Memoarer (9)

Maths O Sundqvist var inte industrialist, någon som plöjde ned pengar i ortens fabrik, utan en klassisk börsklippare. Och han hade onekligen en enorm förmåga att hitta rätt i sina köp och försäljningar. Även om det mestadels handlade om lånade pengar krävs ju talang för att köpa rätt aktier vid rätt tillfälle och göra sig av med andra värdepapper medan tid är.

Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde  senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.

Memoarer (6)

En känd massmediateoretiker hade formulerat principen om upplagespiralen. En stor tidning fick fler annonser än den mindre tidningen. Fler annonser gav fler läsare och möjlighet till ökade redaktionella resurser. Den stora tidningen blev större och den lilla tidningen mindre. I analysen låg något ödesbestämt. De stora kunde slå sig till ro och de små kunde ge upp.

Men så kom ett exempel som visade att teorin om upplagespiralen inte höll.

Länstidningen i Östersund var en typisk andratidning. Östersundsposten dominerade stort. År efter år visade upplageredovisningarna att styrkeförhållandet stod sig. Men så hände något märkligt. Länstidningen började redovisa kraftiga upplageökningar medan ÖP:s upplaga dalade. Ibland handlade det om tusentals exemplar per år. Men att LT skulle bli lika stor eller större, det var ju omöjligt. I teorin.

LT lyckades bra med övergången till ny teknik. ÖP:s satsning blev ett fiasko; vissa dagar var tidningen omöjlig att läsa. Och dessutom hade ÖP vant sig vid att vara störst, ungefär som om det var en naturlag. Man tog inte varning av konkurrentens snabba frammarsch utan trodde att den senaste kraftiga upplageökningen var den sista. Och nästa år hade man samma analys. År 1981 passerade Länstidningen sin  konkurrent i  totalupplaga och 1982 i upplaga på utgivningsorten.

Det kom delegationer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm för att försöka utröna vad som hade hänt. I teorin var det ju inte möjligt.

En av förklaringarna till upplageframgångarna var en offensiv redaktionell satsning. Den mångårige medarbetaren Christer ”Chritan” Sjöström var en skicklig journalist och tidningsman med blick för de strategiska valen. Under hans ledning blev den slätstrukna jämtländska tidningen en alert uppstickare. Tuff, orädd, kritisk, med ständigt gott humör. De som satt i huset vid Rådhusgatan gillade verkligen att göra tidning och de stora framgångarna inspirerade till nya krafttag. År 1982 fick ”Chritan” Stora Journalistpriset för sin insats, en sällsynt välförtjänt pristagare.

Det var LT:s guldålder.

Som mest var upplagan över 30 000 exemplar per utgivningsdag. ÖP var ordentligt distanserad. Men kanske var det så att LT upprepade ÖP:s misstag och slog sig till ro, med de höga upplagesiffrorna som kuddar. Många som ledde tidningen hade varit med mycket länge och hade av naturliga skäl inte samma stridsiver som yngre förmågor. Samtidigt är det ju så att uppnådda framgångar gör att en ledning eller styrelse drar sig för omplaceringar och förnyelse. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag men det är kanske det som man ska göra?

När Christer Sjöström slutade på LT och tillträdde en tjänst vid A-pressen i Stockholm var det en förlust, för mig personligen och för tidningen. ”Chritan” och jag hade enormt roliga dagar. De första åren på LT var nog de roligaste i mitt arbetsliv.

– Men, grabbar, är det inte dags för en ölstöt? kunde ”Chritan” säga någon eftermiddag och vi gjorde en krogsväng. Och fortsatte att prata tidning, analysera tips, snacka om framtida satsningar och skvallra om kollegor.

På ÖP satsade man för att komma tillbaka och gjorde en del kloka val när man rekryterade nya personer i ledningen.

Det var något som kallades tidningskrig, ett uttryck som jag ogillade. Men en hård kamp var det, inte bara mellan redaktionerna. Marknadsavdelningarna försökte överträffa varandra i raffinerade erbjudanden. Under de åren subventionerades de jämtländska tidningsläsarna med många miljoner. Som lägst var dagspriset för en tidning 29 öre per dag. Självfallet grävde kampanjerna stora hål i kassorna, pengar som istället kunde ha använts för att förbättra den redaktionella bevakningen. Det hela var galet. Kampen hade gått över styr. Man vräkte ut pengar genom fönstren. Och i stridens hetta var inte alla omdömen välövervägda, det gäller nog båda tidningarna.

