Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Under Olof Palmes tid var det många som pekade på ideologen C H Hermansson i Vänsterpartiet som ett lysande föredöme. Där hade Palme något att lära. På åttiotalet var det en del socialdemokrater som menade att S-ledaren skulle lära av Folkpartiets ledare Bengt Westerberg, som i valet 1985 fick över fjorton procent (Westerbergeffekten).

Ingvar Carlsson var för grå och formell. Inte skulle han vinna några val. Partiet behövde en visionär kraft.

Göran Persson var en buffel. När han var Trivsel-Torsten med halva svenska folket tyckte en del S-märkta att det var ovärdigt. Ofta pekade man på Gudrun Schyman som ett föredöme.

När Mona Sahlin tillträdde deklarerade en del S-märkta att Maria Wetterstrand borde vara S-ledare och att de skulle rösta på henne i valet.

Och när Håkan Juholt tog över var det ungefär samma analys. Mot slutet av Juholteran framhölls vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som idealpolitikern.

Det är konstigt att ett parti som haft sådana enorma historiska framgångar alltid valt fel ledare.

Nu spekuleras varför Juholt slutade i förtid, efter mindre än ett år som partiledare. Formellt är det så att verkställande utskottet fattar eniga beslut. Minoriteten anpassar sig till majoriteten. Debatten är slut när beslutet har fattats. Men det är mycket möjligt att det stämmer att det blev 9-3 i utskottets omröstning. I det läget hade Juholt inget val. Frågan är om han haft något val om det blivit 3-9. Men varför sa man då att verkställande utskottet hade förtroende för Juholt? Kanske för att ge honom en chans att själv regissera avgången. Men det är något Kremlaktigt över det hela: man säger en sak och gör en annan. Nu menar jag inte att verkställande utskottets möten ska direktsändas i SVT men i det som nu spelas upp finns inslag som leder tanken till partierna i de fallna östimperierna.

Varför fick då Juholt en majoritet emot sig? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Han gjorde misstag som underlättade för de krafter i och utanför partiet som arbetade för en nyordning. Utan misstagen skulle kritiken ha runnit av. Men för varje ny affär blev det allt svårare för Juholt att agera med auktoritet och övertygelse.

En del var påfallande snabba att gå ut i medierna och kritisera Juholt; i regel var det personer som i partiledarvalet haft andra kandidater.  Det var som om de hade ständig jour och alltid kunde leverera något mot Juholt kritiskt uttalande. En del talar om falanger och något ligger det i den analysen. Kritiken handlade inte bara om sakfrågor utan om ledarskapet

Valet av plats för beskedet om avgången säger också något. Juholt for hem till Oskarshamn och talade på ett köpcentrum, där människor ropade NEJ när han berättade att han beslutat sig för att avgå. Sveavägen 68 hade varit den naturliga platsen. Men var Juholts val också en markering? Man kan tolka det så. Han åkte från Stockholm, där han alltid haft ett svagt stöd. Oskarshamn blev verkligheten och köpcentrat blev en kontrast till det politiska spelets skuggiga rum. Han distanserade sig från dem som avsatt honom.

Många politiska kommentatorer i press, radio och teve trodde att Mikael Damberg eller Sven-Erik Österberg skulle bli partiordförande efter Mona Sahlin. Det handlar om mycket välavlönade personer som ska ha fackkunskaper om vad som händer i den politiska sfären. När det så kom besked om att valberedningen fastnat för Juholt var det svårt att förstå för medlemmar i kommentatorsskrået. De hade ju haft helt fel i sina analyser, tvärsäkra påståenden om att exempelvis Damberg skulle ta över. Fanns det ett visst revanschbegär? Inte alls uteslutet. För flera månader sedan sa SVT:s Marit Silberstein att det bara var timmar kvar innan Juholt skulle avgå. Många var beredda att snabbt flagga ut S-ledaren.

