Memoarer (8)

Jag fick under konflikten med Maths O Sundqvist ett enormt starkt stöd i tidningarna, från Proletären till Svenska Dagbladet

Den tidigare omskrivne Per Åhlström dök på nytt upp, denna gång som ledarskribent på Länstidningen. Märkligt nog värvades han till jobbet utan att det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland fick säga sitt. Det ligger nära till hands att tro att Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg, som tidigare anlitat Åhlström som konsult, fick Maths O Sundqvist att lyfta telefonen. Åhlström fick enormt mycket kritik för inhoppet på LT. Göran Greider på Dalademokraten placerade Åhlström till höger om Djingis khan och Arbetarbladet med flera skrev att Åhlström var en svartfot. Vad jag minns fick Åhlström bara stöd av sin forne vapenbroder Svante Säwén på Dagbladet i Sundsvall.

Precis som gång på Dagbladet lade Åhlström om kursen. Nu var det kärnkraft och stordrift som gällde och gärna samarbete med något parti till höger.

När Åhlström slutade på LT mötte jag en folkpatist på stan som beklagade det, ”han är ju faktiskt liberal”. Jag tycker att det citatet sammanfattar det mesta.

Åhlström försvann efter ett drygt år och kvaliteten på ledarsidan höjdes många snäpp när den unge, begåvade skribenten Kalle Olsson tog över. Jag har samma syn på Per Åhlström som Leif GW Persson har på Peter Bratt, den som är intresserad kan ju läsa professorns senaste bok.

Man kanske kan bedöma människor efter vilka de väljer som medarbetare. Maths O Sundqvist tillsatte Helene Olausson som direktör. Hon saknade i alla delar den sociala kompetens som Sundqvist besitter. Olausson var arrogant och maktfullkomlig, utan kunskaper i tidningsfrågor och utan vilja att lära sig. Hon pratade mycket men saknade förmågan att lyssna. Den andra som ägaren förlitade sig på var konsulten Christer Björklund, som hade ungefär samma framtoning som en pingstpastor och som tveklöst var inhyrd som torped. Ett av påfunden från Björklund var att satsa på en koppling mellan prenumerationen och VISA-kortet, något som skulle ge Länstidningen enorma upplageframgångar, det talades om tiotusen exemplar i ökning på ett år, vilket skulle vara rekord i svensk press.  Upplagan fortsatte dock att falla. Björklund tog också initiativ till en särskild bilaga och där var det dyrare att annonsera än i den vanliga tidningen. Följden blev givetvis att annonsörerna sa ”men då tar jag annonsen i den vanliga tidnigen istället”. Satsningen kostade många miljoner men bidrog bara till att göra nya hål i det rostiga skrovet

Men i vissa avseenden och vissa situationer hade pengar ingen betydelse. Firman lade ut miljoner på att ta råd från en idiot till konsult, samtidigt som Sundqvist ofta klagade över att chefslönerna var så höga och ansåg att tidningen inte hade råd med mitt avtal.

I botten tror jag att det fanns ett stort socialt komplex hos Sundqvist. Den verbala miljön var ovan för honom. Han var van att syssla med bussar, sågverk och pumpar. En verksamhet utan större realvärden gjorde honom konfyst. Dessutom fanns det av tradition en stor frihet för redaktionerna. En normalt funtad tidningsdirektör lade sig inte i redaktionens arbete, även om det kliade i fingrarna. Den vanliga befälsordningen gällde inte. Sundqvist ägde tidningen men fick finna sig i att bli ifrågasatt och kritiserad (som när vi uppmanade honom att sälja aktierna). I sågverksmiljön riskerade han inte att bli utsatt på samma sätt.

Det handlade om en kulturkrock.

Men nu skulle ägaren skapa ordning på torpet. Det innebar att gamla chefer fick sluta, att man flyttade till nya lokaler (i en av Sundqvist ägd fastighet i centrala Östersund) som rustades upp för enorma summor. Ja, man satsade stort på utanverket.  LT skulle vara något att visa upp för andra. Men upplagan föll som ett blysänke. Till sist hade man nått nivån som gjorde LT berättigat till presstöd och samma dag erbjöds tidningen till ÖP. Sedan dess har upplagan fortsatt att falla; LT är den stora förloraren i den svenska pressen under seklets första årtionde. Självfallet är det tragiskt men inte förvånande.

