Memoarer (11)

Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Under Olof Palmes tid var det många som pekade på ideologen C H Hermansson i Vänsterpartiet som ett lysande föredöme. Där hade Palme något att lära. På åttiotalet var det en del socialdemokrater som menade att S-ledaren skulle lära av Folkpartiets ledare Bengt Westerberg, som i valet 1985 fick över fjorton procent (Westerbergeffekten).

Ingvar Carlsson var för grå och formell. Inte skulle han vinna några val. Partiet behövde en visionär kraft.

Göran Persson var en buffel. När han var Trivsel-Torsten med halva svenska folket tyckte en del S-märkta att det var ovärdigt. Ofta pekade man på Gudrun Schyman som ett föredöme.

När Mona Sahlin tillträdde deklarerade en del S-märkta att Maria Wetterstrand borde vara S-ledare och att de skulle rösta på henne i valet.

Och när Håkan Juholt tog över var det ungefär samma analys. Mot slutet av Juholteran framhölls vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som idealpolitikern.

Det är konstigt att ett parti som haft sådana enorma historiska framgångar alltid valt fel ledare.

Nu spekuleras varför Juholt slutade i förtid, efter mindre än ett år som partiledare. Formellt är det så att verkställande utskottet fattar eniga beslut. Minoriteten anpassar sig till majoriteten. Debatten är slut när beslutet har fattats. Men det är mycket möjligt att det stämmer att det blev 9-3 i utskottets omröstning. I det läget hade Juholt inget val. Frågan är om han haft något val om det blivit 3-9. Men varför sa man då att verkställande utskottet hade förtroende för Juholt? Kanske för att ge honom en chans att själv regissera avgången. Men det är något Kremlaktigt över det hela: man säger en sak och gör en annan. Nu menar jag inte att verkställande utskottets möten ska direktsändas i SVT men i det som nu spelas upp finns inslag som leder tanken till partierna i de fallna östimperierna.

Varför fick då Juholt en majoritet emot sig? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Han gjorde misstag som underlättade för de krafter i och utanför partiet som arbetade för en nyordning. Utan misstagen skulle kritiken ha runnit av. Men för varje ny affär blev det allt svårare för Juholt att agera med auktoritet och övertygelse.

En del var påfallande snabba att gå ut i medierna och kritisera Juholt; i regel var det personer som i partiledarvalet haft andra kandidater.  Det var som om de hade ständig jour och alltid kunde leverera något mot Juholt kritiskt uttalande. En del talar om falanger och något ligger det i den analysen. Kritiken handlade inte bara om sakfrågor utan om ledarskapet

Valet av plats för beskedet om avgången säger också något. Juholt for hem till Oskarshamn och talade på ett köpcentrum, där människor ropade NEJ när han berättade att han beslutat sig för att avgå. Sveavägen 68 hade varit den naturliga platsen. Men var Juholts val också en markering? Man kan tolka det så. Han åkte från Stockholm, där han alltid haft ett svagt stöd. Oskarshamn blev verkligheten och köpcentrat blev en kontrast till det politiska spelets skuggiga rum. Han distanserade sig från dem som avsatt honom.

Många politiska kommentatorer i press, radio och teve trodde att Mikael Damberg eller Sven-Erik Österberg skulle bli partiordförande efter Mona Sahlin. Det handlar om mycket välavlönade personer som ska ha fackkunskaper om vad som händer i den politiska sfären. När det så kom besked om att valberedningen fastnat för Juholt var det svårt att förstå för medlemmar i kommentatorsskrået. De hade ju haft helt fel i sina analyser, tvärsäkra påståenden om att exempelvis Damberg skulle ta över. Fanns det ett visst revanschbegär? Inte alls uteslutet. För flera månader sedan sa SVT:s Marit Silberstein att det bara var timmar kvar innan Juholt skulle avgå. Många var beredda att snabbt flagga ut S-ledaren.

Juholt var så långt från elit man kan komma. En lokalredaktör från Oskarshamn, en ganska anonym riksdagsledamot som aldrig skrivit deckare eller glassat med eliten – att han helt plötsligt var kandidat till statsministerposten var väl inget annat än en utmaning mot eliten? Fanns det ett intresse hos exempelvis den politiska och massmediala eliten att knäppa uppstickaren på näsan? Kanske var det så. Många av kommentatorerna var mycket nöjda när Juholt kastat in handduken. De hade ju fått rätt! Men hade de inte också bidragit till S-ledarens fall genom en intensiv punktmarkering och ibland ett ganska öppet klassförakt mot Oskarshamnspolitikern?

