Socialdemokraterna har alltid valt fel ledare.

Under Olof Palmes tid var det många som pekade på ideologen C H Hermansson i Vänsterpartiet som ett lysande föredöme. Där hade Palme något att lära. På åttiotalet var det en del socialdemokrater som menade att S-ledaren skulle lära av Folkpartiets ledare Bengt Westerberg, som i valet 1985 fick över fjorton procent (Westerbergeffekten).

Ingvar Carlsson var för grå och formell. Inte skulle han vinna några val. Partiet behövde en visionär kraft.

Göran Persson var en buffel. När han var Trivsel-Torsten med halva svenska folket tyckte en del S-märkta att det var ovärdigt. Ofta pekade man på Gudrun Schyman som ett föredöme.

När Mona Sahlin tillträdde deklarerade en del S-märkta att Maria Wetterstrand borde vara S-ledare och att de skulle rösta på henne i valet.

Och när Håkan Juholt tog över var det ungefär samma analys. Mot slutet av Juholteran framhölls vänsterpartisten Jonas Sjöstedt som idealpolitikern.

Det är konstigt att ett parti som haft sådana enorma historiska framgångar alltid valt fel ledare.

Nu spekuleras varför Juholt slutade i förtid, efter mindre än ett år som partiledare. Formellt är det så att verkställande utskottet fattar eniga beslut. Minoriteten anpassar sig till majoriteten. Debatten är slut när beslutet har fattats. Men det är mycket möjligt att det stämmer att det blev 9-3 i utskottets omröstning. I det läget hade Juholt inget val. Frågan är om han haft något val om det blivit 3-9. Men varför sa man då att verkställande utskottet hade förtroende för Juholt? Kanske för att ge honom en chans att själv regissera avgången. Men det är något Kremlaktigt över det hela: man säger en sak och gör en annan. Nu menar jag inte att verkställande utskottets möten ska direktsändas i SVT men i det som nu spelas upp finns inslag som leder tanken till partierna i de fallna östimperierna.

Varför fick då Juholt en majoritet emot sig? Jag tror inte att det finns ett entydigt svar. Han gjorde misstag som underlättade för de krafter i och utanför partiet som arbetade för en nyordning. Utan misstagen skulle kritiken ha runnit av. Men för varje ny affär blev det allt svårare för Juholt att agera med auktoritet och övertygelse.

En del var påfallande snabba att gå ut i medierna och kritisera Juholt; i regel var det personer som i partiledarvalet haft andra kandidater.  Det var som om de hade ständig jour och alltid kunde leverera något mot Juholt kritiskt uttalande. En del talar om falanger och något ligger det i den analysen. Kritiken handlade inte bara om sakfrågor utan om ledarskapet

Valet av plats för beskedet om avgången säger också något. Juholt for hem till Oskarshamn och talade på ett köpcentrum, där människor ropade NEJ när han berättade att han beslutat sig för att avgå. Sveavägen 68 hade varit den naturliga platsen. Men var Juholts val också en markering? Man kan tolka det så. Han åkte från Stockholm, där han alltid haft ett svagt stöd. Oskarshamn blev verkligheten och köpcentrat blev en kontrast till det politiska spelets skuggiga rum. Han distanserade sig från dem som avsatt honom.

Många politiska kommentatorer i press, radio och teve trodde att Mikael Damberg eller Sven-Erik Österberg skulle bli partiordförande efter Mona Sahlin. Det handlar om mycket välavlönade personer som ska ha fackkunskaper om vad som händer i den politiska sfären. När det så kom besked om att valberedningen fastnat för Juholt var det svårt att förstå för medlemmar i kommentatorsskrået. De hade ju haft helt fel i sina analyser, tvärsäkra påståenden om att exempelvis Damberg skulle ta över. Fanns det ett visst revanschbegär? Inte alls uteslutet. För flera månader sedan sa SVT:s Marit Silberstein att det bara var timmar kvar innan Juholt skulle avgå. Många var beredda att snabbt flagga ut S-ledaren.

