Memoarer (8)

Jag fick under konflikten med Maths O Sundqvist ett enormt starkt stöd i tidningarna, från Proletären till Svenska Dagbladet

Den tidigare omskrivne Per Åhlström dök på nytt upp, denna gång som ledarskribent på Länstidningen. Märkligt nog värvades han till jobbet utan att det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland fick säga sitt. Det ligger nära till hands att tro att Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg, som tidigare anlitat Åhlström som konsult, fick Maths O Sundqvist att lyfta telefonen. Åhlström fick enormt mycket kritik för inhoppet på LT. Göran Greider på Dalademokraten placerade Åhlström till höger om Djingis khan och Arbetarbladet med flera skrev att Åhlström var en svartfot. Vad jag minns fick Åhlström bara stöd av sin forne vapenbroder Svante Säwén på Dagbladet i Sundsvall.

Precis som gång på Dagbladet lade Åhlström om kursen. Nu var det kärnkraft och stordrift som gällde och gärna samarbete med något parti till höger.

När Åhlström slutade på LT mötte jag en folkpatist på stan som beklagade det, ”han är ju faktiskt liberal”. Jag tycker att det citatet sammanfattar det mesta.

Åhlström försvann efter ett drygt år och kvaliteten på ledarsidan höjdes många snäpp när den unge, begåvade skribenten Kalle Olsson tog över. Jag har samma syn på Per Åhlström som Leif GW Persson har på Peter Bratt, den som är intresserad kan ju läsa professorns senaste bok.

Man kanske kan bedöma människor efter vilka de väljer som medarbetare. Maths O Sundqvist tillsatte Helene Olausson som direktör. Hon saknade i alla delar den sociala kompetens som Sundqvist besitter. Olausson var arrogant och maktfullkomlig, utan kunskaper i tidningsfrågor och utan vilja att lära sig. Hon pratade mycket men saknade förmågan att lyssna. Den andra som ägaren förlitade sig på var konsulten Christer Björklund, som hade ungefär samma framtoning som en pingstpastor och som tveklöst var inhyrd som torped. Ett av påfunden från Björklund var att satsa på en koppling mellan prenumerationen och VISA-kortet, något som skulle ge Länstidningen enorma upplageframgångar, det talades om tiotusen exemplar i ökning på ett år, vilket skulle vara rekord i svensk press.  Upplagan fortsatte dock att falla. Björklund tog också initiativ till en särskild bilaga och där var det dyrare att annonsera än i den vanliga tidningen. Följden blev givetvis att annonsörerna sa ”men då tar jag annonsen i den vanliga tidnigen istället”. Satsningen kostade många miljoner men bidrog bara till att göra nya hål i det rostiga skrovet

Men i vissa avseenden och vissa situationer hade pengar ingen betydelse. Firman lade ut miljoner på att ta råd från en idiot till konsult, samtidigt som Sundqvist ofta klagade över att chefslönerna var så höga och ansåg att tidningen inte hade råd med mitt avtal.

I botten tror jag att det fanns ett stort socialt komplex hos Sundqvist. Den verbala miljön var ovan för honom. Han var van att syssla med bussar, sågverk och pumpar. En verksamhet utan större realvärden gjorde honom konfyst. Dessutom fanns det av tradition en stor frihet för redaktionerna. En normalt funtad tidningsdirektör lade sig inte i redaktionens arbete, även om det kliade i fingrarna. Den vanliga befälsordningen gällde inte. Sundqvist ägde tidningen men fick finna sig i att bli ifrågasatt och kritiserad (som när vi uppmanade honom att sälja aktierna). I sågverksmiljön riskerade han inte att bli utsatt på samma sätt.

Det handlade om en kulturkrock.

Men nu skulle ägaren skapa ordning på torpet. Det innebar att gamla chefer fick sluta, att man flyttade till nya lokaler (i en av Sundqvist ägd fastighet i centrala Östersund) som rustades upp för enorma summor. Ja, man satsade stort på utanverket.  LT skulle vara något att visa upp för andra. Men upplagan föll som ett blysänke. Till sist hade man nått nivån som gjorde LT berättigat till presstöd och samma dag erbjöds tidningen till ÖP. Sedan dess har upplagan fortsatt att falla; LT är den stora förloraren i den svenska pressen under seklets första årtionde. Självfallet är det tragiskt men inte förvånande.

Sundqvistregimen var förödande för tidningen. Men var det inte så att finansmannen räddade tidningen från konkurs? Nej, konkurs var aldrig på tapeten. Självfallet skulle Centerpress har lagt upp de pengar som behövdes om inte Maths O Sundqvist kommit in i handlingen.

