Strame Björklund på scen

Regn. Inomhusjobb. Ett öra mot Almedalen. I dag är det Björklunds tur. DN skriver att väljarna är tveksamma till den strame FP-ledaren och att väljarna vill se fler socialliberala inslag i partiets politik. I allt väsentligt har Björklund accepterat högerpolitiken och i en del frågor profilerat FP som det mest högerinriktade partiet. Men väljarna sviker. De som vill ha högerpolitik väljer att ge sitt stöd till moderaterna. Problemet för Björklund (och andra i alliansen) är ju att de inte kan driva profilpolitik och samtidigt stå bakom den moderatdominerade regeringen. Prognosen: Folkpartiet hamnar runt fem procent.

Oppositionen sågar disciplinministern

Disciplinminister Björklund. Foto Jann Lipka

Jan Björklunds (FP) förslag om ökad disciplin i skolorna sågas av den politiska oppositionen, mer att läsa i Svenska Dagbladet.

Det är bra att partierna är så ense i fördömandet av den folkpartistiske disciplinministerns förslag.

Rossana Dinamarca, Vänsterpartiets representant i utbildningsutskottet, säger detta i SvD:

– Det är tragiskt att det bara är disciplinåtgärder som kommer från regeringen och inga åtgärder som ska öka kunskapen hos eleverna, säger hon.

Hittills har skolan varit Björklund domän. Hans politik har inte mött tillräckligt kraftfullt motstånd. Kanske en ändring är på väg nu?

Den gamla så kallade flumskolan är förtalad av en del med disciplinnoja. Jag var med på den tid då uppkäftiga fick sin en hurvel. Barnens skola var så oändligt mycket bättre och mer utvecklande.

Styrkebälte? Pyttsan

Kärvt för Hägglund.

En gång kallades den politiska mitten styrkebältet i svensk politik. I den mätning som presenterades i DN i dag har Centerpartiet och Folkpartiet tillsammans 12,5 procent och är inte ens hälften så stora som Moderaterna. Det är inget styrkebälte utan snarare något som leder tanken till papperssnören.

En förklaring är ju att C och FP lagt sig för Moderaterna, accepterat att partiet dominerar i alliansen och regeringen.

När Maud Olofsson valdes var hoppet att det skulle bli ett genombrott. Partiet kunde kanske bli en tredjedel så stort som under Fälldins storhetstid. Men just inget har hänt.

När Jan Björklund valdes till Folkpartiledare fanns förhoppningar om att man skulle bryta igenom tioprocentsvallen. Men icke! Det är Moderaterna som skördar.

Ju närmare valdagen vi kommer, desto mer ökar partiegoismen. De små borgerliga partierna måste profilera sig, väcka uppmärksamhet, få utdelning.Problemet är bara att Moderaterna är snabba att göra motdrag. Kanske Maud Olofsson kunde ha tagit en del högerväljare på detta att hon visade svagt intresse att ingripa mot bonusar. Men veckan efter kom det ju andra besked, förmodligen ett resultat av ett strategimöte hos moderaterna. Mönstret kan komma att upprepas. Först utspel från något av småpartierna, sedan kommer den moderata ångvälten. Kommer då alliansen att spricka? Knappast. De fyra partierna har mycket att förlora på det. Men ambitionen att hålla ihop och samtidigt ökna det egna partiets ställning kan leda till betydande svårigheter och underlätta för oppositionen.

Läget är allvarligast för Kristdemokraterna. Alf Svensson hade förmågan att samla skarorna på den yttersta dagen (valdagen) men Göran Hägglund har svårt att bryta igenom. Kanske det blir moderater som stödröstar på KD, i förhoppning om att det ska rädda alliansen.  För om KD får 3,9 procent är det osannolikt att det blir en borgerlig statsminister. En del socialdemokrater har genom åren stödröstat på Vänsterpartiet, nu kan det blir en motsvarighet på den borgerliga kanten.

Positionerandet inom alliansen kan leda till påfrestningar och ta kraft från huvuduppgiften att bekämpa oppositionen.