Juholt var så långt från elit man kan komma. En lokalredaktör från Oskarshamn, en ganska anonym riksdagsledamot som aldrig skrivit deckare eller glassat med eliten – att han helt plötsligt var kandidat till statsministerposten var väl inget annat än en utmaning mot eliten? Fanns det ett intresse hos exempelvis den politiska och massmediala eliten att knäppa uppstickaren på näsan? Kanske var det så. Många av kommentatorerna var mycket nöjda när Juholt kastat in handduken. De hade ju fått rätt! Men hade de inte också bidragit till S-ledarens fall genom en intensiv punktmarkering och ibland ett ganska öppet klassförakt mot Oskarshamnspolitikern?

Nu tror inte att kommentatorerna kan avsätta någon från en post. Det måste finnas förutsättningar (vilka man i sig kan vara med att skapa) för att peta någon. Om Socialdemokraterna nu väljer exempelvis Mikael Damberg så kan han absolut räkna med att få ett helt annat bemötande och slippa gliringar om Åsa-Nisse och annat. Damberg räknas till sosseeliten och finns i samma sfär som kommentatorerna.

Göran Persson hade inga varma relationer till partibyråkratin vid Sveavägen 68. Persson kom utifrån och accepterades inte fullt ut av många Stockholmssossar. När moderater i Stockholm försökte störta Bo Lundgren från Skåne skrev Persson ett deltagande brev till Lundgren. Han visste ju hur det var.

Den kloke Karl-Gösta Bergström (tidigare på SVT, nu på Expressen) sa i ett av teveprogrammen att läget inte alls är så hopplöst för oppositionen. Det skiljer ju bara några procent till Alliansen. Det är en viktig synpunkt som kommit bort i analyserna. En del suckar ju att Socialdemokraternas storhetstid är över och att det närmast är en naturlag att högerkrafterna ska styra under överskådlig tid. Men det behövs inte så dramatiska förskjutningar för att Alliansen ska förlora makten 2014. Det är mycket möjligt att en ny S-ledare ganska snabbt kan redovisa bättre siffror och att Jonas Sjöstedt som ledare för V kan samla fler väljare. I den kampen kan faktiskt Miljöpartiet bli den stora förloraren.

Dessutom kan den djupa krisen för S leda till att den som blir ny partiledare får ett mycket starkt internt stöd. Alla med vettet i behåll inser ju att det är kört om man efter några månader börjar den interna trätan igen. Att hela distrikt uttalar sitt misstro mot den kongressvalde partiledaren är unikt i partiets historia. Hur skulle Tage Erlander ha agerat om Dalarna uttalat misstro mot honom? Hur skulle Olof Palme ha reagerat om Västerbotten krävt en ny partiledare? Hur skulle Ingvar Carlsson ha gjort om Göteborg krävde att han skulle avgå? Det är otänkbart med den typen av uppror. Och en förklaring till Socialdemokraternas unikt långa maktinnehav är just förmågan att hålla ihop. När klubben hade fallit ställde man upp. Majoritetens linje fick gälla. Nu lever vi i en annan tid. Den som blir sur över partiledarens insats kan Twittra och snart når det Expressen eller TV 4. Men tekniska innovationer innebär inte att sammanhållning blir något omodernt. Om den medlemsvalda kongressens beslut förkastas av partidistrikt urholkas den gemensamma styrkan. Anarkin väntar runt hörnet. Ingen kan lita på att något ligger fast.

Men nu tror jag att alla ha fått sig en tankeställare. Den nyvalde partiledaren kommer att få ett starkt stöd, eftersom det är Chansen för svensk socialdemokrati. Missnöjda kommunalråd kommer att tänka sig för innan de skickar iväg nedgörande Twitter. En del socialdemokratiska chefredaktörer kanske inte gör sig till kampanjledare för en viss person, vilket skedde inför det förra partiledarvalet. Och partidistrikt som är missnöjda drar sig för att gå via Ekot. Alla missnöjda har ju en chans att få fram sina synpunkter på nästa kongress.

