Men så kom ett exempel som visade att teorin om upplagespiralen inte höll.

Länstidningen i Östersund var en typisk andratidning. Östersundsposten dominerade stort. År efter år visade upplageredovisningarna att styrkeförhållandet stod sig. Men så hände något märkligt. Länstidningen började redovisa kraftiga upplageökningar medan ÖP:s upplaga dalade. Ibland handlade det om tusentals exemplar per år. Men att LT skulle bli lika stor eller större, det var ju omöjligt. I teorin.

LT lyckades bra med övergången till ny teknik. ÖP:s satsning blev ett fiasko; vissa dagar var tidningen omöjlig att läsa. Och dessutom hade ÖP vant sig vid att vara störst, ungefär som om det var en naturlag. Man tog inte varning av konkurrentens snabba frammarsch utan trodde att den senaste kraftiga upplageökningen var den sista. Och nästa år hade man samma analys. År 1981 passerade Länstidningen sin  konkurrent i  totalupplaga och 1982 i upplaga på utgivningsorten.

Det kom delegationer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm för att försöka utröna vad som hade hänt. I teorin var det ju inte möjligt.

En av förklaringarna till upplageframgångarna var en offensiv redaktionell satsning. Den mångårige medarbetaren Christer ”Chritan” Sjöström var en skicklig journalist och tidningsman med blick för de strategiska valen. Under hans ledning blev den slätstrukna jämtländska tidningen en alert uppstickare. Tuff, orädd, kritisk, med ständigt gott humör. De som satt i huset vid Rådhusgatan gillade verkligen att göra tidning och de stora framgångarna inspirerade till nya krafttag. År 1982 fick ”Chritan” Stora Journalistpriset för sin insats, en sällsynt välförtjänt pristagare.

Det var LT:s guldålder.

Som mest var upplagan över 30 000 exemplar per utgivningsdag. ÖP var ordentligt distanserad. Men kanske var det så att LT upprepade ÖP:s misstag och slog sig till ro, med de höga upplagesiffrorna som kuddar. Många som ledde tidningen hade varit med mycket länge och hade av naturliga skäl inte samma stridsiver som yngre förmågor. Samtidigt är det ju så att uppnådda framgångar gör att en ledning eller styrelse drar sig för omplaceringar och förnyelse. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag men det är kanske det som man ska göra?

När Christer Sjöström slutade på LT och tillträdde en tjänst vid A-pressen i Stockholm var det en förlust, för mig personligen och för tidningen. ”Chritan” och jag hade enormt roliga dagar. De första åren på LT var nog de roligaste i mitt arbetsliv.

– Men, grabbar, är det inte dags för en ölstöt? kunde ”Chritan” säga någon eftermiddag och vi gjorde en krogsväng. Och fortsatte att prata tidning, analysera tips, snacka om framtida satsningar och skvallra om kollegor.

På ÖP satsade man för att komma tillbaka och gjorde en del kloka val när man rekryterade nya personer i ledningen.

Det var något som kallades tidningskrig, ett uttryck som jag ogillade. Men en hård kamp var det, inte bara mellan redaktionerna. Marknadsavdelningarna försökte överträffa varandra i raffinerade erbjudanden. Under de åren subventionerades de jämtländska tidningsläsarna med många miljoner. Som lägst var dagspriset för en tidning 29 öre per dag. Självfallet grävde kampanjerna stora hål i kassorna, pengar som istället kunde ha använts för att förbättra den redaktionella bevakningen. Det hela var galet. Kampen hade gått över styr. Man vräkte ut pengar genom fönstren. Och i stridens hetta var inte alla omdömen välövervägda, det gäller nog båda tidningarna.

Ett år visade det sig att ÖP knappat in och gått om LT, räknat i totalupplaga. Men om man summerade upplagan i länets kommuner var LT större, med ett fåtal exemplar. Då föddes slagordet STÖRST I LÄNET. Men ÖP kunde säga LÄNETS STÖRSTA TIDNING. Jag tror att den typen av kampanjer skadade tilltron till tidningarna. Till sist blev det bara löjligt.

Thore Holmberg, tidigare redaktionschef på LT, var ordförande i kommunstyrelsen i Östersund och den tongivande i lokalpolitiken. Han var känd för att dricka julmust året om och brukade skoja om att han valt de två sysselsättningar som låg i botten av förtroendeligan: journalist och politiker. Holmberg satt även i LT:s styrelse. Han var en sympatisk, lite blyg man som skötte kommunen på att bra sätt.

Det som förvånade en del var att många av de ledande politikerna omhuldade idén om att kommunen skulle byggas upp som ett storföretag. Avdelningar skulle köpa tjänster av varandra. Politikerna skulle formulera principer för hur verksamheten skulle skötas men det var tjänstemän som skulle ansvara för utförandet. Det blev problem med den modellen. Missnöjda hänvisades till verksamhetschef A men hon kandiderade ju inte i allmänna val och kunde ställas till svars. Det uppstod ett demokratiskt underskott.

