Centerpartist väljer SD

Förre ordföranden i Centerns ungdomsförbund i Västernorrland krävde i förra veckan Maud Olofssons avgång. För det fick han en del uppmärksamhet. Nu meddelas att Stefan Lundkvist gått över till Sverigedemokraterna. Lundkvist har skrivit främlingsfientliga inlägg på sin blogg och varnats av CUF-ledningen. Om han inte valt att lämna partiet skulle han nog sparkats ut.

Det är bara att gratulera Centern för att man blivit av med detta rötägg. Mer i DN.

C-propaganda i Mittnytt

Konstigt inslag i Mittnytt. En ny opinionsmätning visar att partiet nu ligger på 3,9 procent och alltså riskerar att åka ur riksdagen. Det beskrevs som ett slag mot glesbygden (se klipp från Mittnytts hemsida)). Men hallå! Det var länge sedan Centern drev glesbygdsfrågor. Det är ett nyliberalt parti som lyssnar mer till Stureplan än till Strömsund.

Är det verkligen Mittnytts uppgift att bedöma olika partiers sätt att sköta sig i exempelvis glesbygdsfrågor? Inlsaget var ju närmast som en reklamfilm för Centern och jag undrar vad Granskningsnämnden skulle säga om sättet att belysa Centerns kris.

Dålig journalistik.

Typiskt partisorkar

Vi har bra underleverantörer och bra leverantörer men en dålig försäljningsorganisation.

Vad tror ni det handlar om. Hallonbåtar? Motorvärmare? Nej, det handlar om Centerns politik. Det var en partimedlem som var med på kommundagarna som uttryckte sig på det sättet. Alltså: Centern har uträttat stordåd i politiken men inte förmått att berätta det för väljarna. Med den synen är sannolikheten stor för att Centerns kris fördjupas. Partisorkar kör alltid med det där, vår politik är bra men vi har misslyckats att föra ut den.

Centern behöver ett uppror, inte snömosaktig konsultprosa.

De rödgröna leder i opinionen

Alla allianspartier utom Folkpartiet backar i Demoskops senaste mätning, se mer i Dagens Nyheter. De rödgröna är åter i majoritet: 48,1 mot 44,1.

Kristdemokraterna skulle hamna utanför riksdagen och Centern ligger risigt till; 4,7 procent. Men när man läser Per Hanssons ledare i Östersundsposten handlar det bara om jubel och applåder för Maud. Det är typiskt politrukstuk på ledarna.

I valet 2006 blev Centern landets tredje största parti. Sedan dess har Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Folkpartiet gått om. Centern är nu näst minst av riksdagspartierna. Jämfört med storhetstiden har man tappat fyra av fem väljare. Att satsa på Stureplanspolitik och nyliberalism har uppenbarligen inte lönat sig: Centern har blivit av med de gamla väljarna men inte fått några nya. När mer vänsterinriktade C-ledare låg så här risigt till mobiliserade partihögern och krävde en ny politik och en ny ledare. De fick Maud och med henne en ny politik men väljarna droppar av.

Är det inte läge att diskutera Centerns kris istället för att leverera panegyriska tal till partiledarens ära, Per Hansson?

De rödgröna har stora chanser att få ta över 2010. Väljarna vill ha förändring. Och en sådan förändring kan bli att Centern åker ur riksdagen.

Fredrick Federley (C) är i lurtagen

Yngsta dottern sticker in huvudet.

– Jag ser att du bloggat om Federley. Men det hela var ju en bluff för att visa vilket genomslag några twitterrader kan få. Tycker faktiskt det var rätt kul…

Kul eller inte, C-riksdagsmannen fick verkligen genomslag för sitt utspel. Och vad ska man tro? Om Thomas Östros går ut och säger att Socialdemokraterna ska slopa matmomsen så tror man ju på det. Eller om Centern säger att man kan acceptera kärnkraften. Att riksdagsmän narras (utom på första april) ingår ju inte i föreställningsvärlden.

En förklaring till att Federley lyckades var att hans utspel låg så nära sanningen. Han han krävt invasion av Nordkorea hade ju ingen trott på det.

Nästa gång FF tar till orda kommer alla att misstänka att han luras. Men för FF betyder det kanske inte så mycket, så länge medierna då och då uppmärksammar FF.