Ett år visade det sig att ÖP knappat in och gått om LT, räknat i totalupplaga. Men om man summerade upplagan i länets kommuner var LT större, med ett fåtal exemplar. Då föddes slagordet STÖRST I LÄNET. Men ÖP kunde säga LÄNETS STÖRSTA TIDNING. Jag tror att den typen av kampanjer skadade tilltron till tidningarna. Till sist blev det bara löjligt.

Thore Holmberg, tidigare redaktionschef på LT, var ordförande i kommunstyrelsen i Östersund och den tongivande i lokalpolitiken. Han var känd för att dricka julmust året om och brukade skoja om att han valt de två sysselsättningar som låg i botten av förtroendeligan: journalist och politiker. Holmberg satt även i LT:s styrelse. Han var en sympatisk, lite blyg man som skötte kommunen på att bra sätt.

Det som förvånade en del var att många av de ledande politikerna omhuldade idén om att kommunen skulle byggas upp som ett storföretag. Avdelningar skulle köpa tjänster av varandra. Politikerna skulle formulera principer för hur verksamheten skulle skötas men det var tjänstemän som skulle ansvara för utförandet. Det blev problem med den modellen. Missnöjda hänvisades till verksamhetschef A men hon kandiderade ju inte i allmänna val och kunde ställas till svars. Det uppstod ett demokratiskt underskott.

Vid ett tillfälle träffade vi en samling politiker i Folkets hus, det var någon kampanj för LT. Det utbröt en livlig debatt om en pristävling tidningen skulle ha och många bidrog med tips på vilka priser man skulle ha och inte ha. Trots att man i rollen som politiker bara skulle syssla med det övergripande och principiella hade man, i fråga om LT-tävlingen, mycket bestämda råd i detaljfrågor. Kontrasten var lite komisk.

När det kom bud om nedläggningar av militära förband vaknade det sämsta i många lokalpolitiker. Man skulle värna det egna förbandet, själva nyckeln i rikets försvar, och gärna stänka lite gyttja på andra förbandsorter. Nästan alla var ense om att man inte längre behövde ett så stort och dyrt försvar men det var hela tiden andra som skulle spara.

Jag skrev en hel del om detta och vände mig emot att man skulle ha regementena som ett slags lokaliseringspolitiska objekt. Men vilken reaktion det blev! Kommunstyrelsens ordförande Gun-Britt Mårtensson (S), det andra kommunalrådet Jens Nilsson (S) och oppositionsrådet Per Söderberg (C) skrev ett debattinlägg med tydliga stalinistiska influenser. Även LO-sektionen tog till orda och kritiserade min ståndpunkt mycket hårt. Jag undrar om de inte krävde min avgång

Man fick inte svära i kyrkan. Alla skulle sluta upp bakom de militära förbanden och den som inte gjorde det var illojal. I ivern att rädda militärens verksamhet tecknades en nattsvart bild av länets framtid. Man kan ju fråga sig vem som vill investera i ett län som var helt beroende av regementen för att överleva.

Jens Nilsson kom från den kulturpolitiska sfären och jag hade väntat att han skulle ha lite andra och vidare perspektiv. Men han stod på den tiden under Mårtenssons strama kommando och det var väl inte bra för karriären att sätta sig på tvären. Dessutom är den ofta viskande Nilsson konflikträdd: han undviker att ta strider och har avancerat framåt i ledet genom att inte sticka ut så mycket. När Tony Blair var de svenska högersossarnas favorit skrev Nilsson uppskattande artiklar om det brittiska fenomenet; jag tror att entusiasmen avtog först när Blair började bomba Irak. Nilsson skrev också en minnesvärd debattartikel, där han hyllade Peabs ägare och finansmannen Maths O Sundqvist för deras stora insatser för Jämtland. Nu hade kommunekonomin övertagit ideologin men Nilssons hyllning var ändå förvånande men ett exempel på att det kommunkapitalistiska komplexet växt sig stark. Däremot tror jag att Peab har avsevärt större anledning att tacka Östersunds kommun för välvillig behandling under åren. Men Nilssons utveckling från att ha varit en fräsig kulturradikal till ett bli en grå beundrare av en brittisk högersosse innehåller också förklaringar till den svenska socialdemokratins kris och identitetslöshet.