Nu tror inte att kommentatorerna kan avsätta någon från en post. Det måste finnas förutsättningar (vilka man i sig kan vara med att skapa) för att peta någon. Om Socialdemokraterna nu väljer exempelvis Mikael Damberg så kan han absolut räkna med att få ett helt annat bemötande och slippa gliringar om Åsa-Nisse och annat. Damberg räknas till sosseeliten och finns i samma sfär som kommentatorerna.

Göran Persson hade inga varma relationer till partibyråkratin vid Sveavägen 68. Persson kom utifrån och accepterades inte fullt ut av många Stockholmssossar. När moderater i Stockholm försökte störta Bo Lundgren från Skåne skrev Persson ett deltagande brev till Lundgren. Han visste ju hur det var.

Den kloke Karl-Gösta Bergström (tidigare på SVT, nu på Expressen) sa i ett av teveprogrammen att läget inte alls är så hopplöst för oppositionen. Det skiljer ju bara några procent till Alliansen. Det är en viktig synpunkt som kommit bort i analyserna. En del suckar ju att Socialdemokraternas storhetstid är över och att det närmast är en naturlag att högerkrafterna ska styra under överskådlig tid. Men det behövs inte så dramatiska förskjutningar för att Alliansen ska förlora makten 2014. Det är mycket möjligt att en ny S-ledare ganska snabbt kan redovisa bättre siffror och att Jonas Sjöstedt som ledare för V kan samla fler väljare. I den kampen kan faktiskt Miljöpartiet bli den stora förloraren.

Dessutom kan den djupa krisen för S leda till att den som blir ny partiledare får ett mycket starkt internt stöd. Alla med vettet i behåll inser ju att det är kört om man efter några månader börjar den interna trätan igen. Att hela distrikt uttalar sitt misstro mot den kongressvalde partiledaren är unikt i partiets historia. Hur skulle Tage Erlander ha agerat om Dalarna uttalat misstro mot honom? Hur skulle Olof Palme ha reagerat om Västerbotten krävt en ny partiledare? Hur skulle Ingvar Carlsson ha gjort om Göteborg krävde att han skulle avgå? Det är otänkbart med den typen av uppror. Och en förklaring till Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är just förmågan att hålla ihop. När klubben hade fallit ställde man upp. Majoritetens linje fick gälla. Nu lever vi i en annan tid. Den som blir sur över partiledarens insats kan Twittra och snart når det Expressen eller TV 4. Men tekniska innovationer innebär inte att sammanhållning blir något omodernt. Om den medlemsvalda kongressens beslut förkastas av partidistrikt urholkas den gemensamma styrkan. Anarkin väntar runt hörnet. Ingen kan lita på att något ligger fast.

Men nu tror jag att alla ha fått sig en tankeställare. Den nyvalde partiledaren kommer att få ett starkt stöd, eftersom det är Chansen för svensk socialdemokrati. Missnöjda kommunalråd kommer att tänka sig för innan de skickar iväg nedgörande Twitter. En del socialdemokratiska chefredaktörer kanske inte gör sig till kampanjledare för en viss person, vilket skedde inför det förra partiledarvalet. Och partidistrikt som är missnöjda drar sig för att gå via Ekot. Alla missnöjda har ju en chans att få fram sina synpunkter på nästa kongress.

Mycket handlar om att återvinna organisatorisk styrka, något som ger politiska framgångar. Carin Jämtins viktigaste uppgift är att bygga en stark partiorganisation.

Sten Andersson var den bästa partisekreterare socialdemokraterna haft. Men det förekom interna strider under hans tjugoåriga tid som partisekreterare. Sten åkte runt i landet och träffade arbetarekommuner där falangstrider lamslagit arbetet. Först pratade han med falang A, sedan med falang B, därefter utarbetade han en kompromiss och försökte få A och B att skaka hand. Ofta lyckades det men ibland hade partisekreteraren inte hunnit passera kommungränsen innan striderna var igång. Jag tror att resorna var nyttiga, ett sätt att visa att partiledningen brydde sig om politiken i Ytterforsnäs. Ibland bröt sig delar av arbetarekommuner ut ur partiet.

