Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde  senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.

Den tidigare omskrivne Per Åhlström dök på nytt upp, denna gång som ledarskribent på Länstidningen. Märkligt nog värvades han till jobbet utan att det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland fick säga sitt. Det ligger nära till hands att tro att Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg, som tidigare anlitat Åhlström som konsult, fick Maths O Sundqvist att lyfta telefonen. Åhlström fick enormt mycket kritik för inhoppet på LT. Göran Greider på Dalademokraten placerade Åhlström till höger om Djingis khan och Arbetarbladet med flera skrev att Åhlström var en svartfot. Vad jag minns fick Åhlström bara stöd av sin forne vapenbroder Svante Säwén på Dagbladet i Sundsvall.

Precis som gång på Dagbladet lade Åhlström om kursen. Nu var det kärnkraft och stordrift som gällde och gärna samarbete med något parti till höger.

När Åhlström slutade på LT mötte jag en folkpatist på stan som beklagade det, ”han är ju faktiskt liberal”. Jag tycker att det citatet sammanfattar det mesta.

Åhlström försvann efter ett drygt år och kvaliteten på ledarsidan höjdes många snäpp när den unge, begåvade skribenten Kalle Olsson tog över. Jag har samma syn på Per Åhlström som Leif GW Persson har på Peter Bratt, den som är intresserad kan ju läsa professorns senaste bok.

Man kanske kan bedöma människor efter vilka de väljer som medarbetare. Maths O Sundqvist tillsatte Helene Olausson som direktör. Hon saknade i alla delar den sociala kompetens som Sundqvist besitter. Olausson var arrogant och maktfullkomlig, utan kunskaper i tidningsfrågor och utan vilja att lära sig. Hon pratade mycket men saknade förmågan att lyssna. Den andra som ägaren förlitade sig på var konsulten Christer Björklund, som hade ungefär samma framtoning som en pingstpastor och som tveklöst var inhyrd som torped. Ett av påfunden från Björklund var att satsa på en koppling mellan prenumerationen och VISA-kortet, något som skulle ge Länstidningen enorma upplageframgångar, det talades om tiotusen exemplar i ökning på ett år, vilket skulle vara rekord i svensk press.  Upplagan fortsatte dock att falla. Björklund tog också initiativ till en särskild bilaga och där var det dyrare att annonsera än i den vanliga tidningen. Följden blev givetvis att annonsörerna sa ”men då tar jag annonsen i den vanliga tidnigen istället”. Satsningen kostade många miljoner men bidrog bara till att göra nya hål i det rostiga skrovet

Men i vissa avseenden och vissa situationer hade pengar ingen betydelse. Firman lade ut miljoner på att ta råd från en idiot till konsult, samtidigt som Sundqvist ofta klagade över att chefslönerna var så höga och ansåg att tidningen inte hade råd med mitt avtal.

I botten tror jag att det fanns ett stort socialt komplex hos Sundqvist. Den verbala miljön var ovan för honom. Han var van att syssla med bussar, sågverk och pumpar. En verksamhet utan större realvärden gjorde honom konfyst. Dessutom fanns det av tradition en stor frihet för redaktionerna. En normalt funtad tidningsdirektör lade sig inte i redaktionens arbete, även om det kliade i fingrarna. Den vanliga befälsordningen gällde inte. Sundqvist ägde tidningen men fick finna sig i att bli ifrågasatt och kritiserad (som när vi uppmanade honom att sälja aktierna). I sågverksmiljön riskerade han inte att bli utsatt på samma sätt.

Det handlade om en kulturkrock.

Men nu skulle ägaren skapa ordning på torpet. Det innebar att gamla chefer fick sluta, att man flyttade till nya lokaler (i en av Sundqvist ägd fastighet i centrala Östersund) som rustades upp för enorma summor. Ja, man satsade stort på utanverket.  LT skulle vara något att visa upp för andra. Men upplagan föll som ett blysänke. Till sist hade man nått nivån som gjorde LT berättigat till presstöd och samma dag erbjöds tidningen till ÖP. Sedan dess har upplagan fortsatt att falla; LT är den stora förloraren i den svenska pressen under seklets första årtionde. Självfallet är det tragiskt men inte förvånande.

