Ingen tummelplats för påtryckargrupper

Den idoge kärnkraftsförespråkaren Michael Karnefors har fått fler inlägg publicerade än någon annan skribent. Då är det typiskt att just han anklagar mig för cencur. Som bloggare har jag ingen skyldighet att publicera alla inlägg, lika lite som en tidning har det. När debatten övergår till råkurr (de som tycker annorlunda är dumma) eller när man i LÅNGA inlägg pläderar för sin sak mer än att debattera så finns det ingen anledning att publicera. Men Karnefors kan ju i en egen blogg (och kanske i någon annans) föra fram vilka uppfattningar han vill. Jag tänker dock inte låta min blogg bli en tummelplats för någon organiserad påtryckargrupp eller en arena för fundamentalister av något slag.

Med detta sätter vi streck i denna omgång av kärnkraftsdebatten. De som vill fortsätta kan ju göra det på andra arenor.

Kärnkraftlobbyist med skrivklåda

Den som under signatur skrivit en rad extremt kärnkraftspositiva inlägg har en adress som går till en organisation som arbetar för kärnkraft. Frågor:

1. Varför berättar du inte det?

2. Företräder du organisationen eller är vanlig medlem?

3. Har du betalt för att föra ut budskapen?

4. Varför skriver du inte under ditt rätta namn? Vågar du inte stå för uppfattningarna?

Hur blir det efter nästa kärnkraftshaveri?

Sifo har gjort en undersökning om väljarnas inställning till kärnkraft, mer i Svenska Dagbladet. En majoritet vill behålla kärnkraften. Är resultatet så överraskande? Mäktiga krafter gör ju gällande att kärnkraften är nödvändig för industrins framtid och välfärden. I kristider finns det särskilt bra jordmån för den typen av förkunnelser.

Vad händer efter nästa kärnkraftsolycka? Ja, inte kommer industrins företrädare eller fackliga funktionärer som är för kärnkraft att framträda. Efter Harrisburg och Tjernobyl var det politiker som fick greppa frågan och försöka lugna. De som varit mest pådrivande för atomkraft hukade i buskarna.

Men är det då sannolikt att det händer en kärnkraftsolycka? Ja, ni vet vad Tage Danielsson sa.

Avveckla kärnkraften efter det program som de rödgröna lagt fram.

Kärnkraften är poppis. Men hur blir det efter nästa olycka?

Energienighet

Ledarna för oppositionspartierna har enats om den framtida energipolitiken. I ett inlägg på DN-debatt klargör de fyra (Mona Sahlin, Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson) vad som gäller. Ett centralt avsnitt i artikeln lyder så här:

”Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering. En prövning måste därför göras varje mandatperiod. Regeringen vill i stället bygga nya kärnkraftverk. Under de avbrutna energisamtalen framkom dock att något beslut om att bygga dessa, inte ens med regeringens bedömning, är nödvändigt förrän tidigast 2015. ”

Oppositionen vill avveckla kärnkraften, regeringen vill utveckla kärnkraften. Det är skillnaden.

Det är ett styrkebesked att vänsteralliansen kunnat enas. Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet har ju pläderat för en snabbare avveckling men kan godta skrivningarna om successiv avveckling. Nu är frågan vad tungviktarna i LO:s industriförbund säger, kärnkraftskramare som Göran Johnsson som ju vill se en uppgörelse med de borgerliga. Tipset är att de sluter upp, om än motvilligt.

För borgerliga kärnkraftsmotståndare är frågan: vilket regeringsalternativ ligger närmast mig? Är det högeralliansens utbyggnadsprogram eller vänstersidans successiva avvecklingslinje?

Artikeln i DN är också ett bra besked om att oppositionen inte hukar utan försöker rycka till sig initiativet.

Det är möjligt att kärnkraften och energipolitiken i stort blir en valfråga. Det är utmärkt.

Klipp ur DN