Sundqvistregimen var förödande för tidningen. Men var det inte så att finansmannen räddade tidningen från konkurs? Nej, konkurs var aldrig på tapeten. Självfallet skulle Centerpress har lagt upp de pengar som behövdes om inte Maths O Sundqvist kommit in i handlingen.

Jag hade aldrig svårt i kontakterna med Sundqvist. Han var lätt att ha att göra med och kunde vara underhållande. Men intrycket var att han dolde mycket bakom det godmodigt leende ansiktet. Olausson och Björklund fick vara exekutorer. Ofta var det hart när omöjligt att få kontakt med huvudägaren. Han fanns inte på nätet, svarade inte i telefon och gav mycket svävande besked om när han skulle dyka upp. Vid tre tillfällen avtalade han tid med mig men kom aldrig, vilket knappast var tillfälligheter eftersom Sundqvist i andra avseenden inte visade några drag av senilitet. Det var inslag i ett maktspel. Sundqvist gillade också att säga ”jag kommer till tidningen före sexton i dag”. Ofta dök han inte upp. Det var omöjligt att avtala en exakt tid. Men många människor fick vara beredda att det kunde bli möte när som helst, före sexton. Det var en arrogant stil, ett sätt att sätta människor på plats och visa hur maktordningen var.

Detta att avlöna andra för de obehagliga uppdragen tyder ju på rädsla och svaghet. Och jag upplevde Maths O som alltid leende och alltid undanglidande.

Sundqvist var ju mycket lyckosam i affärsverksamheten, den som inte gällde tidningar. Miljard lades till miljard. Sundqvist hamnade högt upp på listan över landets rikaste personer. Men i samband med finanskraschen i USA gungade det i Sundqvistimperiet. Idén var ju att låna pengar och köpa aktier och sedan låna nya pengar med aktierna som säkerhet och köpa än fler ägarandelar – och så vidare. Men det blev ju allt större ränteutgifter. Till sist fanns inte pengar till bankerna och Sundqvists aktieinnehav såldes av. I begreppet riskkapitalist ligger ju att det handlar om risktagande. Men det glömdes liksom bort. Man framställde det som att Sundqvist hade guldtackor för arton miljarder i källaren i Högfors slott. Det var många devota idolporträtt av den exotiske finansmannen. Vad jag minns var det bara Affärsvärlden som verkligen granskade Sundqvistimperiet och tidigt flaggade för att det handlade om överbelåning.

Memoarer (3)

Mest tacksam att intervjua var den karismatiske Nisse Näsberg, ordförande i Pappers avdelning 16, Ortviken. Han tog i, var skicklig att formulera sig och totalt orädd. På Ortviken var han kung. Näsberg låg också bakom betydande anslag från avdelningen till FNL i Sydvietnam. Men en del mer gråmelerade sossar retade sig på den färgstarke pappersbruksarbetaren – som för övrigt länge jobbade just med att färga pappret blått så att det sedan skulle bli vitt.

I början av sjuttiotalet dominerade männen stort. Och stämningen var grabbig och kaxig. En kvinna fanns tidigare på redaktionen och chefredaktör Anselm Gillström uppvaktades om att fler kvinnor skulle anställas?

– Fler? Vi har ju redan en blev svaret.

Genusperspektiv var väl inte Gillströms starkaste gren.

Nattredaktören spred sarkasmer omkring sig och som så ofta fick han med sig många skrattare som inte ville drabbas av giftpilarna. Andra avdelningar var usla, dagskiftet hade gjort för lite och det var illa ställt med tidningen, enligt detta orakel.

Vissa kvällar var det trav på Bergsåker och nattredaktören var flitig i sulkyn. Mellan jobben ringde han redaktionen för att höra hur arbetet flöt. Vid halvelvadraget kom han upp i sin plastdräkt och jobbade hårt fram till pressläggningen, med förhoppningen att negrerna (den tekniska personalen) inte skulle sabba allt.

Men han var duktig att göra etta och löp men hade inte de egenskaper man kräver av en arbetsledare 2011.