Vid ett tillfälle träffade vi en samling politiker i Folkets hus, det var någon kampanj för LT. Det utbröt en livlig debatt om en pristävling tidningen skulle ha och många bidrog med tips på vilka priser man skulle ha och inte ha. Trots att man i rollen som politiker bara skulle syssla med det övergripande och principiella hade man, i fråga om LT-tävlingen, mycket bestämda råd i detaljfrågor. Kontrasten var lite komisk.

När det kom bud om nedläggningar av militära förband vaknade det sämsta i många lokalpolitiker. Man skulle värna det egna förbandet, själva nyckeln i rikets försvar, och gärna stänka lite gyttja på andra förbandsorter. Nästan alla var ense om att man inte längre behövde ett så stort och dyrt försvar men det var hela tiden andra som skulle spara.

Jag skrev en hel del om detta och vände mig emot att man skulle ha regementena som ett slags lokaliseringspolitiska objekt. Men vilken reaktion det blev! Kommunstyrelsens ordförande Gun-Britt Mårtensson (S), det andra kommunalrådet Jens Nilsson (S) och oppositionsrådet Per Söderberg (C) skrev ett debattinlägg med tydliga stalinistiska influenser. Även LO-sektionen tog till orda och kritiserade min ståndpunkt mycket hårt. Jag undrar om de inte krävde min avgång

Man fick inte svära i kyrkan. Alla skulle sluta upp bakom de militära förbanden och den som inte gjorde det var illojal. I ivern att rädda militärens verksamhet tecknades en nattsvart bild av länets framtid. Man kan ju fråga sig vem som vill investera i ett län som var helt beroende av regementen för att överleva.

Jens Nilsson kom från den kulturpolitiska sfären och jag hade väntat att han skulle ha lite andra och vidare perspektiv. Men han stod på den tiden under Mårtenssons strama kommando och det var väl inte bra för karriären att sätta sig på tvären. Dessutom är den ofta viskande Nilsson konflikträdd: han undviker att ta strider och har avancerat framåt i ledet genom att inte sticka ut så mycket. När Tony Blair var de svenska högersossarnas favorit skrev Nilsson uppskattande artiklar om det brittiska fenomenet; jag tror att entusiasmen avtog först när Blair började bomba Irak. Nilsson skrev också en minnesvärd debattartikel, där han hyllade Peabs ägare och finansmannen Maths O Sundqvist för deras stora insatser för Jämtland. Nu hade kommunekonomin övertagit ideologin men Nilssons hyllning var ändå förvånande men ett exempel på att det kommunkapitalistiska komplexet växt sig stark. Däremot tror jag att Peab har avsevärt större anledning att tacka Östersunds kommun för välvillig behandling under åren. Men Nilssons utveckling från att ha varit en fräsig kulturradikal till ett bli en grå beundrare av en brittisk högersosse innehåller också förklaringar till den svenska socialdemokratins kris och identitetslöshet.

Mårtensson försvann sedan till HSB i Stockholm och Jens Nilsson blev kommunstyrelsens ordförande i Östersund, sedermera EU-parlamentariker.  Nilsson var mycket entusiastisk för euron och reste runt i länet för att försöka få folk att ge sin röst för den gemensamma valutan. Men de stora insatserna gav dålig utdelning. Motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap var allra starkast i Jämtlands län. Så de politiker som verkat för en maktförskjutning till Bryssel och en försvagning av den svenska demokratin har haft dåligt stöd på hemmaplan. Att EU-förespråkaren och EMU-entusiasten Jens Nilsson från Östersund sitter i EU-parlamentet visar bara att politik är det möjligas konst. Men å andra sidan: vill man marginalisera en politiker så är det ett nästan ofelbart sätt att göra denne till Europaparlamentariker.

I början av 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ledare för Vänsterpartiet. Han har suttit i EU-parlamentet, en av de få som hade förmågan att profilera sig där, och i EU-valet 2012 kan Vänsterpartiet vinna framgångar. Tveklöst är det ju så att många EU-skeptiska socialdemokrater delar Sjöstedts kritiska analys. Socialdemokraterna måste lansera framträdande EU-kritiker om man ska ha en chans att möta V. Och eftersom det är allmänna val i Sverige senare samma år så kan avhopp i EU-valet leda till avhopp även i riksdagsvalet.

EU väljer att passa. Man uppmanar alla att sluta med våld men tar inte ställning för de deomstrerande. Kan man ställa sig neutral mellan demokrati och diktatur? Jag trodde att EU skulle vara en företrädare för demokrati, även i Nordafrika.