Juholt var så långt från elit man kan komma. En lokalredaktör från Oskarshamn, en ganska anonym riksdagsledamot som aldrig skrivit deckare eller glassat med eliten – att han helt plötsligt var kandidat till statsministerposten var väl inget annat än en utmaning mot eliten? Fanns det ett intresse hos exempelvis den politiska och massmediala eliten att knäppa uppstickaren på näsan? Kanske var det så. Många av kommentatorerna var mycket nöjda när Juholt kastat in handduken. De hade ju fått rätt! Men hade de inte också bidragit till S-ledarens fall genom en intensiv punktmarkering och ibland ett ganska öppet klassförakt mot Oskarshamnspolitikern?

Nu tror inte att kommentatorerna kan avsätta någon från en post. Det måste finnas förutsättningar (vilka man i sig kan vara med att skapa) för att peta någon. Om Socialdemokraterna nu väljer exempelvis Mikael Damberg så kan han absolut räkna med att få ett helt annat bemötande och slippa gliringar om Åsa-Nisse och annat. Damberg räknas till sosseeliten och finns i samma sfär som kommentatorerna.

Göran Persson hade inga varma relationer till partibyråkratin vid Sveavägen 68. Persson kom utifrån och accepterades inte fullt ut av många Stockholmssossar. När moderater i Stockholm försökte störta Bo Lundgren från Skåne skrev Persson ett deltagande brev till Lundgren. Han visste ju hur det var.

Den kloke Karl-Gösta Bergström (tidigare på SVT, nu på Expressen) sa i ett av teveprogrammen att läget inte alls är så hopplöst för oppositionen. Det skiljer ju bara några procent till Alliansen. Det är en viktig synpunkt som kommit bort i analyserna. En del suckar ju att Socialdemokraternas storhetstid är över och att det närmast är en naturlag att högerkrafterna ska styra under överskådlig tid. Men det behövs inte så dramatiska förskjutningar för att Alliansen ska förlora makten 2014. Det är mycket möjligt att en ny S-ledare ganska snabbt kan redovisa bättre siffror och att Jonas Sjöstedt som ledare för V kan samla fler väljare. I den kampen kan faktiskt Miljöpartiet bli den stora förloraren.

Dessutom kan den djupa krisen för S leda till att den som blir ny partiledare får ett mycket starkt internt stöd. Alla med vettet i behåll inser ju att det är kört om man efter några månader börjar den interna trätan igen. Att hela distrikt uttalar sitt misstro mot den kongressvalde partiledaren är unikt i partiets historia. Hur skulle Tage Erlander ha agerat om Dalarna uttalat misstro mot honom? Hur skulle Olof Palme ha reagerat om Västerbotten krävt en ny partiledare? Hur skulle Ingvar Carlsson ha gjort om Göteborg krävde att han skulle avgå? Det är otänkbart med den typen av uppror. Och en förklaring till Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är just förmågan att hålla ihop. När klubben hade fallit ställde man upp. Majoritetens linje fick gälla. Nu lever vi i en annan tid. Den som blir sur över partiledarens insats kan Twittra och snart når det Expressen eller TV 4. Men tekniska innovationer innebär inte att sammanhållning blir något omodernt. Om den medlemsvalda kongressens beslut förkastas av partidistrikt urholkas den gemensamma styrkan. Anarkin väntar runt hörnet. Ingen kan lita på att något ligger fast.

Men nu tror jag att alla ha fått sig en tankeställare. Den nyvalde partiledaren kommer att få ett starkt stöd, eftersom det är Chansen för svensk socialdemokrati. Missnöjda kommunalråd kommer att tänka sig för innan de skickar iväg nedgörande Twitter. En del socialdemokratiska chefredaktörer kanske inte gör sig till kampanjledare för en viss person, vilket skedde inför det förra partiledarvalet. Och partidistrikt som är missnöjda drar sig för att gå via Ekot. Alla missnöjda har ju en chans att få fram sina synpunkter på nästa kongress.

Mycket handlar om att återvinna organisatorisk styrka, något som ger politiska framgångar. Carin Jämtins viktigaste uppgift är att bygga en stark partiorganisation.