Den rutinerade Sven Molla Mohlin var redaktionens pappa. Man kunde fråga honom om det mesta i journalistiken och han hade i regel bra svar. Dessutom var han mycket vänlig och hade i regel med sin cockerspaniel till jobbet.

Molla ledde också morgonritualen: att oxa. Han hade några centimeterlånga metallbitar från sätteriet. På kanterna fanns olika antal markeringar. Det gällde att få så många markeringar som möjligt. Den som fick minst antal skickades ut att köpa frallor, Kalles kaviar och bullar. Vi började nio men oxningen tog sin tid så det egentliga jobbet började strax efter tio.

– Jag tycker att man kunde skicka ut någon praktikant att köpa bröd, sa chefredaktör Söderberg men oxningen fortsatte.

Nu behövde man inte gå så långt. Det fanns flera livsmedelsaffärer inom några hundra meter.

Många som inte har erfarenhet av tidningsjobb tror ofta att redaktionerna har möten där stora strategier läggs upp.

– Nu ska vi ta kommunalrådet X-man rakt upp och ner.

– Nu ska vi skriva snällt om borgerliga väljare för att locka fler abonnenter.

Och så vidare.

Men så fungerar det ju inte alls. Det kommer ett tips som man kollar upp. Den som blir kollad kan uppleva att han eller hon har en hel tidning efter sig.

Det slående var hur lite av struktur det fanns. Det var landstingsmöten och polisstyrelsen och rätten, inte så mycket av egna. Man betade av några tips och följde andra medier.

Till en början delade redaktionssekreteraren ut prydliga lappar med dagens arbetsuppgifter. Senare inleddes redaktionsmöten på mornarna så alla hade större möjlighet att påverka hur tidningen skulle se ut.

Det var högre tempo än på min förra arbetsplats TT men avsevärt lägre om man ser till de senaste årtiondena. Tempot har trissats upp, det är i regel färre journalister och cheferna på redaktionerna har blivit idoga sifferkollare. Medan tidningsföretagen går bra och direktionerna skryter över starka bokslut så lyser knapphetens kalla stjärna över exempelvis kulturredaktörerna.

En kommunalman från Timrå sökte en gång upp chefredaktören Ewert Söderberg, det var i samband med att någon nämnd besökte tidningen. Kommunalmannen ansåg att han var utsatt för en bojkott medan andra S-politiker lyftes fram i spalterna. Chefredaktören förnekade. ”Vi behandlar dej som vi behandlar alla andra, det finns ingen som är ute efter dig.” Vid besöket på tidningen hade det tagits en bild på tre spalter (cirka femton centimeter). Den var för stor så en i kvällsgänget klippte bort en gubbe och då gick bilden in. Ni har redan förstått: den bortklippte var samme man som ansåg sig utsatt för en blockad. Hans misstankar lär inte ha minskat sedan han sett bilden: alla var med, utom han.

Sven ”Molla” Mohlin var en storvuxen man med naturlig auktoritet. Han skrev uppskattade kåserier och hade en del chefsfunktioner. Men mest var han som en skojfrisk mentor med ständiga bekymmer för skatten. Molla jobbade extra som sportkommentator på XYZ-kvarten och skatteavdragen blev för låga. Jag minns en dag då han kom instormande med ytterkläderna på och tog ett aviserat samtal. Han sjönk sakta ihop och upprepade den trista sifferserien. Restskatt på nytt.

Pappa tyckte nog att Mollas skatteproblem var ett inslag i skattekverulansen och suckade alltid då beskedet om Mollas skatteskuld kom upp. Pappa ville ha höga skatter och gärna fler företag i samhällets ägo.

En gång var det en man med konstiga ögon som ville att vi skulle skriva om att hans försäkringsbolag inte betalade ut ersättning för en stulen moped. Försäkringsbolaget sade sig ha synnerligen goda skäl och jag kände obehag att på nytt möta mannen.

– Jag tar det, sa Molla, och han klarade av det utmärkt. Nej, det skulle inte bli något i tidningen, så det så.

Vid ett tillfälle, det var innan jag började, hade en reporter skrivit en krönika om några utslagna, och återgett männens smeknamn. Ordentligt stagade kom de upp på redaktionen och krävde skadestånd.

