Memoarer (9)

Maths O Sundqvist var inte industrialist, någon som plöjde ned pengar i ortens fabrik, utan en klassisk börsklippare. Och han hade onekligen en enorm förmåga att hitta rätt i sina köp och försäljningar. Även om det mestadels handlade om lånade pengar krävs ju talang för att köpa rätt aktier vid rätt tillfälle och göra sig av med andra värdepapper medan tid är.

Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde  senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.

Memoarer (7)

Vi skulle åka till Bräcke på konferens en dag år 1992.  Tidigt på morgonen ringde telefonen hemma hos mig. Det var ”Chritan”.

– Har du hört nyheterna?

– Nej, sa jag, vad har hänt..?

– A-pressen har gått i konkurs. Vi ses på tidningen. Konferensen är förstås inställd. O fy fan.

Och nu väntade en de inställda satsningarnas tid.

När A-pressen gick i konkurs 1992 hade LT:s nedgång redan börjat. Men man vet förstås aldrig vad som hade hänt om koncernen hållits vid liv. Kanske kunde LT, med den lysande Christer Sjöström i ledningen, ha återtagit ledningen. Svaren får vi aldrig. Däremot kan man säga att de dåliga åren för LT:s del inleddes just 1992. När A-pressen gått i konkurs skulle det in nya ägare och det blev en kaotisk tid.

Centerpress, som ägde ÖP, var en av spekulanterna på LT. Vi var flera som fick intryck av att något givit löften till den koncernen om att få köpa LT. Men tillfälligtvis överfördes aktierna till arbetarrörelsens reklambolag ARE. Vi var en grupp på tidningen som var intresserade av att köpa men ARE-bolagen viftade med kalla handen. Det måste vara någon eller några med finansiella muskler, menade företrädare för arbetarrörelsens ARE. Vid ett kvällsmöte på Victors advokatbyrå fanns ARE:s vd med på högtalartelefon men det stod klart att de inte ville ha oss som ägare.

In på banan klev då Olle Persson och Maths O Sundqvist, två av länets rikaste medborgare. Vi träffades för ett möte hos Victors och med fanns också landshövding Sven Heurgren. Olle Persson var försenad och vi började mötet. När vi hunnit en bit  slogs dörren upp och in kom Olle Persson i jägarkläder. Han kom direkt från skogen. För femtio öre var fick Persson och Sundqvist köpa LT. Nog var det konstigt att länets arbetaretidning helt plötsligt ägdes av länets storfinans.

Men räddade de LT undan konkurs? Icke. Om de inte hivat upp sina femtioöringar skulle självfallet ÖP/Centerpress ha köpt LT. En nedläggning var aldrig ett alternativ. De som sprider den myten är okunniga eller har helt andra syften.

De nya ägarna gjorde inte så stort väsen av sig. Men Olle Persson var ofta kaxig och visste alltid bäst. Han drog sig efter några år ur ägandet i protest mot att Länstidningen var så hård motståndare till ett svenskt EU-medlemskap.

Dessförinnan hade han klagat på den mot EU negativa linjen och det hade nått styrelsens ordförande, Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg.

– Kan du inte tänka dej att ta in Kristina Persson som kolumnist på ledarsidan, undrade Nyberg när vi hade ett möte på tidningen.

Kristina Persson var syster till Olle Persson och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Kristina var mycket positiv till ett svenskt EU-medlemskap.

– Det där hörde jag inte, svarade jag Nyberg.

Att styrelsens ordförande har synpunkter på vilka tidningsledningen anlitar som krönikörer måste vara unikt. Men Nyberg begrep aldrig sitt uppdrag och blev därför ett verktyg för huvudägaren Maths O Sundqvist. Nyberg frustade ständigt över de redaktionella kostnaderna, ungefär som att murvlarna med sin verksamhet fördärvade strävan efter att kunna presentera ett fint bokslut.

Vid ett möte försäkrade Olle P att den tidning i länet som pläderade för EU skulle få enormt starkt stöd. Eftersom andelen EU-motståndare var högst i just Jämtland visade det hela att den som är duktig att sälja bilar inte nödvändigtvis är en skarp samtidsanalytiker.