Utspelet om regeringsombildning var en bluff

Centern slåss för sitt parlamentariska liv

Moderaterna måste lämna ifrån sig ministerposter till de andra allianspartierna.

Det säger riksdagsledamoten Fredrick Federley, tongivande i den så kallade Stureplanscentern. Mer finns i Svenska Dagbladets nätupplaga.

Att det bara är Moderaterna som har medvind i opinionen stör givetvis samarbetet i alliansen. I en av de senaste mätningarna var Centern och KD utanför riksdagen. Ett utspel i någon form var väntat. Frågan är om man ska vara lojal till döds – åtminstone om man ser till det politiska livet i riksdagen – eller försöka profilera sig.

Nu tror jag inte att Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna är så betjänta av några fler statsråd, om man ser opinionsmässigt på saken. Partiernas svårigheter måste lösas av partierna själva. Blir det ytterligare några statsråd från Centern som för samma högerpolitik lär det inte ge några positiva effekter i opinionsmätningarna. Men det är typiskt att man tror att det räcker att peta lite grann i toppen.

Centern riskerar att åka ur riksdagen och det beror inte på att man har för få statsråd. Partiet har valt en högerkurs i politiken. Många av de gamla väljarna har droppat av och tillräckligt många har inte kommit till. Ska Centern ha någon framtid, i och utanför parlamentet, gäller det att göra upp med den högerkurs som inte minst Federley står för. Man måste åter till rötterna, försöka återskapa folkrörelsepartiet. Men kanske är det för sent.

Även Folkpartiet och Kristdemokraterna har det tungt. FP verkar ju klara riksdagsspärren men för KD är livet efter valet mycket ovisst. Ska man profilera sig på någon kulturkonservativ fråga hotar det regeringssamarbetet. Göran Hägglund sitter i en rävsax.

Nu är det möjligt att statsministern under alla förhållanden ombildar regeringen för att ha ett slagkraftigare lag i valet 2010. Sten Tolgfors, Lena Adelsohn Liljeroth, Åsa Torstensson och Lars Leijonborg ligger nog bra till för att få andra uppgifter i tillvaron. Men att Reinfeldt går med på att försvaga Moderaternas dominans i regeringen är inte troligt.

Det är troligt att Federleys förslag varit i säck innan det kom i påse, alltså att det rör sig om ett test som i det tysta har partiledningens välsignelse. Federley står ju politiskt nära Maud Olofsson. Men hon kan som statsråd inte gå ut och skriva statsministern på näsan vad han ska göra.

Utspelet belyser krisen inom Centern. 1973 hade partiet stöd av var fjärde väljare, 2009 kravlar man sig inte över tröskeln till fyra procent.

En sak är klar: det här var inte det sista desperata utspelet från de hårt trängda småpartierna i högerministären.

Centerpartisten Federley vill se fler Centerpolitiker i regeringen.

Katastrofsiffror för Centerpartiet

Demoskops opinionsmätning har uppmärksammats främst för att Moderaterna har gått om Socialdemokraterna som landets största parti. Men det finns annat av intresse i mätningen.

Centern noteras för 3,4 procent, en minskning med hela 2,6 procentenheter. Det betyder att C är minsta riksdagsparti. I valet var C parti nummer tre, efter Socialdemokraterna och Moderaterna.

Även om nu raset inte är fullt så kraftigt som Demoskop fått fram så är Centern långt från valresultatet på 7,9 procent.

När det gick tungt för Olof Johansson startade partihögern en kampanj för att få bort honom. Det lyckades. Men Olle var aldrig nere på 3,4 procent. Jag tror att en del gamla bondeförbundare och kärnkraftskritiker lämnat Centern och att det inte skett någon tillströmning av kärnkraftsvänner och Stureplansfolk. De som är till höger har ju ett stort och framgångsrikt parti att stöda sig mot, Moderaterna. Varför ska de riskera sin röst på ett parti som kanske inte kommer in i riksdagen?

Centern kan inte klaga på att man inte kommer fram i medierna, den vanliga politikerklyschan när det går tungt. Maud Olofsson är den mest uppmärksammade politikern i landet. Vad drar Centern för slutsatser av det?