Jag hade aldrig svårt i kontakterna med Sundqvist. Han var lätt att ha att göra med och kunde vara underhållande. Men intrycket var att han dolde mycket bakom det godmodigt leende ansiktet. Olausson och Björklund fick vara exekutorer. Ofta var det hart när omöjligt att få kontakt med huvudägaren. Han fanns inte på nätet, svarade inte i telefon och gav mycket svävande besked om när han skulle dyka upp. Vid tre tillfällen avtalade han tid med mig men kom aldrig, vilket knappast var tillfälligheter eftersom Sundqvist i andra avseenden inte visade några drag av senilitet. Det var inslag i ett maktspel. Sundqvist gillade också att säga ”jag kommer till tidningen före sexton i dag”. Ofta dök han inte upp. Det var omöjligt att avtala en exakt tid. Men många människor fick vara beredda att det kunde bli möte när som helst, före sexton. Det var en arrogant stil, ett sätt att sätta människor på plats och visa hur maktordningen var.

Detta att avlöna andra för de obehagliga uppdragen tyder ju på rädsla och svaghet. Och jag upplevde Maths O som alltid leende och alltid undanglidande.

Sundqvist var ju mycket lyckosam i affärsverksamheten, den som inte gällde tidningar. Miljard lades till miljard. Sundqvist hamnade högt upp på listan över landets rikaste personer. Men i samband med finanskraschen i USA gungade det i Sundqvistimperiet. Idén var ju att låna pengar och köpa aktier och sedan låna nya pengar med aktierna som säkerhet och köpa än fler ägarandelar – och så vidare. Men det blev ju allt större ränteutgifter. Till sist fanns inte pengar till bankerna och Sundqvists aktieinnehav såldes av. I begreppet riskkapitalist ligger ju att det handlar om risktagande. Men det glömdes liksom bort. Man framställde det som att Sundqvist hade guldtackor för arton miljarder i källaren i Högfors slott. Det var många devota idolporträtt av den exotiske finansmannen. Vad jag minns var det bara Affärsvärlden som verkligen granskade Sundqvistimperiet och tidigt flaggade för att det handlade om överbelåning.

Befogad kritik mot ÖP-reportage

Kalle Olsson i Länstidningen (ob S) skriver bra om det famösa ÖP-reportaget i torsdags , ”Det går att få jobb – men det gäller att anstränga sig”. Det faktum att ingen på ÖP kommenterar reportaget och den kritik som riktades mot det är i sig avslöjande. De som har omdömet i behåll är väl generade över att något så undermåligt kunde publiceras i tidningen.

Det är en gammal högermyt att en som verkligen vill jobba minsann får jobb. Jag minns att den stenreaktionäre presidentenkandidaten Barry Goldwater (han förlorade valet 1964) med emfas drev tesen att de som ville jobba också kunde jobba. Ett vanligt trick är att lyfte fram det goda exemplet: Linda som sökt 567 jobb innan hon slutligen fick ett. Istället för att ställa krav på en politik som ger jobb övervältrar man ansvaret på den enskilda. ”Men Linda fick ju jobb!”

Som Kalle Olsson skriver handlar det mycket om tidsandan. Det aningslösa ÖP-reportaget ligger helt i linje med budskapet från högerkretsar: Det går om du bara vill! Inte behöver man den fåniga Arbetsförmedlingen, det enda som behövs är att man satsar själv.

Eller också är det den högerinriktade ledaravdelningen på tidningen som tagit över nyhetsarbetet.

Goda råd från förlorare

Den alltid lika allianslojale Per Hansson på Östersundspostens ledarsida är kritisk mot ett inlägg som elva ledande socialdemokrater i länet gjort. Och det är ju inte så konstigt, det handlar ju om olika politiska idéer hur samhället ska byggas. Men Hansson verkar irriterad över att det finns folk som inte delar hans syn på världen. Och Hanssons syn är ju som bekant det senaste påbudet från högerregimen i Rosenbad.

Ok, nu begår sossarna i länet att kardinalfel, enligt Hansson.

Ok då.

Den Centerrörelse som ÖP:s ledarsida är en del av gjorde ett uselt val i länet. Man förlorade ställningen som största parti i Östersund och landstinget. Däremot visar Socialdemokraterna plus, vilket var ovanligt.  Nu ger alltså Hansson (C) goda råd till (S).  Valets stora förlorare delar alltså ut segerrecept. Man baxnar. Dessutom undviker ÖP att ta upp Centerns usla val i Jämtland. Istället återgår man till ensidigt gnatande på oppositionen. Förmodligen inväntar ÖP:s ledarredaktion en analys från Per Åsling, för att sedan kraftfullt instämma i vad distriktsordförande (C) har sagt. Så skulle i alla fall riksdagsman Krökén i Kröken ha gjort.