Därefter blev Maths O Sundqvist största ägare. Övriga med aktier var den lokala arbetarrörelsen, insamlingsstiftelsen Länstidningens vänner samt personalen vid Länstidningen.

Var då allt frid och fröjd?

Knappast. Sundqvist var en mycket passiv ägare. Att få att klart besked av honom var lika svårt som att pressa olja ur en gråsten. En gång tågade en tremannadelegation ned till kontoret vid gågatan för att få besked i någon fråga. Maths dök upp efter ett tag, med ett dragspel i händerna, glatt trallande på någon melodi. Några besked fick vi inte men väl några dragspelslåtar till.

Varför finansmannen från Offerdal satsade i LT är det ingen som vet. Kanske trodde han att en av honom tidning skulle gå hans ärenden och öka hans popularitet. Möjligen ville han förbättra relationerna till den socialdemokrati som regerade i landet. Kanske var det prestige: att äga en tidning kanske skulle smälla högre än att äga skog och aktier i det anonyma Hexagon.

Den enda i arbetarrörelsen som tog matchen med Maths O Sundqvist var Berit Andnor. När Sundqvist i all hemlighet förhandlat om en försäljning till ÖP och framställt alla andra alternativ som orealistiska, då satte Andnor klackarna i backen. De fackliga funktionärer som satt i LT-styrelsen och i de olika ägarstiftelserna hade accepterat direktiven från Sundqvists kontor på Högfors slott men fick vika sig för den intellektuellt vassa Andnor. Maths O kunde linda ombudsmännen runt fingret. Den sorgliga skaran från expeditionerna i Folkets hus fick mig att tänka: vilken tur att dom inte har mer makt.

I samband med planerna på att sälja LT till ÖP publicerade Christer Sjöström och jag en text i LT, där vi uppmanade Sundqvist att sälja aktierna i LT. Då blev det ingen reaktion – men den skulle komma!

I december 2003 övertog Sundqvist via sitt bolag Skrindan 95 procent av aktierna i Länstidningen. Han tillsatte Helen Olausson som verkställande direktör och förändringens vindar började svepa igenom huset vid Rådhusgatan. Konsulten Christer Björklund anlitades och det var han som skulle verkställa intentionerna från ägaren och direktören.

Sundqvists fastighetsbolag Fabös flyttade in i samma lokaler som LT. Sundqvist dök upp ibland men han hade ingen fast arbetsplats. Brev till Maths O fick man lägga på ett skrivbord hos Fabös, i hopp om att han skulle fiska upp det.

När Sundqvist dök upp var det en stor dag för konsulten Björklund som gick omkring i någon vildmarkskostym och spred sina budskap.

– Maths är i huset! skrek Björklund, ungefär som om påven uppenbarat sig vid Rådhusgatan i Östersund

Jag blev varse att något var i görningen när ledningen satte upp en skiss över hur vi skulle placeras i de nya lokalerna vid Prästgatan, i en fastighet ägd av Sundqvist. Jag fanns inte med på skissen. Visst var det något Kafkaaktigt över det hela. Helt plötsligt borta.

Jag hade ett standardavtal för chefredaktörer i A-pressen som gav oss möjlighet att gå i pension vid sextio. Visst, det var ett förmånligt avtal som Sundqvist accepterat i och med köpet av LT. Sundqvist riktade in sig på detta avtal och sade upp det jag tror två dagar innan det löpte ut (när jag var 58 år, fem månader och 27 dagar).

Det var givetvis en hämnd för kravet några år tidigare på att Sundqvist skulle sälja aktierna i LT. Han ville visa vem som bestämde.

Mitt liv slutade inte med det. Jag fick många nya uppdrag, bland annat på ÖP, och fick ju mer fritid. Birger Ekerlid, som var chefredaktör för den allmänna delen på tidningen och en erkänt skicklig yrkesman, fick även han sparken (det var innan jag fick respass).

En uppsägning skulle ta arton månader. Om jag sade upp mig själv gällde sex månader. Jag valde det senare alternativet. Att återgå till LT var ogörligt. Maths O Sundqvist såg inga problem med att jag skulle tjänstgöra under den ett och ett halvt år långa uppsägningstiden, vilket tyder på bristande kunskap om branschen och kanske på brist på empati.