Sundqvistregimen var förödande för tidningen. Men var det inte så att finansmannen räddade tidningen från konkurs? Nej, konkurs var aldrig på tapeten. Självfallet skulle Centerpress har lagt upp de pengar som behövdes om inte Maths O Sundqvist kommit in i handlingen.

Jag hade aldrig svårt i kontakterna med Sundqvist. Han var lätt att ha att göra med och kunde vara underhållande. Men intrycket var att han dolde mycket bakom det godmodigt leende ansiktet. Olausson och Björklund fick vara exekutorer. Ofta var det hart när omöjligt att få kontakt med huvudägaren. Han fanns inte på nätet, svarade inte i telefon och gav mycket svävande besked om när han skulle dyka upp. Vid tre tillfällen avtalade han tid med mig men kom aldrig, vilket knappast var tillfälligheter eftersom Sundqvist i andra avseenden inte visade några drag av senilitet. Det var inslag i ett maktspel. Sundqvist gillade också att säga ”jag kommer till tidningen före sexton i dag”. Ofta dök han inte upp. Det var omöjligt att avtala en exakt tid. Men många människor fick vara beredda att det kunde bli möte när som helst, före sexton. Det var en arrogant stil, ett sätt att sätta människor på plats och visa hur maktordningen var.

Detta att avlöna andra för de obehagliga uppdragen tyder ju på rädsla och svaghet. Och jag upplevde Maths O som alltid leende och alltid undanglidande.

Sundqvist var ju mycket lyckosam i affärsverksamheten, den som inte gällde tidningar. Miljard lades till miljard. Sundqvist hamnade högt upp på listan över landets rikaste personer. Men i samband med finanskraschen i USA gungade det i Sundqvistimperiet. Idén var ju att låna pengar och köpa aktier och sedan låna nya pengar med aktierna som säkerhet och köpa än fler ägarandelar – och så vidare. Men det blev ju allt större ränteutgifter. Till sist fanns inte pengar till bankerna och Sundqvists aktieinnehav såldes av. I begreppet riskkapitalist ligger ju att det handlar om risktagande. Men det glömdes liksom bort. Man framställde det som att Sundqvist hade guldtackor för arton miljarder i källaren i Högfors slott. Det var många devota idolporträtt av den exotiske finansmannen. Vad jag minns var det bara Affärsvärlden som verkligen granskade Sundqvistimperiet och tidigt flaggade för att det handlade om överbelåning.

– Har du hört nyheterna?

– Nej, sa jag, vad har hänt..?

– A-pressen har gått i konkurs. Vi ses på tidningen. Konferensen är förstås inställd. O fy fan.

Och nu väntade en de inställda satsningarnas tid.

När A-pressen gick i konkurs 1992 hade LT:s nedgång redan börjat. Men man vet förstås aldrig vad som hade hänt om koncernen hållits vid liv. Kanske kunde LT, med den lysande Christer Sjöström i ledningen, ha återtagit ledningen. Svaren får vi aldrig. Däremot kan man säga att de dåliga åren för LT:s del inleddes just 1992. När A-pressen gått i konkurs skulle det in nya ägare och det blev en kaotisk tid.

Centerpress, som ägde ÖP, var en av spekulanterna på LT. Vi var flera som fick intryck av att något givit löften till den koncernen om att få köpa LT. Men tillfälligtvis överfördes aktierna till arbetarrörelsens reklambolag ARE. Vi var en grupp på tidningen som var intresserade av att köpa men ARE-bolagen viftade med kalla handen. Det måste vara någon eller några med finansiella muskler, menade företrädare för arbetarrörelsens ARE. Vid ett kvällsmöte på Victors advokatbyrå fanns ARE:s vd med på högtalartelefon men det stod klart att de inte ville ha oss som ägare.

In på banan klev då Olle Persson och Maths O Sundqvist, två av länets rikaste medborgare. Vi träffades för ett möte hos Victors och med fanns också landshövding Sven Heurgren. Olle Persson var försenad och vi började mötet. När vi hunnit en bit  slogs dörren upp och in kom Olle Persson i jägarkläder. Han kom direkt från skogen. För femtio öre var fick Persson och Sundqvist köpa LT. Nog var det konstigt att länets arbetaretidning helt plötsligt ägdes av länets storfinans.

Men räddade de LT undan konkurs? Icke. Om de inte hivat upp sina femtioöringar skulle självfallet ÖP/Centerpress ha köpt LT. En nedläggning var aldrig ett alternativ. De som sprider den myten är okunniga eller har helt andra syften.