Italiens utrikesminister har varnat för försöken att exportera västerländsk demokrati och han varnar för en islamistisk stat. Beklämmande men inte förvånande. Man kan ju i varje frigörelseprocess varna för att det kan komma något värre.

Det är beklämmande att EU framför allt satsar på stabilitet och låter demokratin bli en andra rangens fråga.

Hur går det då i Libyen? Fortsätter massprotesterna kommer inte Gadaffi att klara sig eftersom man kan räkna med att en del institutioner i landet kommer att arbeta för en förändring. Men det kan bli en smärtsam protest.

När regimerna i Östeuropa föll vak västblocket aktivit. De som bekämpade kommunistregimerna fick stöd. Demokratins fana hölls högt. Men det är tydligen annat när nordafrikaner slåss för frihet; då talar man istället om behovet av stabilitet.

När despoten Gadaffi är borta finns förutsättningar att bygga något bättre. Att människor i totalitära länder gör motstånd är imponerande.

Muammar al-Gaddafi har styrt landet i över fyrtio år. En excentrisk, nyckfull ledare som får stora inkomster från oljekällorna. Gaddafi (namnet kan stavas lite olika) släpper inte fram demokratiska krafter och avlönar en stor säkerhetstjänst. Hoppas att Gadaffi sveps med i vågen och försvinner. Libyerna är värda något bättre än den teatraliska diktatoren. EU borde agera kraftfullt. Det handlar ju om demokrati eller inte demokrati.

Visst, man kan se taktiskt på alla frågor. Om vi säger sanningen, vilka effekter får det då? Den moraliska dimensionen skjuts i bakgrunden. Här gäller det att spela sina kort rätt. Men precis som judarna och romerna har ett behov av att brotten mot dem erkänns så har armenierna det. Det är lättare att gå vidare när man slagit fast att det rörde sig om just folkmord. Att sopa under mattan är i längden ingen bra taktik; skiyen uppenbarar sig förr eller senare.

Om Turkiet inte kan tåla kritik mot händelser för nittio år sedan kan man ju undra hur det står till med demokratin. Kan ett land som visar denna abnorma känslighet platsa i EU? Ja, jag hoppas att Turkiet kommer med men det förutsätter att det finns mer mogna politiska ledare i landet.

Mer i DN.

Turkiet vill ju in i EU men de får nog landet finna sig i att erkänna att det var folkmord. Att kalla hem ambassadören från Stockholm är en helt meningslös markering som visar hur obearbetad den armeniska frågan är i turkiet.

Mer i DN

MED EN STOR LAPP

så att man kan välja bort.

KRAV-produkter efterfrågas alltmer men samtidigt sker en annan utveckling, mot mera fabriksmat.

Nej tack till  filé  adhésif. Betyder klister på franska.

Mer i Aftonbladet. Och även i DN.

Det är bra att juristerna satt ned klackarna. Lissabonfördraget stärker EU-institutionernas makt på bekostnad av de nationella parlamenten och det sker en utveckling mot en europeisk superstat.

Samtidigt förlorar moderaten Gunnar Hökmark sin plats som vice ordförande i den konservativa gruppen. Beslutet är begripligt. Hökmark tillhör inte 2000-talet.

En del sossar lär gnissla tänder och vrida händer när de får höra att Ulvskog fått en tung post. Men det är hon värd: hon har övertygelsen och kunskaperna som behövs.

Mer i DN.

# Jag kommer att bära slips under ordförandehalvåret och rekommenderar andra män att också göra det. Gatubilder från Sverige ska ge ett prydligt intryck.

# Shorts bör förbjudas i stadskärnorna (innanför tullarna), likaså flipflop. Någon stil måste det vara. Man går ju inte på kungamiddag i blåställ.

# Flaggan ska hissas varje dag.

# Om utländska teveteam frågar ”hur är det egentligen i Sverige” ska alla svara ”detta är mönsterstaten och vi leds alla av den käre Fredrik Reinfeldt”. Alla problem ska sopas under mattan och vi ska framstå som en helt enad nation.

# Alla som kastar glasspapper på gatan bör förses med fotboja.

# Campare från andra länder bör få tälta gratis, som en goodwillgest. I det stora underskottet betyder det inget.

# Sändningarna i radio och television bör avslutas med EU-melodin.

# Stickprovskontroller av skoputsning är ett måste. I ett ordförandeland går man inte omkring i dammiga skor.

Mer i DN.

Att det blir en konservativ politiker som leder EU-kommissionen står klart eftersom högern utgör största gruppen. De socialistiska och gröna grupperna får försöka göra motstånd mot en högervridning men det blir svårt. Men man tycker att de konservativa av ren självbevarelsedrift skulle välja någon annan än Barroso.