Mycket handlar om att återvinna organisatorisk styrka, något som ger politiska framgångar. Carin Jämtins viktigaste uppgift är att bygga en stark partiorganisation.

Sten Andersson var den bästa partisekreterare socialdemokraterna haft. Men det förekom interna strider under hans tjugoåriga tid som partisekreterare. Sten åkte runt i landet och träffade arbetarekommuner där falangstrider lamslagit arbetet. Först pratade han med falang A, sedan med falang B, därefter utarbetade han en kompromiss och försökte få A och B att skaka hand. Ofta lyckades det men ibland hade partisekreteraren inte hunnit passera kommungränsen innan striderna var igång. Jag tror att resorna var nyttiga, ett sätt att visa att partiledningen brydde sig om politiken i Ytterforsnäs. Ibland bröt sig delar av arbetarekommuner ut ur partiet.

– Men vi i partiet…, sa en av utbrytarna.

– Vi? Du tillhör ju inte längre partiet! sa Andersson, som många år senare sa att det blänkte till i den gamle mannens ögon.

Så det här med strider mellan olika grupperingar är alltså inget nytt under solen. Det nya är kanske att budskapen nu lättare tränger igenom och att en del upptäckt att se lätt kan segla in i offentligheten genom att gå till angrepp.

Det är deprimerande att höra alla alla tillfrågade säger nej till att bli partiledare. Det är det finaste uppdrag en svensk socialdemokrat kan ha men det hör till traditionen att man ska visa sitt totala ointresse. Att bli misstänkt för att sukta efter fina uppdrag är ett brott mot rörelsens kultur. Möjligtvis kan man släpas fram av kamrater. Mikael Damberg, Leif Pagrotsky, Ylva Johansson, Pär Nuder, Margot Wallström, Sven-Erik Österberg, Tomas Östros, Tomas Bodström och många fler säger alla nej. Man får nästan intryck av att det är någon konkursmässig lumpbod som söker vd. Det är trist att alla säger nej, särskilt när man kan anta att en del vill partiledare men att det inte passar sig att visa sig intresserad. Hur som helst, när frågan väl kommer från rätt håll så kommer någon att nappa och jag tror att den personen kommer att få starkt stöd. Det är en fullt realistisk bedömning att Socialdemokraterna under året åter blir landets största parti. Chansen är god att det blir regimskifte i valet 2014.

– Du borde rida, du också, sa Sara en kväll i stugan.

– Ja, det skulle jag gärna göra men hästarna är för små för mig.

– Nähä, vi har frågat och dom sa att vuxna får rida, sa Moa.

Luckan hade slagit igen.

Jag var otroligt nervös inför premiärturen. På sin höjd hade jag klappat någon gammal kamp och en och annan ridhäst. Men jag var rädd och otrygg. Tänk om hästen fick för sig att skena iväg? Nej, hästar var något främmande och hotfullt.

Men så bar det iväg. Islandshästen Stormur såg inte stor ut när jag stod vid sidan om men när jag satt på ryggen tyckte jag att jag kunde vidröra himlen. En norsk flicka ledde turen, jag red sist eftersom jag inte ville bli söndertrampad av hovar när jag ramlade av.  Sara och Moa kollade bakåt. Det bar iväg över bäckar och ikullfallna träd, längs stigar och vägar, över videängar och gårdsplaner. Jag höll i sadelknoppen och hoppades att det hela snart skulle vara slut. På väg hem trissades farten upp, Stormur gick över i galopp och jag pressade ned mina stövlar i stigbyglarna. Katastrofen hade inte inträffat.

Vi återvände till Teveltunet kommande år och var då med på ridturerna under en hel vecka. På söndag var det utdelning av hästar. På måndag en kort tur i grannskapet, liksom på tisdag. På onsdag bar det av till Storvallen på den svenska sidan, där hästarna fick en dags vila. Sedan var det ridning i fjällterräng fredag och lördag.