Sven-Erik Nyberg, ombudsmannen i Metall, sade sig vara säker på att jag tänkte sluta vid sextio. Om han haft förmåga att blicka in i framtiden skulle hans bana i livet säkert varit annorlunda. Jag hade inga som helst planer på att sluta vid sextio (nästa gång fyller jag sextiosex och arbetar fortfarande) och det var obegripligt att Nyberg kunde påstå vad jag skulle göra. Vi hade aldrig samtalat om det. Det intressanta i sammanhanget är emellertid att Nyberg pensionerades vid sextio! På den tiden kunde ombudsmännen lägga av vid den åldern och Nyberg utnyttjade det, samtidigt som han opponerade sig mot mitt avtal. Visst säger det en del om människan. Och kanske om en rörelse som har den typen av medarbetare.

Förändringarna på LT hade inte varit möjliga om inte fackklubben på LT varit så svag. Anita Näsberg, som var ordförande, agerade mest som ledningens språkrör på redaktionen och möjliggjorde stora förändringar vars resultat man kan se i LT:s tragiska upplageutveckling. LT är ju en av de stora förlorarna på den svenska tidningsmarknaden med ett tapp på femtio procent av upplagan.

I den stämning som skapats på den en gång trivsamma arbetsplatsen valde många att huka och vända bort blicken. En som inte gjorde det var nestorn Agne Svärd, numera nattredaktör på LT, som tog mitt parti och som kallades in till konsulten Björklund för avhyvling. Men Agne var inte den som vek ner sig. Överhuvudtaget var processen på tidningen ett otäckt studium av underkastelse som ibland fick mig att tänka på en ockuperad zon. Sundqvists ägarinsatser, Olaussons stil och Björklund åtgärder ledde till ett gigantiskt fiasko. Om man vill fördärva en tidning så ska man göra som den trion.

Landstingsvalet i Jämtland klart

Landstingsvalet i Jämtland är nu färdigräknat.

Socialdemokraterna ökade från 39,37 till 40,96. Ett mycket bra resultat om man ser till rikstrenden. Den socialdemokratiska landstingsledningen kan styra med större auktoritet under den kommande valperioden. Totalt sett har de rödgröna ökat

Landstingsvalet stora förlorare är Centern. Från 20,31 procent år 2006 till 16,10 år 2010. Detta medan moderaterna ökat från 16,39 till 19,45. Centerns tapp ligger i nivå med vad partiet förlorade i Östersund. Även KD måste räknas till förlorarnas skara eftersom partiet inte nådde upp till treprocentsnivån.

De stora segrarna är Moderaterna som också kan väntas utse oppositionsråd i landstinget.

Bakslag för Centern i Jämtland

Valet 2010 blev ett bakslag för Centerpartiet.

I valet till riksdagen minskade partiet i alla åtta kommuner. I två kommuner, Ragunda och Krokom, hade partiet år 2006 resultat på över tjugo procent. Nu är toppnoteringen 18,14 (Krokom).

I Berg var 2006 års siffra 24,3. I år blev det 17,54.

I Bräcke gick C från 14,89 till 12,13.

I Härjedalen från 12,88 till 9,41.

I Krokom från 21,84 till 18,14.

I Ragunda från 17,90 till 13,82.

I Strömsund från 14,44 till 10,73.

I Åre från 18,77 till 14,63.

Och i Östersund, från 15,75 till 11,70.

Socialdemokraterna gjorde också ett dåligt val men har trots allt några glädjeämnen (se tidigare inlägg). För Centern i Jämtland är det svårt att se några ljusglimtar, åtminstone i riksdagsvalet. Möjligen då att Per Åsling fick ett enormt starkt stöd. Men en stare gör ingen sommar.

Nederlaget i riksdagsvalet kan nog ses som en protest mot partiledningens nya linje i en rad frågor, exempelvis om kärnkraften.

Hur gick det då i valet till kommunfullmäktige.

I Berg ett tapp: från 22,11 till 20,44.

I Bräcke från 18,57 till 15,27.

Så i Härjedalen: från 11,63 till 13,12.

I Krokom en minskning från 25,90 till 24,73.