– Inte ett öre under tiotusen, viskade den ene till kompisen Blå-Einar.

Chefredaktör Söderberg kom ut från sitt rum och sa att det inte kunde bli fråga om några pengar.

– Och du din långhåriga jävel, sa Blå-Einar och troppade av med kompisen i släptåg.

Många log i mjugg åt det där med långhårig.

Sjuttiotalets början var en radikal era. Den karismatiske Olof Palme ledde arbetarörelsen. Man blev uppmärksammad på att få familjer ägde det mesta i Sverige. Och de som hade den ekonomiska makten skulle inte även få den politiska makten. År 1971 beslutade LO-kongressen att utreda frågan om kollektiv kapitalbildning, löntagarfonderna. Det var Metall som låg bakom idén. Äntligen, tänkte jag. Företagsnämnderna var ett stort skämt. Löntagarna måste ha makt i styrelserummen. Förslaget låg helt i linje med den radikala strömningen i tiden och skulle komma att bli en lång följetong i den politiska debatten.

Men vad var det för slags samhälle som vi unga socialdemokrater eftersträvade? Ja, det förblev oklart. Vi var solidariska med tredje världens befrielserörelser och ville se en radikalisering av svensk socialdemokrati. Men hur långt skulle man gå i omvälvningen av samhället? Handlade det om justeringar eller grundläggande förändringar? Skulle löntagarna överta företagen, skulle alla fängelser rivas, skulle man tillåta att folkfiender spred sin propaganda? Frågorna besvarades aldrig. Många var upptagna med att vinna nästa val och sköta lotterier för att få pengar till verksamheten. Tids nog…

Ja, givetvis var det skrivmaskiner som gällde. Det knattrade, polisradion sände ut sina budskap, folk kom och gick. Det var tempo och det var roligt.

Klockan fem stängde telefonväxeln. Om det pågick ett samtal vid den tiden kunde inte Irené nattkoppla. Och hon skulle ju hinna med Timråbussen.

– Peter, nu måste du sluta prata om jag ska hinna med bussen, ropade hon på snabbtelefonen.

Det var bara att lyda.

På söndagsmornarna skulle växeln kopplas om så att redaktionen kunde ta emot samtal. En morgon var nyckeln till växeln borta. Molla, som var kraftig och rund, kröp då in genom den lilla glasluckan för att nå växelns trådar. När det var gjort kunde han inte ta sig ut. Han låg där med baken i vädret tills det kom en arbetskamrat som kunde bli räddningsarbetare. Den storyn levde i många år och kom upp på alla personalfester.

Civiltryckeriet avvecklades i samband med samgåendet med Nya Norrland. Enligt vissa var det civiltryckeriets inkomster som höll tidningen under armarna. Enligt andra subventionerade tidningen blankettryckningen. På många tidningar skedde samma utveckling. Man renodlade verksamheten.

Jag minns många av typograferna. Kullman. Persson. Janne Lången. Forsman, som hanterade rubrikmaskinen snabbare än någon annan i landet. Fiskarn.

När det kom studiegrupper tog Hjalmar Olsson gärna hand om dem. Han var duktig att prata och brukade extraknäcka på redaktionen. För att de satta blyraderna skulle hålla samman när man höll på med sidan användes vatten, som fungerade som ett slags klister.

– Ni ska ni få se blymasken, sa Olsson och när folk satte näsan över bordet tryckte han till så att det stänkte vatten.

Det tyckte Olsson var kul. Och även studiegrupperna.

Jag hörde långt senare att Olssons fru fått ett arv, det var när paret var i trettioårsåldern. Paret hade då ingen fast bostad och tog in på Hotell Knaust. Där bodde de tills pengarna var slut. Jag vet inte om det är en skröna men Olsson var definivit ingen driven ekonom utan en bohem och slarver.

Det var allehanda bevakninguppdrag. Ibland planerade, andra gånger improviserade. Det var ju nyheterna som styrde. Ibland var det ändlöst tråkiga konferenser, andra gånger spännande uppdrag. Det fanns utrymme för egna initiativ.