Sten Andersson var den bästa partisekreterare socialdemokraterna haft. Men det förekom interna strider under hans tjugoåriga tid som partisekreterare. Sten åkte runt i landet och träffade arbetarekommuner där falangstrider lamslagit arbetet. Först pratade han med falang A, sedan med falang B, därefter utarbetade han en kompromiss och försökte få A och B att skaka hand. Ofta lyckades det men ibland hade partisekreteraren inte hunnit passera kommungränsen innan striderna var igång. Jag tror att resorna var nyttiga, ett sätt att visa att partiledningen brydde sig om politiken i Ytterforsnäs. Ibland bröt sig delar av arbetarekommuner ut ur partiet.

– Men vi i partiet…, sa en av utbrytarna.

– Vi? Du tillhör ju inte längre partiet! sa Andersson, som många år senare sa att det blänkte till i den gamle mannens ögon.

Så det här med strider mellan olika grupperingar är alltså inget nytt under solen. Det nya är kanske att budskapen nu lättare tränger igenom och att en del upptäckt att se lätt kan segla in i offentligheten genom att gå till angrepp.

Det är deprimerande att höra alla alla tillfrågade säger nej till att bli partiledare. Det är det finaste uppdrag en svensk socialdemokrat kan ha men det hör till traditionen att man ska visa sitt totala ointresse. Att bli misstänkt för att sukta efter fina uppdrag är ett brott mot rörelsens kultur. Möjligtvis kan man släpas fram av kamrater. Mikael Damberg, Leif Pagrotsky, Ylva Johansson, Pär Nuder, Margot Wallström, Sven-Erik Österberg, Tomas Östros, Tomas Bodström och många fler säger alla nej. Man får nästan intryck av att det är någon konkursmässig lumpbod som söker vd. Det är trist att alla säger nej, särskilt när man kan anta att en del vill partiledare men att det inte passar sig att visa sig intresserad. Hur som helst, när frågan väl kommer från rätt håll så kommer någon att nappa och jag tror att den personen kommer att få starkt stöd. Det är en fullt realistisk bedömning att Socialdemokraterna under året åter blir landets största parti. Chansen är god att det blir regimskifte i valet 2014.

Sahlin måste plocka med fler norrlänningar.

I morgon fredag ska den socialdemokratiska partistyrelsen bestämma vilka som ska vara föredragande på S-kongressen i höst. Det kan vara en fingervisning om vilka som kommer med i en S-ledd regering. Flera medier, bland annat Dagens Nyheter, har presenterat namnen.

Urban Ahlin som redan i dag är partiets utrikespolitiske talesman kommer att ta hand om utrikesfrågorna under kongressen. Som professor Ulf Bjereld påpekade i TV 8 har han rört sig åt vänster så skepsisen mot Ahlin lär ha avtagit. Han kan gå bra ohop med V och MP.

Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, tar hand om skol- och utbildningsfrågorna. Det innebär i så fall att Marie Granlund petas som skolpolitisk företrädare. Hon har inte klarat debatten med Björklund något vidare. Jämtin är tyngre. Ett bra val.

Lena Hallengren är ordförande i riksdagens trafikutskott och lär bli föredragande i dessa frågor på kongressen. Hon blev som mycket ung statsråd.

Anneli Hulthén, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, har tidigare lett partiets rådslag i miljöfrågor och kommer att ta hand om dessa frågor under kongressen. Det är en central position i dagens politik. Göran Johansson brukade ju klaga på Stockholmsväldet men nu gör hans efterträdare en inbrytning.

Leif Pagrotsky var utbildnings- och kulturminister 2004-2006 och är ordförande i  riksdagens kulturutskott. Pagrotsky kommer att hålla svara för kultursektorn på kongressen. Han tog strid med Persson om EMU och gjorde ett mycket bra jobb på olika departement. Välkommen tillbaka, Paggan.

Thomas Bodström, som var justitieminister 2000-2006, kommer att föredra dessa frågor under kongressen. Ok, men jag tycker att den mannen är uppskriven.

Thomas Östros håller i ekonomifrågorna.Han är partiets ekonomiska talesman och vice ordförande i finansutskottet. Självklart val.

Ylva Johansson tar hand om de sociala frågorna. Hon var äldreomsorgsminister 2004-2006 och är vice ordförande i socialutskottet. Var tidigare V-politiker. Fick lämna regeringen då hon och dåvarande finansministern Erik Åsbrink blev ett par. Jag tycker inte hon var så övertygande i ministerrollen.