Mårtensson försvann sedan till HSB i Stockholm och Jens Nilsson blev kommunstyrelsens ordförande i Östersund, sedermera EU-parlamentariker.  Nilsson var mycket entusiastisk för euron och reste runt i länet för att försöka få folk att ge sin röst för den gemensamma valutan. Men de stora insatserna gav dålig utdelning. Motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap var allra starkast i Jämtlands län. Så de politiker som verkat för en maktförskjutning till Bryssel och en försvagning av den svenska demokratin har haft dåligt stöd på hemmaplan. Att EU-förespråkaren och EMU-entusiasten Jens Nilsson från Östersund sitter i EU-parlamentet visar bara att politik är det möjligas konst. Men å andra sidan: vill man marginalisera en politiker så är det ett nästan ofelbart sätt att göra denne till Europaparlamentariker.

I början av 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ledare för Vänsterpartiet. Han har suttit i EU-parlamentet, en av de få som hade förmågan att profilera sig där, och i EU-valet 2012 kan Vänsterpartiet vinna framgångar. Tveklöst är det ju så att många EU-skeptiska socialdemokrater delar Sjöstedts kritiska analys. Socialdemokraterna måste lansera framträdande EU-kritiker om man ska ha en chans att möta V. Och eftersom det är allmänna val i Sverige senare samma år så kan avhopp i EU-valet leda till avhopp även i riksdagsvalet.

Exombud(S)man i inkomstligans topp

17 288 kronor.

Det är minimilönen per månad för den som arbetar inom energisektorn och tillhör fackförbundet SEKO. Det är ingen särskilt hög lön. Men det beror ju på vad man jämför med.

Kjell Svantesson var i många år ombudsman vid SEKO i Jämtland. Numera har han gått i pension. För de flesta som går i pension betyder det mindre pengar. Men inte för Svantesson. År 2009 tjänade han 830 092 kronor. Det är en extremt hög inkomst. En ledamot av Sveriges riksdag tjänar 56 000 kronor i månaden, även det en bra inkomst. Men Svantesson ligger alltså drygt 13 000 kr i månaden över Marie Nordén (S) och Gunnar Sandberg (S). Och den 67-årige före detta ombudsmannen har mer än något av kommunalråden i Jämtlands län.

Varifrån kommer då pengarna? Pension, förstås. Som funktionär i arbetarrörelsen utnyttjade Svantesson sin rätt att gå redan vid sextio (år 2002) och kan på sin höjd få omkring 350 000 per år från det hållet.  Dessutom folkpension. Svantesson är dessutom kommunfullmäktiges ordförande i Östersund, han sitter i Jämtkrafts styrelse, är på deltid verksamhetsledare vid Arbetarnas Bildningsförbund och ordförande i Arbetarekommunen i Östersund, huvudorganisation för de socialdemokratiska föreningarna.

En klassisk mångsysslare, med andra ord. Men många av uppdragen arvoderas inte eller ger lite pengar.

Jag tycker att det finns ett allmänintresse att Kjell Svantesson berättar från vilka han fått sina stora inkomster under 2009. Om det inte sker kommer spekulationerna att fortsätta. Hur mycket är pension? Hur mycket är lön och arvode?

Det handlar inte om den skäligen ointressante privatpersonen Svantesson. Men han är den främste företrädaren för Socialdemokraterna i Östersund. Det är givet att det sticker i ögonen på många att just företrädaren för det största löntagarpartiet har en månadslön som är fyra gånger större än minimilönen för en SEKO-ansluten inom energisektorn.

Uppdrag läggs till uppdrag, arvode till arvode. Och den ljusnande framtid är vår.

Vad som är skälig lön kan man diskutera i all oändlighet utan att finna något rimligt svar. Det finns också en betydande populism kring frågan: en del menar att alla som har 20 000 plus är förrädare som sviker sina ideal. Men i den alltmer utpräglade marknadsekonomin handlar det om tillgång och efterfrågan. Nu är det dock så att Svantesson, mig veterligt, inte är verksam inom någon konkurrensutsatt verksamhet (frånsett ABF). Det handlar istället om statsbidrag och ytterst skattepengar.

Dessutom tror jag att Svantesson är en del av svaret på Socialdemokraternas kris. En organisationsknutte med bra sittfläsk som alltid spelat en marginell roll i samhällsdebatten men som fått väldigt stort ekonomiskt utbyte av sitt engagemang. Om han blir sossen för många medborgare tror jag att han fungerar som ett sänke för Socialdemokraterna.