En gång kollade jag datummärkningen på varor. Det fanns en hel del i diskarna som borde ha legat i soptunnan. Korv, salami, ost, köttfärs och mycket annat.

– Bäst att du förvarar käket i kylskåpet om någon nekar, sa Molla. Men ingen nekade; däremot sände en del kedjor ut direktiv om bättre koll på varor som var på väg över gränsen.

Materialet sändes upp till tryckeriet i Härnösand via telefax, maskiner som överförde text. Fyra gånger om dagen sändes också väskor med Härnösandsbussen, det kunde vara annonsmanus och bilder. Faxarna brukade krångla och ibland försvann någon väska. Det var ett otympligt sätt att göra tidning. Många gånger var det gnissel mellan Sundsvall och Härnösand. Med avståndet ökade motsättningarna.

– Idioter, sa man i Härnösand.

– Amatörer, sa man i Sundsvall.

Men presstödspengarna till Dagbladet tickade ut och verksamheten kunde fortsätta.

Memoarer (2)

I slutet av sextiotalet kom idén om att de socialdemokratiska tidningarna i Mellannorrland skulle samverka. Till en början var det meningen att Nya Norrland i Sollefteå, Dagbladet i Sundsvall och Länstidningen i Östersund skulle ingå i minikoncernen. Ett tag diskuterades om det nya tryckeriet skulle förläggas till Ånge. Men journalisterna på LT var skeptiska så Jämtlandstidningen kom aldrig med. Och tur var det. LT:s extrema upplageframgångar hade knappast blivit verklighet om man inordnas i tidningsimperiet.

Drivande kraft i fusionen var Nya Norrland Ebbe Nordin. År 1971 började tidningarna NN och Dagbladet att tryckas i den nybyggda officinen i Härnösand. Det var ett bolag men två tidningar som skulle behålla sin särart. Till en början var det många kulturkonflikter. ”Men så där har vi aldrig gjort.”

Det mest logiska hade varit om Dagbladet började tryckas på Sundsvalls Tidning och om Nya Norrland kommit överens med Västernorrlands Allehanda. Men gamla strider hindrade en sådan uppgörelse. Dessutom var det ju så att en riktig tidning skulle ha ett eget tryckeri.

En annan förklaring till att NN och Dagbladet placerades under samma hatt var presstödet. Reglerna var utformade så att ingen av tidningarna i Ångermanland var berättigad till stöd; de var för stora i sina respektive huvudområden. Men till Dagbladet kom en check varje år och NN drog nytta av det. Men i både den interna och externa diskussionen var det skälet inte alls dominerande.

Mycket talar för att NN lagts ned långt tidigare om man inte haft Dagbladet som livboj.

Ebbe Nordin var en mångsidig man med djupa rötter i arbetarrörelsen; en tid var han ordförande i kommunfullmäktige i Sollefteå och fanns alltid på plats när Socialdemokraterna hade kongress. Nordin var duktig som vd men ofta fyrkantig och burdus. Han hade varit polis och var kapten i reserven och hade en militär framtoning. Och samtidigt, som många hårda män, mycket känslosam. Han hade alltid svårt för begravningar, känslorna tog överhanden. Men han kunde skälla ut en hel redaktion utan att darra på rösten och var skicklig att debattera. På NN var det tradition att direktören hade en stark ställning men så var det inte på Dagbladet. Många upplevde därför att Nordin la näsan i blöt för mycket. De första åren skulle han inte ha vunnit någon popularitetstävling på Dagbladet men han var inte heller ute efter det.

När huvudkontoret låg i Härnösand blev det många resor till residensstaden, bland annat för att delta i fullständigt meningslösa möten i företagsnämnden. När vi uteblev från möten ringde Nordin och var förbannad.

Som sagt, Nordin var en mångsidig man. Att Rolf Alsing och jag blev chefredaktörer när vi var tjugosex visade att gubben inte drog sig för djärva lösningar. Han var snål med tidningens pengar men var en tid den bästa betalde direktören i den så kallade landsortspressen.