Stortorget är en succé

Stortorget i Östersund är en succé. Det var mycket gnäll, inte minst från den borgerliga oppositionen i Östersund, över satsningen. Var det verkligen nödvändigt? Kunde man inte göra en mindre förändring? Det var en klassiskt konservativ attityd: vi vet vad vi har men inte vad vi får. ÖP:s ledarsida gnällde över kostnaden. Populisten Carl Festin opponerade sig. Mattias Warg pläderade för att det skulle vara parkering på torget! Och så vidare.

Men Göte Murén (S) fick gehör för förändringen. Torget är inte klart än men nu till Yran kan man se hur det kommer att gestalta sig. Vackert gult, fina planteringar, konstfulla trappor. Det är mycket smakfullt och samtidigt anpassat till publikens behov: det blir lättare att se scenen. Dessutom är torget något som lyfter hela stan. Det gamla Stortorget var som en ful plump efter gågatan, det nya torget är som ett smycke. Det enda som skämmer är glaskuben där Länsförsäkringar håller till.

Det var bra att S, MP och V drev igenom torgprojektet. Inte ens de konservativa kommer att längta tillbaka till det gamla torget. Men det hela är ett exempel på att de konservativa ständigt måste bekämpas om något nytt och bättre ska växa fram.

Göte Murén (S) bakom en modell av torget

Bra inlägg från Jens Nilsson (S)

Jens Nilsson har skrivit ett bra inlägg i ÖP om gårdagens ÖP-ledare, där politiske redaktören Per Hansson förfasade sig över ett debattinlägg från länets tre riksdagsledamöter. Hansson talar om ett bättre samarbetsklimat mellan partierna, som om enghet är en högre konst inom politiken. Istället är det viktigt att ge väljarna tydliga alternativ. ÖP: s ledarsida representerar högeralternativet i svensk politik.

Jens Nilsson blir för övrigt EU-parlamentariker om irländarna röstar ja till Lissabonfördraget till hösten.

De rödgröna leder i opinionen

Alla allianspartier utom Folkpartiet backar i Demoskops senaste mätning, se mer i Dagens Nyheter. De rödgröna är åter i majoritet: 48,1 mot 44,1.

Kristdemokraterna skulle hamna utanför riksdagen och Centern ligger risigt till; 4,7 procent. Men när man läser Per Hanssons ledare i Östersundsposten handlar det bara om jubel och applåder för Maud. Det är typiskt politrukstuk på ledarna.

I valet 2006 blev Centern landets tredje största parti. Sedan dess har Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet gått om. Centern är nu näst minst av riksdagspartierna. Jämfört med storhetstiden har man tappat fyra av fem väljare. Att satsa på Stureplanspolitik och nyliberalism har uppenbarligen inte lönat sig: Centern har blivit av med de gamla väljarna men inte fått några nya. När mer vänsterinriktade C-ledare låg så här risigt till mobiliserade partihögern och krävde en ny politik och en ny ledare. De fick Maud och med henne en ny politik men väljarna droppar av.

Är det inte läge att diskutera Centerns kris istället för att leverera panegyriska tal till partiledarens ära, Per Hansson?

De rödgröna har stora chanser att få ta över 2010. Väljarna vill ha förändring. Och en sådan förändring kan bli att Centern åker ur riksdagen.

Så skriver tidningarna om 1 maj

Svenska Dagbladet har gjort en sammanställning av vad socialdemokratiskt inriktade tidningar skrivit om 1 maj.

Till 1 maj nästa år vill Värmlands Folkblad  se ett radikalt rödgrönt alternativ riggat och klart. Det är ett bra krav som jag gärna instämmer i.

En del förstamajtal är förutsägbara. Men det är i än högre grad en del kommentarer på borgerliga ledarsidor dagen efter 1 maj. I Östersundsposten (C) står: ”För tillsammans med ärtsoppan serverades i övrigt en stor del gammal skåpmat.” Alltså, det där är så klyschigt att man behöver luktsalt. Just det där ”gammal skåpmat” är en favoritfras på borgerliga ledarsidor. Sedan är det alltid rörande med de goda råd alliansens skribenter kommer med hur socialdemokratin ska bli bättre. Vad har de för intresse av det? ÖP sluter ju lojalt upp bakom den moderatledda regeringens politik och kan inte ha några skäl att komma med tips om hur oppositionen ska vinna valet. ÖP:s analys är trist som en stärbhusutredning.