Sven-Erik Österberg får ta hand om arbetsmarknadsfrågorna. Österberg var under 2000-2002 ordförande i arbetsmarknadsutskottet och var under en period biträdande finansminister i Göran Perssons regering. Han anses ha ett starkt stöd och en bra förankring i rörelsen.

Det finns en tung invändning mot listan, såsom den ser ut i dag: Det finns inga norrlänningar, inga från skogslänen. Däremot är det bra utdelning för Stockholmsområdet. Många av de föredragande behöver inte bo på hotell under kongressen utan kan ta pendeltåget eller tunnelbanan hem.

Jag hoppas att partistyrelsen bättre beaktar de regionala aspekterna i val av föredragande. Socialdemokraterna är starka i norr och om de så ska förbli får inte SAP bli Sydsvenska Arbetarepartiet.

Östros vill se initiativ från regeringens sida. Det krävs breda investeringar, menar S-politikern.

Han har helt rätt. Regeringen är för passiv och har sin starka tro att marknaden fixar alla problem. Det krävs samhälleliga insatser för att skapa fler jobb och bryta stiltjen i ekonomin.

Thomas Östros vvälkomnar räntesänkningen

– Jag ser att du bloggat om Federley. Men det hela var ju en bluff för att visa vilket genomslag några twitterrader kan få. Tycker faktiskt det var rätt kul…

Kul eller inte, C-riksdagsmannen fick verkligen genomslag för sitt utspel. Och vad ska man tro? Om Thomas Östros går ut och säger att Socialdemokraterna ska slopa matmomsen så tror man ju på det. Eller om Centern säger att man kan acceptera kärnkraften. Att riksdagsmän narras (utom på första april) ingår ju inte i föreställningsvärlden.

En förklaring till att Federley lyckades var att hans utspel låg så nära sanningen. Han han krävt invasion av Nordkorea hade ju ingen trott på det.

Nästa gång FF tar till orda kommer alla att misstänka att han luras. Men för FF betyder det kanske inte så mycket, så länge medierna då och då uppmärksammar FF.

Utspelet om regeringsombildning var en bluff

Henrik Brors skriver det i DN.

Det är i grunden samma kritik som Socialdemokraterna för fram.

Finansminister Anders Borg (M) säger i DN att vi nu upplever den värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget. Det kan stämma men då är det märkligt att regeringen förhållit sig så passiv. Krisen slog ju inte ned i den svenska verkligheten i förrgår.

Uppenbart har regeringen tappat greppet om utvecklingen. Prognosen om nära 12 procents arbetslöshet 2011 ska ställas mot alliansens tal i valrörelsen om att minska utanförskapet. Nu är det rekordmånga som hamnar utanför arbetsmarknaden. Regeringens trovärdighet kommer efterhand att brytas ned. Kampen för jobben ger Socialdemokraterna ett mycket bra läge.

Borg uttalar sig i DN

Alliansen talade stort om utanförskapets gissel i valrörelsen 2006. Nu kan man konstatera att det i Reinfeldts Sverige blir ett rekordstort antal som står utanför arbetsmarknaden.

- Det som regeringen gör nu är att gömma undan 220 000 människor i rent passiva program, det som brukar kallas jobb- och utvecklingsgarantin., säger Östros. Det betyder i huvudsak att man får sitta framför datorn och leta efter allt färre jobb. Det är bara 4 procent av dem som får utbildning, resten får i princip passivitet. Det är en olycklig strategi eftersom det slår ut människor och förnedrar människor, säger han.

Alliansregeringens senfärdighet har förvärrat krisen. Man har skurit i a-kassan och genomför samtidigt stora inkomsthöjningar för höginkomsttagare. Sverige är på väg att slitas sönder och tillväxten har upphört. I sinom tid kommer högerpartierna att få betala det politiska priset för denna utveckling.

.

Thomas Östros visar att det finns alternativ till den borgerliga politiken.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet dömer ut det paket som regeringen presenterade på DN-debatt.