Trots presstödet till Dagbladet fattades pengar i företaget. Uppdelningen var sådan att det var LO som ansvarade för Arbetet, Dagbladet och Nya Norrland. Direktörerna sökte upp LO-chefen och beskrev det prekära läget. Det blev någon miljon i tillskott. Men kriserna fortsatte, trots åtstramningspaket, anställningsstopp och personalnedskärningar. Så blev det en ny resa till LO-borgen och några nya miljoner. Men det var svårt att se någon ljusning i fjärran. Åtstramningspaket – det var det ständiga på Dagbladet.

Som reporter brydde jag mig inte så mycket om omvälvningarna och samarbetet med Nya Norrland. Det viktiga var att skriva. En tid var jag rättsreporter. I huvudsak bestod jobbet i att gå på rättegångar.

– Men vad har du skrivit i blocket, sa två åtalade flickor när de upptäckte att jag noterade.

Det fick de inte veta men jag försäkrade att deras namn inte skulle komma i tidningen.

En av de äldre advokaterna dreglade lite väl tydligt över de unga flickorna. ”Jaså, du är truckförare, så intressant”, sa han och lät blicken svepa över de djärva urringningarna.

Sedan var det återkommande bovar, sådana som varit i rätten många gånger och lärt sig rutinerna. En broder Fransson var påfallande skicklig i rätten, han lät som en jurist, och åklagaren suckade över att Fransson och hans bröder ständigt återkom. Kriminalvården hade uppenbarligen inte lyckats med återanpassningen.

En tidigare kollega berättade att han en gång, när han var kring femton år,  varit på stan med Konrad Fransson som blev gripen. Men Konrad lyckades smuggla över sin plånbok till kollegan som stod och väntade i vinterkylan utanför polisstationen tills Konrad släpptes.

– Det här glömmer jag aldrig, sa han till kollegan. Säg till om du behöver hjälp med något.

Så var det rattfyllon med usla förklaringar till varför de hade för hög alkoholhalt i blodet, gråtjuvar, krogslagskämpar och skojare.

En gång åkte en fotograf och jag med en polis från spaningsroteln.

– Ibland trycker man i någon backe och dom ropar på radion att boende sett en mystisk bil och ger registreringsnumret. Jag noterar och kommer på att det ju är vår bil.

Spanarens pappa skulle åka med i privatbilen in till stan.

– Jaså, en redaktör, sa han med respekt i rösten. En studerad karl.

Det skrämde mig en del, att bli betraktad som någon däruppe.

Jag sysslade också en del med facklig bevakning, innan den kom att kallas arbetsmarknadsjournalistik. Det blev många rundor hos ombudsmännen. Det slog mig att en del var väldigt känsliga för det som stod i tidningen och att de inte riktigt litade på murvlar. Och det var inget tillfälligt eller specifikt för Sundsvall, skulle jag erfara.

Memoarer (1)

Det var sjuttiotal. Framtiden var här.

Jag var inkallad när sjuttiotalet bröt in, vapenfri tjänstepliktig på Arlanda flygplatsbrandkår. Men hur kunde man få bli hemma på nyårsaftonen?

– Gå till en doktor och visa upp intyget att du varit där, sa pappa, det bör fungera.

Jag gick till en läkare.

– Det kan inte bli fråga om att sjukskriva, sa systern, som också var läkarens fru. Hon hade plockat jordgubbar i Selånger och någon sa att hon var den ende som plockat en enda gubbe som livnärt henne hela livet.

– Ok, men jag kommer ändå.

I väntrummet var det fullt med folk. En man satt och rökte. Så var det på den tiden. Askkoppar var framställda. En kvinna fick våldsamma hostattacker.

– Jag får be min herre att släcka cigaretten, sa hon med pipig röst, i väntan på nästa attack. Det var modigt att be en rökare att fimpa. Man gjorde det bara när det var en verklig nödsituation.

Brandmästare Frödeberg var inte nöjd med intyget jag visade upp.

– Här framgår det ju inte att du är sjukskriven, bara att du varit hos doktorn, sa han helt riktigt.

– Ja, jag hade ont i halsen och eftersom jag haft halsböld…

– Men du borde haft ett riktigt sjukintyg. Ok, det får väl gå för den här gången men nästa gång måste du ha klara papper..

Pust! Jag klarade mig från straffexercis.