Mer i 100 procent Östersund.

V i Jämtland har förlorat över sextusen väljare

vänsternv-partietv-partietKräftgången fortsätter för Vänsterpartiet.

12 318 röster 1998.

8 469 fyra år senare.

I valet 2006 blev det 6 484 röster.

Och i år 5 340.

I procent:

15,20.

11

8,31.

6,52.

Mer än en halvering sedan 1998.

8,30procent  i Strömsund är toppnoteringen i valet 2010. Åre ligger i botten med 1,87 procent.

De röda staplarna visar Vänsterpartiets resultat i Jämtlands län 1998-2010, de blå hur det gått för V i hela landet. Även om det finns en del avvikelser så pekar trenden åt samma håll. Nedåt.

Bakslag för Centern i Jämtland

Valet 2010 blev ett bakslag för Centerpartiet.

I valet till riksdagen minskade partiet i alla åtta kommuner. I två kommuner, Ragunda och Krokom, hade partiet år 2006 resultat på över tjugo procent. Nu är toppnoteringen 18,14 (Krokom).

I Berg var 2006 års siffra 24,3. I år blev det 17,54.

I Bräcke gick C från 14,89 till 12,13.

I Härjedalen från 12,88 till 9,41.

I Krokom från 21,84 till 18,14.

I Ragunda från 17,90 till 13,82.

I Strömsund från 14,44 till 10,73.

I Åre från 18,77 till 14,63.

Och i Östersund, från 15,75 till 11,70.

Socialdemokraterna gjorde också ett dåligt val men har trots allt några glädjeämnen (se tidigare inlägg). För Centern i Jämtland är det svårt att se några ljusglimtar, åtminstone i riksdagsvalet. Möjligen då att Per Åsling fick ett enormt starkt stöd. Men en stare gör ingen sommar.

Nederlaget i riksdagsvalet kan nog ses som en protest mot partiledningens nya linje i en rad frågor, exempelvis om kärnkraften.

Hur gick det då i valet till kommunfullmäktige.

I Berg ett tapp: från 22,11 till 20,44.

I Bräcke från 18,57 till 15,27.

Så i Härjedalen: från 11,63 till 13,12.

I Krokom en minskning från 25,90 till 24,73.

I Ragunda från 21,11 till 21,22.

I Strömsund en linten tillbakagång, från 13,80 till 13,09.

I Åre är det stora raset: från 25,20 till 17,56.

Och slutligen Östersund: från 21,47 till 17,01.

I alla kommuner har Centern bättre resultat i kommunvalet än i riksdagsvalet.

Tillbakagången i Åre hänger säkert samman med att Västjämtlands Väl etablerades och lyckades bra i valet, 13,66 procent. Förmodligen var det en hel del missnöjda centerpartister som stödde det nybildade partiet.

Totalt sett fick Centern 17,47 procent i kommunvalen i länet, mot 17,12 för Moderaterna. Men i den största kommunen, Östersund, fick Moderaterna ett starkare stöd och får rimligen posten som oppositionsråd. Även i Strömsund blir Moderaterna största oppositionsparti. Läget i Åre är ovisst, det beror till stor del på hur VV ställer sig i blockstriden. Men i Krokom sitter Maria Söderberg säkert som kommunledare.

I riksdagsvalet blev det en enorm övervikt för M. 22,20 mot Centerns 12,80. I valet 2006 fick M 17,63 mot Centerns 16,81. Det var knappt en procentenhet som skilde partierna. Nu är det nära tio. Går man tillbaka till 2002 hade M i länet 9,8 mot Centerns 15,2. Moderaterna har tagit ett fast grepp om borgerligheten i länet.

I kommunvalen har C över tjugo procent i tre kommuner och 13,09 procent som lägsta notering.  I ett nationellt perspektiv är det bra. Där är ett glädjeämne, liksom stödet för Åsling. Men i övrigt är mycket dystert: förlorade rådsposter och ett vikande stöd.

Starkaste C-kommun, riksdagsvalet: Krokom.

Svagaste C-kommun, riksdagsvalet: Härjedalen.

Starkaste C-kommun, kommunvalet: Krokom.

Svagaste C-kommun, kommunvalet: Strömsund.