Thomas Östros (S) säger till SvD att oppositionens stöd torde hamna på det dubbla. I kristider är det nödvändigt att med offentliga medel stimulera ekonomin. De borgerliga sitter fast i en förlegad kamrerssyn att man ska snåla på gemen och pennorna. Det står Sverige och svenska löntagare mycket dyrt.

En kvarts miljon jobb försvinner till 2010

En mycket dyster prognos från Konjunkturinstitutet redovisas i Dagens Nyheter. Krisen djupnar. Både hushållen och företagen ser dystert på framtiden. Investeringar i nya maskiner på fabriken får anstå, liksom inköp av en ny spis till hemmet.

- Regeringen har missbedömt allvaret i krisen och dess passivitet har redan lett till alltför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas av den ökande arbetslösheten och regeringen håller på att tappa greppet. Det säger S-talesmannen Thomas Östros, mer att läsa här.

Han har helt rätt. Nationalekonomen J M Keynes och Ernst Wigforss (S-finansminister och teoretiker) pläderade för satsningar i kriser, i strid med den gängse nationalekonomiska skolan. Istället för att blåhålla på pengarna skulle man investera. Det gav människor arbete, de kunde handla, ekonomins hjul började snurra snabbare. Men nu är vi tillbaka till tidigt trettiotal. Borgarna vill hålla igen, Socialdemokraterna vill satsa. Det är det gamla mot det nya.

Thomas Östros visar att det finns alternativ till den borgerliga politiken.

Det rödgröna blocket har ökat sedan valet, högeralliansen har minskat.

Moderaterna har den högsta nivån på tre år.

Miljöpartiet noteras för den sämsta siffran sedan juni 2006. 

DN skriver:

”Det är borgerlig majoritet i storstäderna, bland privatanställda, bland män, väljare över 60 år och bland Saco-medlemmar. Medan det är rödgrön majoritet utanför storstäderna, bland offentlig anställda, bland kvinnor, LO- och TCO-medlemmar och bland väljare utan högskoleutbildning.

– Det är den traditionella bilden av det splittrade Sverige som vi nu åter ser, säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.”

Klipp ur DN

En given tolkning: det är mycket ovisst inför valet 2010. Ingen kan känna sig säker på seger.

Mer finns att läsa i Dagens Nyheter på nätet.

Kristdemokraterna ligger på 4,2 procent, farligt nära spärren. Risken för KD är att andra borgerliga partier driver kampanjen ”en röst på KD kan vara bortkastad ochjälpa sossarna till makten, rösta på oss istället”. Självfallet blir det propaganda ute i busken, inget man säger från talarstolar.

”Centerpartiet är nu det parti som har flest ´soffliggare´, när många av partiets väljare från 2006 inte vill ange något parti i dag”, noterar Henrik Brors.

Det kan tyda på att en del som tidigare röstat på Centern är på väg att lämna partiet. Man fyller på med väljare som ligger mer till höger på skalan, sådana som är öppna för en urlakning av trygghetssystemen och som gillar kärnkraft.

Jag tror att Socialdemokraterna har en bra chans att få bilda regering efter nästa års val. Men då krävs det att man fullföljer en traditionell politik, av den typ Sahlin och Östros flaggade för i DN-artikeln i fredags. Samtidigt måste de gemensamma utspelen  med Vänsterpartiet och Miljöpartiet fortsätta. De rödgröna måste på politikens hela fält kunna presentera trovärdiga alternativ.

Även socialdemokrater har varit inne på skattesänkningslinjen. Därför är det så härligt att läsa DN-debatt, där Sahlin och Östros flaggar för att de bäst bemedlade ska betala mer. det är en klassisk socialdemokratisk politik, fjärran från de nyliberala frälsningslärorna.

Ska vi behålla en hög välfärd – ja, förbättra valfärden – krävs det höga skatter. Att betala till det gemensamma är ingen tung uppoffring utan istället en del i arbetet för att skapa ett bättre samhälle.

Heder åt Sahlin och Östros!

Mona Sahlin flaggar för högre skatter för de välbeställda

Thomas Östros visar att det finns alternativ till den borgerliga politiken.