Guld för Helena?

På programmet i dag: skidskytte, kvinnor. Den stora frågan är vem som ska vinna världscupen, Helena Jonsson eller Kati Wilhelm. Sprinttävlingen genomförs i Khanty Mansijsk, Ryssland. Sveriges bästa expertkommentator Kalle Grenemark från Hedenäset i Norrbotten finns på plats så jag väntar en trevlig eftermiddag i stolen.

Jag håller tummarna för Helena, som ju bor här i Östersund men som kommer från Helgum i Ångermanland. Ibland när jag är ute med doggen möter jag sådana som kommer med skidorna i handen och geväret på ryggen. Skidskyttestadion i Östersund är en fin anläggning, inte bara för skidskyttar, och man förstår att en stor del av skid- och skidskytteeliten bor i stan.

###

Det är småmulet och längre söderut är det snö. Jag tror att snön kommer hit upp senare i veckan och inte mig emot. Det behövs lite puder till påsk. En grön påsk är pest.

###

Nu är det dags för en repa med den stora svarta doggen. Jag har laddat med 40 enheter insulin och har ett paket fruktsocker i fickan utifall nivåerna skulle rasa. Mest är det en trygghetskänsla. Några få gånger har nivåerna varit för låga och det är ingen behaglig upplevelse.

Våffeldagen

I dagens Östersundsposten har jag skrivit en krönika om våfflor. Men jag har inte ätit någon än. Har dock goda förhoppningar om att peta i mig några innan natten fallit på. Med tanke på diabetesen är det ju inte så bra med fett och socker. Ok då, men ibland måste man få snedda lite. På torsdag blir det bara kruska, knäckebröd och kallvatten.

Jag tar insulinsprutor två gånger om dagen och det fungerar utmärkt. Det blir 730 stick på ett år. Tur att det finns läkemedel.

Clara

Clara

Svart på vitt

Vad har du för hund, undrar en man.

En newfoundland, tik, snart fyra år, född i Lycksele. Mycket sympatisk, mycket stark och med bra lynne. Men hon vill inte släppa till klorna utan vaktar sina tassar. Förmodligen var det så att jag  från början inte pysslade tillräckligt mycket med tassarna. Det är en lärdom. Vi får se om det blir bättre. Men det där med klorna är ju inget jätteproblem.

När jag varit på resa har Clara varit på F 4 Hundpensionat, där hon trivs mycket bra och får fin omvårdnad.

Hon väger cirka sextio kilo så det märks när hon rycker till. Men det gör hon sällan. När hon blir osäker eller är otrygg vill hon gärna hoppa upp och pussas.

Varför en newfoundländare? undrar vän av ordning. Jag har alltid gillat den rasen och drömde i många årtionden om att skaffa en. Till slut blev det verklighet när jag började jobba hemifrån. Hon ligger under skrivbordet när jag jobbar och kommer ibland och puffar med nosen, när det är dags för promenad eller mat.

Jag har diabetes typ 2 och ska röra mig mycket. Har man hund går det inte att förhandla bort promenaden. Hur kallt, slaskigt, regnigt eller blåsigt det är ska man ut. Och nästan alltid är det riktigt skönt att röra på sig. Jag ångrar inte en sekund att jag skaffade hund.

Clara för cirka femtio kilo sedan.