Mitt på dagen hade vi alltid en lång rast. Hästar och ryttare behövde vila. Ole gjorde upp en eld och kokade kaffe, vi åt våra medhavda smörgåsar och samtalade. Efter lunch sökte Ole upp någon torr plats och sov en timme eller mera. En del som kom direkt från city var vana att allt skulle gå i ett svindlande tempo. Det tog några dagar innan de kom in i en annan lunk och insåg att man inte alltid behövde ha bråttom.

Om man ramlade av hästen kostade det en flaska vin. Sadelknoppen räddade mig från många avåkningar. Men några gånger fick jag allt köpa några flarror…

Hästarna var och är fenomenala. Islandshästarna är starka och fridsamma. Man blev ständigt imponerad över vad de klarade av. Oles far Oddmund Dyrhaug åkte till Island och köpte hästar. Han hade fingertoppskänsla och importerade mycket fina djur från Island.

I mitten av åttiotalet tog Ole över verksamheten i Tydal. Hans pappa fanns även fortsättningsvis med i verksamheten men inte som ytterst ansvarig.

Det var Oddmund som fick idén om att ordna turer på häst ute i fjällvärlden. Alla var inte entusiastiska.

– Tror du att folk betalar pengar för att få ont i rumpan? Nej, det där går aldrig.

Ja, en del log i mjugg. Visst var han lite galen, den där Dyrhaug.

Oddmund gav sig inte. Han trummade ihop ett gäng studenter från Trondheim som inte var vana med hästar och som inte ägnade dagarna åt fysiska aktiviteter.

– Om dom klarar det, då klarar alla det, tänkte Oddmund och drog iväg i spetsen för en grupp, tidigt på sjuttiotalet.

Premiärturen gick utmärkt. Studenterna klarade av att rida och att gå uppför en del branta uppförsbackar. Oddmund var nöjd. Nu skulle han erbjuda turister ett uppleva fjällmiljön från hästryggen.

Jag växte upp fjärran från ridning och långt från hästar. Men från mitten av åttiotalet red jag i fjällen minst en vecka per år. Turerna utgick från Stugudal i Tydals kommun, Sörtröndelag. Första dagen red vi ofta till Nedalshytta, i ett område där man förändrat sjösystemen och skapat ett enormt kraftverk. Jag tror att det var svenska och norska toppolitiker som enades om denna satsning, det kan ha varit på femtiotalet. Till Nedalshytta är det bilväg nästan ända fram. Backen upp, lång och brant, brukar vara galoppsträcka. Efter den turen släpptes hästarna med fotbojor och skyndade sig ned till ån för att dricka medan ryttarna duschade och åt. Ibland hände det att hästarna drog iväg uppåt fjället för att komma undan myggen. Ole kunde få söka i timmar medan vi sov och åt frukost. Vi red sedan mot Storerikvollen, juvelen bland fjällanläggningarna. Andra stationer jag var med om att besöka var Schültzhytta samt Sylstationen och Helags på den svenska sidan. Storerikvollen var och är favoriten, vackert belägen mellan sjön och fjällen. Man kan ta bilen och sedan gå omkring tre kilometer.

Att rida var ett sätt att övervinna rädsla. Inför varje säsong hade jag ambitionen att förbättra konditionen. Att gå uppför backarna var enormt påfrestande, att rida i timmar kände på. Men jag lyckades aldrig samla mig till krafttag och kom varje år i ungefär samma skrala kondition. Men trots att det var slitsamt så gav turerna enormt mycket, ibland red jag alltså två veckor per säsong. Ibland kunde jag i november eller februari känna ett enormt sug efter att rida i fjällen. Och på samma sätt kunde jag känna iskylan när jag tänkte på någon särskilt svår passage. Skulle jag ramla ner i ravinen eller störta utför i backen?

Arrangörerna, Dyrhaugs Ridesenter, satsade på säkerhet. Det var inga chanstagningar. Sedan kunde det förstås hända att folk ramlade av och att det hände något med en häst. Men efter nära fyrtio års verksamhet kan företaget visa upp en fin olycksfallsstatistik.