De nya ägarna gjorde inte så stort väsen av sig. Men Olle Persson var ofta kaxig och visste alltid bäst. Han drog sig efter några år ur ägandet i protest mot att Länstidningen var så hård motståndare till ett svenskt EU-medlemskap.

Dessförinnan hade han klagat på den mot EU negativa linjen och det hade nått styrelsens ordförande, Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg.

– Kan du inte tänka dej att ta in Kristina Persson som kolumnist på ledarsidan, undrade Nyberg när vi hade ett möte på tidningen.

Kristina Persson var syster till Olle Persson och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Kristina var mycket positiv till ett svenskt EU-medlemskap.

– Det där hörde jag inte, svarade jag Nyberg.

Att styrelsens ordförande har synpunkter på vilka tidningsledningen anlitar som krönikörer måste vara unikt. Men Nyberg begrep aldrig sitt uppdrag och blev därför ett verktyg för huvudägaren Maths O Sundqvist. Nyberg frustade ständigt över de redaktionella kostnaderna, ungefär som att murvlarna med sin verksamhet fördärvade strävan efter att kunna presentera ett fint bokslut.

Vid ett möte försäkrade Olle P att den tidning i länet som pläderade för EU skulle få enormt starkt stöd. Eftersom andelen EU-motståndare var högst i just Jämtland visade det hela att den som är duktig att sälja bilar inte nödvändigtvis är en skarp samtidsanalytiker.

Därefter blev Maths O Sundqvist största ägare. Övriga med aktier var den lokala arbetarrörelsen, insamlingsstiftelsen Länstidningens vänner samt personalen vid Länstidningen.

Var då allt frid och fröjd?

Knappast. Sundqvist var en mycket passiv ägare. Att få att klart besked av honom var lika svårt som att pressa olja ur en gråsten. En gång tågade en tremannadelegation ned till kontoret vid gågatan för att få besked i någon fråga. Maths dök upp efter ett tag, med ett dragspel i händerna, glatt trallande på någon melodi. Några besked fick vi inte men väl några dragspelslåtar till.

Varför finansmannen från Offerdal satsade i LT är det ingen som vet. Kanske trodde han att en av honom tidning skulle gå hans ärenden och öka hans popularitet. Möjligen ville han förbättra relationerna till den socialdemokrati som regerade i landet. Kanske var det prestige: att äga en tidning kanske skulle smälla högre än att äga skog och aktier i det anonyma Hexagon.

Den enda i arbetarrörelsen som tog matchen med Maths O Sundqvist var Berit Andnor. När Sundqvist i all hemlighet förhandlat om en försäljning till ÖP och framställt alla andra alternativ som orealistiska, då satte Andnor klackarna i backen. De fackliga funktionärer som satt i LT-styrelsen och i de olika ägarstiftelserna hade accepterat direktiven från Sundqvists kontor på Högfors slott men fick vika sig för den intellektuellt vassa Andnor. Maths O kunde linda ombudsmännen runt fingret. Den sorgliga skaran från expeditionerna i Folkets hus fick mig att tänka: vilken tur att dom inte har mer makt.

I samband med planerna på att sälja LT till ÖP publicerade Christer Sjöström och jag en text i LT, där vi uppmanade Sundqvist att sälja aktierna i LT. Då blev det ingen reaktion – men den skulle komma!

I december 2003 övertog Sundqvist via sitt bolag Skrindan 95 procent av aktierna i Länstidningen. Han tillsatte Helen Olausson som verkställande direktör och förändringens vindar började svepa igenom huset vid Rådhusgatan. Konsulten Christer Björklund anlitades och det var han som skulle verkställa intentionerna från ägaren och direktören.

Sundqvists fastighetsbolag Fabös flyttade in i samma lokaler som LT. Sundqvist dök upp ibland men han hade ingen fast arbetsplats. Brev till Maths O fick man lägga på ett skrivbord hos Fabös, i hopp om att han skulle fiska upp det.

När Sundqvist dök upp var det en stor dag för konsulten Björklund som gick omkring i någon vildmarkskostym och spred sina budskap.