– Men vi i partiet…, sa en av utbrytarna.

– Vi? Du tillhör ju inte längre partiet! sa Andersson, som många år senare sa att det blänkte till i den gamle mannens ögon.

Så det här med strider mellan olika grupperingar är alltså inget nytt under solen. Det nya är kanske att budskapen nu lättare tränger igenom och att en del upptäckt att se lätt kan segla in i offentligheten genom att gå till angrepp.

Det är deprimerande att höra alla alla tillfrågade säger nej till att bli partiledare. Det är det finaste uppdrag en svensk socialdemokrat kan ha men det hör till traditionen att man ska visa sitt totala ointresse. Att bli misstänkt för att sukta efter fina uppdrag är ett brott mot rörelsens kultur. Möjligtvis kan man släpas fram av kamrater. Mikael Damberg, Leif Pagrotsky, Ylva Johansson, Pär Nuder, Margot Wallström, Sven-Erik Österberg, Tomas Östros, Tomas Bodström och många fler säger alla nej. Man får nästan intryck av att det är någon konkursmässig lumpbod som söker vd. Det är trist att alla säger nej, särskilt när man kan anta att en del vill partiledare men att det inte passar sig att visa sig intresserad. Hur som helst, när frågan väl kommer från rätt håll så kommer någon att nappa och jag tror att den personen kommer att få starkt stöd. Det är en fullt realistisk bedömning att Socialdemokraterna under året åter blir landets största parti. Chansen är god att det blir regimskifte i valet 2014.

Sahlin

Mona Sahlin utsätts för hård kritik

Tage Erlander betraktades av många som en allmänt hopplös figur. Han hade svag, raspig röst och gick inte hem i radio. Man pekade på Per Albin som ett föredöme: det var minsann en partiledare, det!

Olof Palme var inte självklar som efterträdare till Erlander. En del vurmade för Gunnar Sträng, andra för Rune Johansson från Ljungby. Somliga menade att Palme var för mycket till vänster. Samtidigt kritiserades han för högersamarbete. I debatterna kunde Palme framstå som arrogant och en del menade att han talade över huvudet på folk.

Ingvar Carlsson betraktades som för vek. Han skulle förankra varje beslut i partiorganisationen, en omständlig procedur. En liberal redaktör skrev att vi inte kunde ha en statsminister som ängsligt höll fast sig i kavajärmarna.

Göran Persson var ju beslutsför men bufflig som en bison. Han körde sitt eget race, förankrade inte beslut, körde över medarbetare och larvade sig för mycket i teve-program.

Det har varit fel på alla partiledare i modern tid. Inte minst i de egna leden har man ältat ledarens brister och tillkortakommanden. Mycket av det som nu sägs om Mona Sahlin är ekon från tidigare debatter om partiledaren. Hon är för tunn (Carlsson, Erlander), når inte ut till vanligt folk (Palme), är inte tillräckligt drivande (Erlander, Carlsson), sköter partiet efter eget huvud (Persson), lutar sig mot Vänsterpartiet (alla andra).

Det komplicerade är att det ibland kan finnas fog för kritiken. Erlander hade exempelvis ingen radioröst utan lät som en gnekande skåp. Men samtidigt är det ju så att människan är ofullkomlig. Det finns ingen som kan uppfylla alla högt ställda krav: beslutsför och lyhörd, tuff i debatten men inte för överlägsen, artig men inte mesig, vardagsnära och visionär. De krav som formuleras är orimliga.

En del av den kritik som nu riktas mot Sahlin skulle också ha riktats mot Nuder, Jämtin, Thomas Bodström och Thomas Östros om någon av dem valts till partiledare. Det händer för lite och för sent, visionerna är borta och debatten för tam.

Ofta är det svepande och allmänt hållen  kritik. I den allmänna frustrationen kan man söka enkla lösningar – och vad är enklare än att ge partiledaren skulden för allt elände?

Jag har aldrig varit något Sahlinfan som stridit för att få henne som partiledare. Men jag tycker att en hel del av kritiken mot henne är obefogad. Hon måste få sin chans, precis som andra partiledare i historien. Det finns i arbetarrörelsen en tradition att ställa upp och jag tror att det är en förklaring till det unikt långa maktinnehavet. Vik inte från den framgångslinjen.