Siffrorna kan glädja Mona Sahlin, som är ifrågasatt av många, även i den egna rörelsen. Istället för att prata politik pratar många Mona. Men uppenbarligen kan hon inge förtroende och det lovar gott inför september.

Bara 8 procent är positiva till Sverigedemokraterna medan hela 63 procent är negativa, den i särklass högsta siffran i mätningen. Ibland talar ju SD om den tysta majoriteten men den stora majoriteten är negativt inställd till det främlingsfientliga partiet.

Nu har olika borgerliga partiet, främst C och KD, behov av att profilera sig. Men det kommer att fresta på sammanhållningen i fyrpartiregeringen. Och när Reinfeldt ger order ser nog de andra till att lyda.

Mätningen ökar optimismen om att det blir regimskifte i höst.

Mer i DN.

Mona Sahlin utsätts för hård kritik

Tage Erlander betraktades av många som en allmänt hopplös figur. Han hade svag, raspig röst och gick inte hem i radio. Man pekade på Per Albin som ett föredöme: det var minsann en partiledare, det!

Olof Palme var inte självklar som efterträdare till Erlander. En del vurmade för Gunnar Sträng, andra för Rune Johansson från Ljungby. Somliga menade att Palme var för mycket till vänster. Samtidigt kritiserades han för högersamarbete. I debatterna kunde Palme framstå som arrogant och en del menade att han talade över huvudet på folk.

Ingvar Carlsson betraktades som för vek. Han skulle förankra varje beslut i partiorganisationen, en omständlig procedur. En liberal redaktör skrev att vi inte kunde ha en statsminister som ängsligt höll fast sig i kavajärmarna.

Göran Persson var ju beslutsför men bufflig som en bison. Han körde sitt eget race, förankrade inte beslut, körde över medarbetare och larvade sig för mycket i teve-program.

Det har varit fel på alla partiledare i modern tid. Inte minst i de egna leden har man ältat ledarens brister och tillkortakommanden. Mycket av det som nu sägs om Mona Sahlin är ekon från tidigare debatter om partiledaren. Hon är för tunn (Carlsson, Erlander), når inte ut till vanligt folk (Palme), är inte tillräckligt drivande (Erlander, Carlsson), sköter partiet efter eget huvud (Persson), lutar sig mot Vänsterpartiet (alla andra).

Det komplicerade är att det ibland kan finnas fog för kritiken. Erlander hade exempelvis ingen radioröst utan lät som en gnekande skåp. Men samtidigt är det ju så att människan är ofullkomlig. Det finns ingen som kan uppfylla alla högt ställda krav: beslutsför och lyhörd, tuff i debatten men inte för överlägsen, artig men inte mesig, vardagsnära och visionär. De krav som formuleras är orimliga.

En del av den kritik som nu riktas mot Sahlin skulle också ha riktats mot Nuder, Jämtin, Thomas Bodström och Thomas Östros om någon av dem valts till partiledare. Det händer för lite och för sent, visionerna är borta och debatten för tam.

Ofta är det svepande och allmänt hållen  kritik. I den allmänna frustrationen kan man söka enkla lösningar – och vad är enklare än att ge partiledaren skulden för allt elände?

Jag har aldrig varit något Sahlinfan som stridit för att få henne som partiledare. Men jag tycker att en hel del av kritiken mot henne är obefogad. Hon måste få sin chans, precis som andra partiledare i historien. Det finns i arbetarrörelsen en tradition att ställa upp och jag tror att det är en förklaring till det unikt långa maktinnehavet. Vik inte från den framgångslinjen.

S-ledaren gjorde bra ifrån sig i tevedebatten mot Reinfeldt.

verkade stundtals irriterad, något av sur gubbe. I takt med att arbetslösheten stiger och produktionen sjunker kan den attityden blir vanligare. Reinfeldt blir systembevarare, hamnar i positionen att försvara. Nu fick man intrycket av att Sahlin stod för framtidstron och optimismen.

Man kan bara beklaga att K-G Bergström slutar. Hans program har varit bra och nått stora tittarskaror. Nu ska veterankommentatorn återgå till Rapport under våren, innan han övergår till att sköta sin skog i Norrbotten. Men kanske han går att övertala? SVT ska vårda sina tillgångar.