För allmänborgerliga väljare i länet har Centern av tradition varit förstahandsalternativet. Så är det inte längre och C missar därmed många röster. Man kan också förmoda att den som röstar på ett annat parti i riksdagsvalet är mer benägen att också göra det i kommunvalet; det kan tala för att Moderaterna kan vinna fler väljare i kommunvalen.

I skrivande stund är inte landstingsvalet färdigräknat. Men allt tyder på att S gör ett bättre val än 2006 och att Moderaterna blir största oppositionsparti. Det talar för att en M-politiker får posten som oppositionsråd i landstinget, en post som centern haft i många mandatperioder.

Jag vet inte om Centern ska tillsätta en kriskommission. Men visst finns det skäl att göra det.

OS-fest i Östersund

Oj, vilken fest! Uppskattningsvis tolv tusen fylkades på Stortorget för att hylla OS-deltagarna. Det var kallt men alla applåder värmde. Det var fin stämning och riktigt högtryck. Mer i ÖP.

Arrangemang av den här typen stärker Östersunds ställning som vintersportens huvudstad.

Och jag blev lite hes av allt skrikande…

Inget ljus i Fyrvallakorset i Östersund

Pressmeddelande från Östersunds kommun

 Jag vill inte bli bykverulant men dristar mig ändå till att ta upp de icke fungerande trafikljusen i Fyrvalla. Den 17 ds flaggade kommunen (se pressmeddelande ovan) för att en lösning var nära. Under de närmaste 14 dagarna skulle reservprylarna monteras. Nu har 12 av dessa 14 dagar förflutit och det är fortfarande inget ljus. Vad händer? Händer något? Likt många andra bilister undviker jag korsningen och tar omvägar, vilket från miljösynpunkt är illa. Jag menar, det var ju fyrtio år sedan folk landade på ånen, ska det vara så svårt att fixa några trafikljus?

Rondell i Fyrvallakorset, fin satsning

Trafiklösning på gång till Fyrvallakorset, meddelar Östersund kommun.

Kanonbra. Det ska bli en rondell men i väntan på den blir det nya prylar så att trafikljusen fungerar. Det är ett elände när trafiken inte dirigeras och jag tror att fler väljer att åka genom stan för att inte riskera att fastna i någon kö. Det leder till negativ miljöpåverkan, som det heter på byråkratsvenska. Nu när blåljusmyndigheterna ska upp till gamla ATS är det ju särskilt viktigt att tekniken fungerar.

Det ska bli rondell här. Hurra.

OSD Kongress, Event och Nöje

Folkets hus i Östersund ska byta namn. OSD Kongress, Event och Nöje blir det nya namnet.

– Folkets hus-styrelsen har tyckt att OSD är mer gångbart affärsmässigt. Det klingar bättre i offerter för nationella och regionala kongresser, säger chefen Anders Wickberg.

Kommunalrådet AnnSofie Andersson (S) har inget emot namnbytet, skriver ÖP.
– Jag antar att man gjort bedömningen att det här är bättre rent marknadsföringsmässigt, säger hon.

Jag jobbade en gång på en tidning som bytte namn från Nya Samhället till Dagbladet, det var på femtiotalet. Det skulle bli lättare att bryta in på annonsmarknaden med ett nytt namn, menade en del. Men tidningen tjänade inte femtio öre på namnbytet.

Jag tycker att Folkets hus är ett fint namn. OSD Kongress, Event och Nöje är blahablaha.

Är det så att man skäms för ursprunget, att Folkets hus inte är fint nog? Kanske någon konferensbesökare är rädd att i korridorens mörker stöta på en byst av August Palm?

Jag tror inte att Folkets hus-rörelsens framtid är att verka under new names och anpassa sig till någon nationell konferensstandard.

OSD Kongress, Event och Nöje -– släng er i väggen!

Utskälld

Jag blev utskälld i eftermiddags. På Storsjöns is vid Badhusparken var det stor hundsamling. Amundsen Race ska avgöras i helgen. Start i Östersund fredag klockan 18, målgång i Röros på söndag. Hundspann över fjället. Det är deltagare från Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, Italien, Schweiz, Belgien, Finland, Ryssland och USA.  442 kilometer ska avverkas.

Uppladdning inför starten

Avslappning är bra inför en kraftansträngning

Det är ett stort arrangemang med många hundra hundar. Överallt i området kring hamnen var det skäll och slit med selar. En del hundar tog det coolt och halvsov. De vet kanske att alla krafter behövs.

Allt handlar inte om Internet. Lycka till på färden mot Röros.