– Maths är i huset! skrek Björklund, ungefär som om påven uppenbarat sig vid Rådhusgatan i Östersund

Jag blev varse att något var i görningen när ledningen satte upp en skiss över hur vi skulle placeras i de nya lokalerna vid Prästgatan, i en fastighet ägd av Sundqvist. Jag fanns inte med på skissen. Visst var det något Kafkaaktigt över det hela. Helt plötsligt borta.

Jag hade ett standardavtal för chefredaktörer i A-pressen som gav oss möjlighet att gå i pension vid sextio. Visst, det var ett förmånligt avtal som Sundqvist accepterat i och med köpet av LT. Sundqvist riktade in sig på detta avtal och sade upp det jag tror två dagar innan det löpte ut (när jag var 58 år, fem månader och 27 dagar).

Det var givetvis en hämnd för kravet några år tidigare på att Sundqvist skulle sälja aktierna i LT. Han ville visa vem som bestämde.

Mitt liv slutade inte med det. Jag fick många nya uppdrag, bland annat på ÖP, och fick ju mer fritid. Birger Ekerlid, som var chefredaktör för den allmänna delen på tidningen och en erkänt skicklig yrkesman, fick även han sparken (det var innan jag fick respass).

En uppsägning skulle ta arton månader. Om jag sade upp mig själv gällde sex månader. Jag valde det senare alternativet. Att återgå till LT var ogörligt. Maths O Sundqvist såg inga problem med att jag skulle tjänstgöra under den ett och ett halvt år långa uppsägningstiden, vilket tyder på bristande kunskap om branschen och kanske på brist på empati.

Sven-Erik Nyberg, ombudsmannen i Metall, sade sig vara säker på att jag tänkte sluta vid sextio. Om han haft förmåga att blicka in i framtiden skulle hans bana i livet säkert varit annorlunda. Jag hade inga som helst planer på att sluta vid sextio (nästa gång fyller jag sextiosex och arbetar fortfarande) och det var obegripligt att Nyberg kunde påstå vad jag skulle göra. Vi hade aldrig samtalat om det. Det intressanta i sammanhanget är emellertid att Nyberg pensionerades vid sextio! På den tiden kunde ombudsmännen lägga av vid den åldern och Nyberg utnyttjade det, samtidigt som han opponerade sig mot mitt avtal. Visst säger det en del om människan. Och kanske om en rörelse som har den typen av medarbetare.

Förändringarna på LT hade inte varit möjliga om inte fackklubben på LT varit så svag. Anita Näsberg, som var ordförande, agerade mest som ledningens språkrör på redaktionen och möjliggjorde stora förändringar vars resultat man kan se i LT:s tragiska upplageutveckling. LT är ju en av de stora förlorarna på den svenska tidningsmarknaden med ett tapp på femtio procent av upplagan.

I den stämning som skapats på den en gång trivsamma arbetsplatsen valde många att huka och vända bort blicken. En som inte gjorde det var nestorn Agne Svärd, numera nattredaktör på LT, som tog mitt parti och som kallades in till konsulten Björklund för avhyvling. Men Agne var inte den som vek ner sig. Överhuvudtaget var processen på tidningen ett otäckt studium av underkastelse som ibland fick mig att tänka på en ockuperad zon. Sundqvists ägarinsatser, Olaussons stil och Björklund åtgärder ledde till ett gigantiskt fiasko. Om man vill fördärva en tidning så ska man göra som den trion.

Men så kom ett exempel som visade att teorin om upplagespiralen inte höll.

Länstidningen i Östersund var en typisk andratidning. Östersundsposten dominerade stort. År efter år visade upplageredovisningarna att styrkeförhållandet stod sig. Men så hände något märkligt. Länstidningen började redovisa kraftiga upplageökningar medan ÖP:s upplaga dalade. Ibland handlade det om tusentals exemplar per år. Men att LT skulle bli lika stor eller större, det var ju omöjligt. I teorin.

LT lyckades bra med övergången till ny teknik. ÖP:s satsning blev ett fiasko; vissa dagar var tidningen omöjlig att läsa. Och dessutom hade ÖP vant sig vid att vara störst, ungefär som om det var en naturlag. Man tog inte varning av konkurrentens snabba frammarsch utan trodde att den senaste kraftiga upplageökningen var den sista. Och nästa år hade man samma analys. År 1981 passerade Länstidningen sin  konkurrent i  totalupplaga och 1982 i upplaga på utgivningsorten.

Det kom delegationer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm för att försöka utröna vad som hade hänt. I teorin var det ju inte möjligt.