På Arlanda arbetade vi 48 timmar och var lediga 24. Det var mycket dötid. Bredvid sängen hade jag en askkopp, en delad juiceburk. Man fick ha kläderna ordnade så att man snabbt kunde komma ut när det gick larm. Fötterna ner i stövlarna, dra upp byxorna och på med en skjorta, sedan var det bara att rusa iväg. Det fanns olika larm. Ett var för ambulansen, ett när ett plan skulle tankas, ett för katastrof. Men så snart det tjöt blev man klarvaken och var beredd att rusa iväg.

– Det är ambulanslarm, skrek någon och vi som inte tjänstgjorde på ambulansen kunde somna om.

Dagarna var sega.

En dag hade vi stegövningar. Det gällde att resa en stege mot ett garagetak och sedan pinna upp. Väl uppe på taket snurrade det till i min skalle. Jag satte mig ner. Fy fan.

Brandförmannen kom upp och frågade hur det stod till.

– Svindel, sa jag.

Han talade lugnande. Till sist klättrade jag ned med förmannen strax bakom. Han skötte det hela bra. Jag överlevde. Men befälet insåg också att Swedenmark inte var en kandidat till stora stegbilen.

Jag hade flickvännen i Stockholm och lyckades byta bort skiftet den 5-6 januari 1970. En annan tog min plats. När jag tidigt på morgonen den 6 januari kom till flygterminalen vid Haga i Stockholm såg jag de svarta rubrikerna: HAVERI PÅ ARLANDA.

En plan som tillhörde flygbolaget Spantax hade lyft från Arlanda 22.24 kvällen före, med kurs mot Mallorca. Eftersom det varit problem med just det planet skulle man flyga ned det till Schweiz för motorbyte. Men ganska snart försvann planet från radarskärmarna på Arlanda. Grupper sändes ut för att söka. Man körde så kallade valpar, jeepliknande fordon som var bra i terräng, längs små skogsvägar. Inte ett spår. Då lyckades en flygvärdinna få iväg en signal från en sändare. Men man saknade utrustning för att kunna avgöra exakt varifrån signalen kom. Det blev fortsatt letande i skogen i den tjugoåttagradiga kylan. Till sist fann man det sönderslagna planet. Piloten och en flygvärdinna var vid liv. En av brandmännen värmde piloten med sin kropp, han satt nämligen fastklämd i cockpit.

Det var en sorglig stämning ute på förläggningen. Den doktor som undervisade oss kom ut för att gå igenom vad som hänt. Däremot minns jag inte att det var några krissamtal för de tjänstepliktiga som burit lik i skogen.

Så visst var de ofta enformiga övningarna välbehövliga. helt plötsligt blev det allvar. Och jag var utkompad.

De vapenfria fick godkänt för insatsen men kraschen visade att beredskapen i stort var för dålig och att samordningen mellan olika myndigheter inte fungerade. En rad förändringar genomfördes.

I många urkunder, bland annat i riksdagen, står att Spantaxolyckan inträffade 1971. Men det var alltså 1970. Det finns alltid risk för att ett felaktigt årtal fortplantar sig.

En del av de vapenvägrare som hade religiösa skäl hade knappt varit utanför hemförsamlingen. Att komma till brandstationen på Arlanda var en kulturchock av stora mått. En man från Småland tillhörde en sekt som fördömde televisonen. Men när apparaten slogs på kunde han skymtas bakom glasrutorna; visst var det spännande, som mycket av det förbjudna är.

Några etiker utnyttjade några lediga dagar till ett göra en riktig krogsväng i Uppsala. En troende broder tyckte det lät spännande och bad att få haka på. Han drack öl och vin och stimmade med de andra. Morgonen efter greps etikerna av ruelse: hade de lett in den troende brodern på farliga vägar? Då for dörren upp och där stod han, den svarthårige och munvige smålänningen.

– Grabbar, ska vi festa i kväll också, frågade han.

Jag längtade tillbaka till redaktionen. Men först i september var det muck. Efter grundutbildningen på Arlanda hamnade jag på Bromma, som assistent till en handläggare. Det var mer ett vanligt kontorsjobb, med fria helger. Och jag slapp fortsatta övningar.