Att vinna regeringsmakten men förlora sin själ. Så kan Centerns moderna historia sammanfattas.

Veckan som kommer

Måndag:

Klippning.

Tisdag.

Byte av tändningslåset på auton.

Onsdag.

Försöka undvika att bli lurad.

Torsdag.

Centern gör utspel om ökad traktorskatt. ”Vi slaktar alla heliga kor”, säger partiledaren i en kommentar.

Fredag.

Gäller att sikta in sig på någon fräsch fredagslunch. Många satsar lite extra just på fredagarna. Inte blodpudding eller kokt sej utan svinstek och biff.

Lördag.

Kanske det äntligen blir väder för en skotertur med pyttipanna i någon grop.

Söndag.

Ny opinionsundersökning visar att folk 65+ tänker mer på pension än gruppen 18-22. Det blir åttiotre ledarkommentarer i ämnet.

Styrkebälte? Pyttsan

Kärvt för Hägglund.

En gång kallades den politiska mitten styrkebältet i svensk politik. I den mätning som presenterades i DN i dag har Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans 12,5 procent och är inte ens hälften så stora som Moderaterna. Det är inget styrkebälte utan snarare något som leder tanken till papperssnören.

En förklaring är ju att C och FP lagt sig för Moderaterna, accepterat att partiet dominerar i alliansen och regeringen.

När Maud Olofsson valdes var hoppet att det skulle bli ett genombrott. Partiet kunde kanske bli en tredjedel så stort som under Fälldins storhetstid. Men just inget har hänt.

När Jan Björklund valdes till Folkpartiledare fanns förhoppningar om att man skulle bryta igenom tioprocentsvallen. Men icke! Det är Moderaterna som skördar.

Ju närmare valdagen vi kommer, desto mer ökar partiegoismen. De små borgerliga partierna måste profilera sig, väcka uppmärksamhet, få utdelning.Problemet är bara att Moderaterna är snabba att göra motdrag. Kanske Maud Olofsson kunde ha tagit en del högerväljare på detta att hon visade svagt intresse att ingripa mot bonusar. Men veckan efter kom det ju andra besked, förmodligen ett resultat av ett strategimöte hos moderaterna. Mönstret kan komma att upprepas. Först utspel från något av småpartierna, sedan kommer den moderata ångvälten. Kommer då alliansen att spricka? Knappast. De fyra partierna har mycket att förlora på det. Men ambitionen att hålla ihop och samtidigt ökna det egna partiets ställning kan leda till betydande svårigheter och underlätta för oppositionen.

Läget är allvarligast för Kristdemokraterna. Alf Svensson hade förmågan att samla skarorna på den yttersta dagen (valdagen) men Göran Hägglund har svårt att bryta igenom. Kanske det blir moderater som stödröstar på KD, i förhoppning om att det ska rädda alliansen.  För om KD får 3,9 procent är det osannolikt att det blir en borgerlig statsminister. En del socialdemokrater har genom åren stödröstat på Vänsterpartiet, nu kan det blir en motsvarighet på den borgerliga kanten.

Positionerandet inom alliansen kan leda till påfrestningar och ta kraft från huvuduppgiften att bekämpa oppositionen.

Sämre trygghet

Centerledaren Maud Olofsson flaggar för att hon kommer att driva frågan om förändringar i lagen om anställningstrygghet. Det är begripligt. Högerpartier brukar vara motståndare till att anställda har starka rättigheter. Se bara på Thatcher i Storbritannien, hon som krossade facket. Det märkliga är att Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna inte alls är intresserade av att ändra i las. Först ska alltså Olofsson övertyga regeringskamraterna om att ge de anställda ett svagare skydd. Hon kanske är medveten om att det kan bli tufft. Men Centern kan sno åt sig en del röster från de andra partierna; det finns ju en del konservativt sinnade företagsledare som tror att vägen till framgång går via försämrad trygghet.

För länge sedan gick Centern in i en valrörelse med fältropet Centern tycker som LO. Det var cirka

Maud Olofsson vill försämra de anställdas skydd. Foto Pawel Flato

femton ljusår sedan. I dag är det den nyliberala Stureplanscentern som är tongivande.

Det är trist att se det gamla folkrörelsepartiets förfall.