En av förklaringarna till upplageframgångarna var en offensiv redaktionell satsning. Den mångårige medarbetaren Christer ”Chritan” Sjöström var en skicklig journalist och tidningsman med blick för de strategiska valen. Under hans ledning blev den slätstrukna jämtländska tidningen en alert uppstickare. Tuff, orädd, kritisk, med ständigt gott humör. De som satt i huset vid Rådhusgatan gillade verkligen att göra tidning och de stora framgångarna inspirerade till nya krafttag. År 1982 fick ”Chritan” Stora Journalistpriset för sin insats, en sällsynt välförtjänt pristagare.

Det var LT:s guldålder.

Som mest var upplagan över 30 000 exemplar per utgivningsdag. ÖP var ordentligt distanserad. Men kanske var det så att LT upprepade ÖP:s misstag och slog sig till ro, med de höga upplagesiffrorna som kuddar. Många som ledde tidningen hade varit med mycket länge och hade av naturliga skäl inte samma stridsiver som yngre förmågor. Samtidigt är det ju så att uppnådda framgångar gör att en ledning eller styrelse drar sig för omplaceringar och förnyelse. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag men det är kanske det som man ska göra?

När Christer Sjöström slutade på LT och tillträdde en tjänst vid A-pressen i Stockholm var det en förlust, för mig personligen och för tidningen. ”Chritan” och jag hade enormt roliga dagar. De första åren på LT var nog de roligaste i mitt arbetsliv.

– Men, grabbar, är det inte dags för en ölstöt? kunde ”Chritan” säga någon eftermiddag och vi gjorde en krogsväng. Och fortsatte att prata tidning, analysera tips, snacka om framtida satsningar och skvallra om kollegor.

På ÖP satsade man för att komma tillbaka och gjorde en del kloka val när man rekryterade nya personer i ledningen.

Det var något som kallades tidningskrig, ett uttryck som jag ogillade. Men en hård kamp var det, inte bara mellan redaktionerna. Marknadsavdelningarna försökte överträffa varandra i raffinerade erbjudanden. Under de åren subventionerades de jämtländska tidningsläsarna med många miljoner. Som lägst var dagspriset för en tidning 29 öre per dag. Självfallet grävde kampanjerna stora hål i kassorna, pengar som istället kunde ha använts för att förbättra den redaktionella bevakningen. Det hela var galet. Kampen hade gått över styr. Man vräkte ut pengar genom fönstren. Och i stridens hetta var inte alla omdömen välövervägda, det gäller nog båda tidningarna.

Ett år visade det sig att ÖP knappat in och gått om LT, räknat i totalupplaga. Men om man summerade upplagan i länets kommuner var LT större, med ett fåtal exemplar. Då föddes slagordet STÖRST I LÄNET. Men ÖP kunde säga LÄNETS STÖRSTA TIDNING. Jag tror att den typen av kampanjer skadade tilltron till tidningarna. Till sist blev det bara löjligt.

Thore Holmberg, tidigare redaktionschef på LT, var ordförande i kommunstyrelsen i Östersund och den tongivande i lokalpolitiken. Han var känd för att dricka julmust året om och brukade skoja om att han valt de två sysselsättningar som låg i botten av förtroendeligan: journalist och politiker. Holmberg satt även i LT:s styrelse. Han var en sympatisk, lite blyg man som skötte kommunen på att bra sätt.

Det som förvånade en del var att många av de ledande politikerna omhuldade idén om att kommunen skulle byggas upp som ett storföretag. Avdelningar skulle köpa tjänster av varandra. Politikerna skulle formulera principer för hur verksamheten skulle skötas men det var tjänstemän som skulle ansvara för utförandet. Det blev problem med den modellen. Missnöjda hänvisades till verksamhetschef A men hon kandiderade ju inte i allmänna val och kunde ställas till svars. Det uppstod ett demokratiskt underskott.

Vid ett tillfälle träffade vi en samling politiker i Folkets hus, det var någon kampanj för LT. Det utbröt en livlig debatt om en pristävling tidningen skulle ha och många bidrog med tips på vilka priser man skulle ha och inte ha. Trots att man i rollen som politiker bara skulle syssla med det övergripande och principiella hade man, i fråga om LT-tävlingen, mycket bestämda råd i detaljfrågor. Kontrasten var lite komisk.