Vi fikade med en speciell avdelning på Luftfartsverket. Chefen var vänstersosse, en frejdig man som gärna luftade sina åsikter. Hans sekreterare tillhörde någon vänstergrupp och sa vid något tillfälle att verket ingick i det etablissemang som skulle bekämpas. En konservativ jurist snappade upp det och anmälde, jag tror det var till Säkerhetspolisen. Det stod en del i tidningarna om det hela. Juristen i fråga hade svårt i diskussionerna med den yngre kvinnan och anmälan var väl hans hämnd.

När jag åkte tåg hem till en permis satt jag i restaurangvagnen då tåget stannade. Stora bestånd av rallarros prydde banvallen. Den kände botanisten och konstnären Rolf Lidberg satt också i restaurangvagnen. ”Har du sett, Rolf, vilken blomsterprakt”, tänkte jag säga men jag var för blyg.

Den store socialreformatorn Gustav Möller dog på hösten 1970. Jag följde katafalken genom Stockholm. Morfar skulle ha gillat det: han var en stor beundrare av Möller. Däremot var han skeptisk till en del med akademisk framtoning.

Så var det muck, utan stora åthävor. Molla från Dagbladets redaktion ringde samma lördag jag muckade och undrade om jag kunde ta ett jobb på söndagen. Det var en befrielse att åter gå in i de slitna redaktionslokalerna.

Dagbladet Nya Samhället hade ett eget hus vid Köpmangatan, vid infarten till stan. Det hade ritats av Alnöfödde Lennart Uhlin, sedermera professor i arkitektur. Huset gjorde att många av medarbetarna kände stolthet. Där inrymdes   redaktion, annonsavdelning och administration, dessutom tidningstryckeri och civiltryckeri. De översta våningarna i huset hyrdes ut.

I grannfastigheten, där tidningen förut hade sina lokaler, fanns då Socialdemokraternas och SSU:s expeditioner, plus en del lägenheter.

Men den lilla tidningen förde en ojämn kamp. Sundsvalls Tidning var dominerande, både om man ser till antalet abonnenter och annonsinkomster.

Under lång tid hade många propagerat för att staten skulle gå in och ge stöd till de små och fattiga tidningarna. Argumentet var att samhället hade ett ansvar för att främja mångfalden och värna en mångsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till en början betalades pengar ut till de politiska partierna som sedan kunde vidarebefordra pengar till olika tidningar. Men systemet gjordes om, enligt uppgift efter en överläggning mellan finansminister Gunnar Sträng (S) och Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund. Vissa kriterier skulle uppfyllas vad gällde utgivningsdagar och upplaga. Invändningarna var bland annat att det var osunt att tidningar som skulle granska makthavarna fick pengar från statliga organ. Var det inte som i Sovjetunionen?

Skattepengarna kom att betyda mycket för många andratidningar. De fick en ny chans. Men sett i stort så har inte styrkeförhållandena ändrats; sedan kan man förstås säga att den borgerliga övervikten skulle ha varit än starkare utan presstöd.

Sams I Kanten

Min pappa skulle ha fyllt 100 år i dag. På initiativ av lillebror John har vi skapat en hemsida där en del av hans produktion återfinns. Pappa skrev korta krönikor under vinjetten I kanten i Dagbladet, Sundsvall. Vi kommer efterhand att publicera hans artiklar. Adressen är

ikanten.wordpress.com

Dagbladet tappar upplaga

Min gamla tidning Dagbladet Nya Samhället går under tolv tusen och går därmed miste om en del presstöd. Mer oroande är tidningens låga betalningsgrad, bara 75 procent. I klartext betyder det att man skänker bort en av fyra papperstidningar för att hålla upplagan uppe. Nu ska Dagbladet och Sundsvalls Tidning flytta samman och ytterligare samordna verksamheten. Det talar inte till Dagbladets fördel.

Bra om avhopparen

Bra ledare i Dagbladet (S). Svante Säwén skriver om Kenneth Wetsberg som efter fyrtiofem år lämnar Socialdemokraterna och kandiderar för Moderaterna. En av hans vänner i Moderaterna är före detta medlem i högerinriktade Ny Demokrati.

Det är helt obegripligt att någon kan gå från ett vänsterparti till det stora högerpartiet. Viljan att ge igen och att få makt är starkare än ideologin.