I Ragunda från 21,11 till 21,22.

I Strömsund en linten tillbakagång, från 13,80 till 13,09.

I Åre är det stora raset: från 25,20 till 17,56.

Och slutligen Östersund: från 21,47 till 17,01.

I alla kommuner har Centern bättre resultat i kommunvalet än i riksdagsvalet.

Tillbakagången i Åre hänger säkert samman med att Västjämtlands Väl etablerades och lyckades bra i valet, 13,66 procent. Förmodligen var det en hel del missnöjda centerpartister som stödde det nybildade partiet.

Totalt sett fick Centern 17,47 procent i kommunvalen i länet, mot 17,12 för Moderaterna. Men i den största kommunen, Östersund, fick Moderaterna ett starkare stöd och får rimligen posten som oppositionsråd. Även i Strömsund blir Moderaterna största oppositionsparti. Läget i Åre är ovisst, det beror till stor del på hur VV ställer sig i blockstriden. Men i Krokom sitter Maria Söderberg säkert som kommunledare.

I riksdagsvalet blev det en enorm övervikt för M. 22,20 mot Centerns 12,80. I valet 2006 fick M 17,63 mot Centerns 16,81. Det var knappt en procentenhet som skilde partierna. Nu är det nära tio. Går man tillbaka till 2002 hade M i länet 9,8 mot Centerns 15,2. Moderaterna har tagit ett fast grepp om borgerligheten i länet.

I kommunvalen har C över tjugo procent i tre kommuner och 13,09 procent som lägsta notering.  I ett nationellt perspektiv är det bra. Där är ett glädjeämne, liksom stödet för Åsling. Men i övrigt är mycket dystert: förlorade rådsposter och ett vikande stöd.

Starkaste C-kommun, riksdagsvalet: Krokom.

Svagaste C-kommun, riksdagsvalet: Härjedalen.

Starkaste C-kommun, kommunvalet: Krokom.

Svagaste C-kommun, kommunvalet: Strömsund.

För allmänborgerliga väljare i länet har Centern av tradition varit förstahandsalternativet. Så är det inte längre och C missar därmed många röster. Man kan också förmoda att den som röstar på ett annat parti i riksdagsvalet är mer benägen att också göra det i kommunvalet; det kan tala för att Moderaterna kan vinna fler väljare i kommunvalen.

I skrivande stund är inte landstingsvalet färdigräknat. Men allt tyder på att S gör ett bättre val än 2006 och att Moderaterna blir största oppositionsparti. Det talar för att en M-politiker får posten som oppositionsråd i landstinget, en post som centern haft i många mandatperioder.

Jag vet inte om Centern ska tillsätta en kriskommission. Men visst finns det skäl att göra det.

Slottssprinten

Klipp ur DN

Slottssprinten var kul att se (se mer i DN) . Man får ju inte driva den republikanska frågan så långt att man vägrar se på Slottssprinten och vägrar använda Slottssenap. Anna Olsson gjorde en fin insats och kom trea i finalen. Charlotte Kalla kom tvåa i b-finalen. Emil Jönsson slutade fyra i grabbarnas final. Världscupledaren Petter Northug blev utslagen. Ingen är oövervinnerlig.

Nu fortsätter skidåkarna till Falun för avslutning på årets säsong. Som teve-kommentatorerna påpekade är Östersund huvudort för de svenska elitåkarna. Bland annat därför är det också rimligt att fler tävlingar avgörs här. Ja, Östersund skulle kunna vli värdort för ett VM. Att man fortsätter i Falun har väl mycket med gamla traditioner att göra men skidåkningen skulle kunna få en kick av stora arrangemang i Jämtland. Dessutom är det ju snösäkrare här än i norra Svealand.

Anna Olsson, som tidigare hette Dahlberg, avstod från en tävling därför att hennes hund blev sjuk. Hon kritiserades för det, inte minst av Johan Esk i DN. Är man i eliten ska inte en sjuk hund få ligga i vägen. Jag tycker att Anna gjorde ett klokt och mänskligt val. Om elitåkare bara blir elitåkare har något gått fel. Och man kan fira triumfer, även om man tar sig tid att stanna hos sin sjuka hund. Heja Anna!