När det kom bud om nedläggningar av militära förband vaknade det sämsta i många lokalpolitiker. Man skulle värna det egna förbandet, själva nyckeln i rikets försvar, och gärna stänka lite gyttja på andra förbandsorter. Nästan alla var ense om att man inte längre behövde ett så stort och dyrt försvar men det var hela tiden andra som skulle spara.

Jag skrev en hel del om detta och vände mig emot att man skulle ha regementena som ett slags lokaliseringspolitiska objekt. Men vilken reaktion det blev! Kommunstyrelsens ordförande Gun-Britt Mårtensson (S), det andra kommunalrådet Jens Nilsson (S) och oppositionsrådet Per Söderberg (C) skrev ett debattinlägg med tydliga stalinistiska influenser. Även LO-sektionen tog till orda och kritiserade min ståndpunkt mycket hårt. Jag undrar om de inte krävde min avgång

Man fick inte svära i kyrkan. Alla skulle sluta upp bakom de militära förbanden och den som inte gjorde det var illojal. I ivern att rädda militärens verksamhet tecknades en nattsvart bild av länets framtid. Man kan ju fråga sig vem som vill investera i ett län som var helt beroende av regementen för att överleva.

Jens Nilsson kom från den kulturpolitiska sfären och jag hade väntat att han skulle ha lite andra och vidare perspektiv. Men han stod på den tiden under Mårtenssons strama kommando och det var väl inte bra för karriären att sätta sig på tvären. Dessutom är den ofta viskande Nilsson konflikträdd: han undviker att ta strider och har avancerat framåt i ledet genom att inte sticka ut så mycket. När Tony Blair var de svenska högersossarnas favorit skrev Nilsson uppskattande artiklar om det brittiska fenomenet; jag tror att entusiasmen avtog först när Blair började bomba Irak. Nilsson skrev också en minnesvärd debattartikel, där han hyllade Peabs ägare och finansmannen Maths O Sundqvist för deras stora insatser för Jämtland. Nu hade kommunekonomin övertagit ideologin men Nilssons hyllning var ändå förvånande men ett exempel på att det kommunkapitalistiska komplexet växt sig stark. Däremot tror jag att Peab har avsevärt större anledning att tacka Östersunds kommun för välvillig behandling under åren. Men Nilssons utveckling från att ha varit en fräsig kulturradikal till ett bli en grå beundrare av en brittisk högersosse innehåller också förklaringar till den svenska socialdemokratins kris och identitetslöshet.

Mårtensson försvann sedan till HSB i Stockholm och Jens Nilsson blev kommunstyrelsens ordförande i Östersund, sedermera EU-parlamentariker.  Nilsson var mycket entusiastisk för euron och reste runt i länet för att försöka få folk att ge sin röst för den gemensamma valutan. Men de stora insatserna gav dålig utdelning. Motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap var allra starkast i Jämtlands län. Så de politiker som verkat för en maktförskjutning till Bryssel och en försvagning av den svenska demokratin har haft dåligt stöd på hemmaplan. Att EU-förespråkaren och EMU-entusiasten Jens Nilsson från Östersund sitter i EU-parlamentet visar bara att politik är det möjligas konst. Men å andra sidan: vill man marginalisera en politiker så är det ett nästan ofelbart sätt att göra denne till Europaparlamentariker.

I början av 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ledare för Vänsterpartiet. Han har suttit i EU-parlamentet, en av de få som hade förmågan att profilera sig där, och i EU-valet 2012 kan Vänsterpartiet vinna framgångar. Tveklöst är det ju så att många EU-skeptiska socialdemokrater delar Sjöstedts kritiska analys. Socialdemokraterna måste lansera framträdande EU-kritiker om man ska ha en chans att möta V. Och eftersom det är allmänna val i Sverige senare samma år så kan avhopp i EU-valet leda till avhopp även i riksdagsvalet.

Det skriver ekonomisajten E24.

Sundqvist hade jag en stark vilja att driva bolaget vidare och förhindra Carnegies köp. Det fanns kassaflöde som räckte, hette det. Nu har vi svart på vitt att det inte alls var så. Skrindans värden var urgröpta och det blev en fet förlust. Om Sundqvist fått chansen att fortsätta verksamheten talar allt för att det hela gått i putten, med än större skador som följd.

