD

De borgerliga partierna är inte beredda att ge extrapengar till kommunerna, uppger Svenska Dagbladet. Statsministern aviserade detta lite kryptskt i tevedebatten med Sahlin: den kommunala självbestämmanderätten gäller även i kristider.

Krisens effekter slår hårt mot kommuner och landsting. Skatteintäkterna minskar och man får ta hand om människor som sparkats. Det kostar.

Alliansregeringen fullföljer på alla plan sin inaktiva linje. Maud Olofsson visar stor förståelse för bonusar men ringa förståelse för välfärdskrisen. Är det kanske så att systemskiftet är lättare att genomföra om den offentliga sektorn först försvagas?