Sundqvist hade miljoner och miljarder. Men han ville ha mer. Det blev hans fall. Tänk någon som har 15 000 och till sist bara får behålla en tjuga. Det är proportionerna. Ändå har Carnegie behandlat Sundqvist bra. Han får behålla mer än vad en vanlig löntagare sliter ihop under ett helt yrkesliv.

I mytologins värld var det ett gäng stockholmare som tryckte dit lantisen. Det är nonsens. Det var Sundqvists girighet som bringade honom på fall. Bokslutet för Skrindan är en nyttig läsning, framför allt för personer som odlar dolkstötslegenden. Tryck här så kommer årsredovisningen.

Det är bra att Maths O Sundqvist är borta från det jämtländska näringslivets toppskikt. Länet behöver långsiktiga entreprenörer, inte giriga börsklippare.

Läser också att han får behålla Högfors slott, vilket säkert gläder en del som brukar besöka slottet.

Klipp ur Dagens Industri

 ”Det här är i grunden precis samma lösning som förelåg tidigare”, säger Arne Berggren, chef för den firma som nu tagit över Skrindan.

Uttalandet bekräftar att det till stor del handlat om ett spel. Genom att säga ”jag skriver aldrig på” har Sundqvist pressat motparten. Men att inte skriva på skulle leda till stora konsekvenser, inte minst för privatekonomin. Nu vill MOS frammana bilden av att hans idoga förhandlingstaktik ledde till ett helt nytt avtal. Men det troliga är att Arne Berggren har rätt i att det i grunden är samma avtal som tidigare låg på bordet. Sundqvist försöker rädda ansiktet genom att framställa det som att han haft stora framgångar vid förhandlingsbordet.

Det finns naturligtvis ett sätt att avgöra det hela: att offentliggöra avtalet mellan Carnegie och Sundqvist. Hur många millar fick MOS i påsen? Får han behålla slottet? Vilka företag driver han vidare? Men båda parter har ett intresse av att mörka. Nu vänder vi blad, säger man. Men för journalister är det viktigt att gå tillbaka och verkligen försöka utröna vad som hänt och vad man kommit överens om. Och sanningen brukar ha en tendens att alltid komma fram.

Carnegies dotterbolag Valot Invest och Maths O. Sundqvist har idag träffat en överenskommelse. Det innebär att den offentliga auktion som aviserats för tisdagen ställs in.

Parterna har kommit överens om att lämna följande information om uppgörelsen: 

• Valot Invest övertar ägandet av Skrindan-koncernen.
• Maths O. Sundqvist har därmed reglerat sin skuld till Carnegie.
• Maths O. Sundqvist kommer fortsatt att äga vissa tillgångar i Jämtland.

• Om Carnegie inom fem år får tillbaka ett belopp som motsvarar hela skulden plus ränta har Maths O. Sundqvist en option att ta del av vissa övervärden.

”Vi har träffat en uppgörelse som är bra på både kort och lång sikt för Carnegie och övriga fordringsägare”, säger Arne Berggren, VD för Valot Invest. ”Fokus blir nu att ta tillvara och utveckla de värden som finns i Skrindan-koncernen.”

”Jag har i och med detta löst mina åtaganden och lyckönskar de nya ägarna till ett fint företag”, säger Maths O Sundqvist.

Jag undrar vad som döljer sig bakom ”äga vissa tillgångar i Jämtland”. Kan det vara Högfors slott? Möjligen kommer det att uppenbaras efter en tid.

Det ligger i sakens natur att parterna undviker det offentliga spelet, det vill säga att man kastar skit på varandra. Det tjänar inget syfte. Mediarådgivarna har nu gjort sitt. För journalister är det en utmaning att försöka skildra vad som sker, vad det hela innebär rent konkret.

Klipp ur E24

Klipp ur Dagens Industri

 Maths O Sundqvist skrev till sist på avtalet. Det betyder att dagens planerade auktion är inställd. Som brukligt är framställs uppgörelsen som en kompromiss mellan två parter. Men det är ju helt uppenbart att det är Carnegies linje som drivits igenom. Om Sundqvist inte skrivit under skulle det ha lett till ökade svårigheter, kanske med personlig konkurs som följd. Under dagen lär det komma fler detaljer om avtalet. Men redan nu står det klart att Sundqvists storhetstid är förbi. Orsaken är att han lånade över sina tillgångar.