Om kvällarna brukade vi samlas kring lägerbålet, berätta historier, sjunga Dan Andersson, dricka öl och starkare saker, prata om dagens tur och den som skulle komma. Det var givande stunder där vid elden, ögonblick man minns med värme och ibland vemod.

Då det gällde att finna rätt häst till varje ryttare visade Dyrhaugs sitt mästerskap. De såg vad personerna och hästarna gick för. ”Men det där var väl ingen bra kombination”, kunde jag tänka i hagen på söndagen men på tisdag visade det sig vara en perfekt kombination.

Jag fäste mig vid en häst som hette Storumur, en senig och stark häst. Vid ett tillfälle då jag skulle ut och rida sa Ola att det var ett problem. En annan ryttare, en skattetjänsteman från Västerås, hade också Stormur som favorit. Kunde jag tänka mig en annan häst? Icke! Kunde han? Icke! Där stod vi i fjälldalen, två bestämda medelålders män. Ole fick singla slant. Jag förlorade. Men vad gjorde det? Storumur och jag återupptog kontakten några år senare. Ole berömde ofta hästen, den gick med på alla turer och klarade sig utmärkt i den svåra fjällterrängen.

I början red Ole på ett häst som hette Glofaxe, en enorm häst som ibland kunde sticka iväg och ta bettet mellan tänderna. Det gav en extra spänning: skulle Glofaxe sticka i dag eller inte?

En klok gammal häst hette Skegla. När hon ramlade i en bäck låg hon kvar till dess ryttaren (en kvinna i övre medelåldern) tagit sig upp på land.

Rödull red jag under några år i Tydal, en kraftig och viljestark häst som säkert märkte att det var en amatör som satt på ryggen.

Ole Dyrhaug kunde konsten att skapa rätt stämning vid bålet och samtidigt leda turen med fast hand. Han var den idealiska turledaren och alltid en god kamrat.

Oddmund Dyrhaugs insats fick en mycket välförtjänt uppmärksamhet då han för några år sedan belönades med kung Olavs medalj i guld. Landshövdingen i Sörtröndelag kom till Stugudal och vid en fin middag delades medaljen ut. Vem hade väl trott det när verksamheten inleddes i början av sjuttiotalet och många inte alls trodde att folk ville rida i fjällen.

Oddmund och Ole åkte senare till slottet i Oslo för samtal med kungen, något som var förknippat med medaljen.

Nu var det nog många år sedan jag red i fjällen men jag håller kontakten med Ole och följer sonen Niklas fina insatser i skidspåren; han var näst bästa norrman i Tour de Ski och återfinns numera i landslaget i världens bästa skidnation.

Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde  senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.

Den tidigare omskrivne Per Åhlström dök på nytt upp, denna gång som ledarskribent på Länstidningen. Märkligt nog värvades han till jobbet utan att det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland fick säga sitt. Det ligger nära till hands att tro att Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg, som tidigare anlitat Åhlström som konsult, fick Maths O Sundqvist att lyfta telefonen. Åhlström fick enormt mycket kritik för inhoppet på LT. Göran Greider på Dalademokraten placerade Åhlström till höger om Djingis khan och Arbetarbladet med flera skrev att Åhlström var en svartfot. Vad jag minns fick Åhlström bara stöd av sin forne vapenbroder Svante Säwén på Dagbladet i Sundsvall.

Precis som gång på Dagbladet lade Åhlström om kursen. Nu var det kärnkraft och stordrift som gällde och gärna samarbete med något parti till höger.

När Åhlström slutade på LT mötte jag en folkpatist på stan som beklagade det, ”han är ju faktiskt liberal”. Jag tycker att det citatet sammanfattar det mesta.

Åhlström försvann efter ett drygt år och kvaliteten på ledarsidan höjdes många snäpp när den unge, begåvade skribenten Kalle Olsson tog över. Jag har samma syn på Per Åhlström som Leif GW Persson har på Peter Bratt, den som är intresserad kan ju läsa professorns senaste bok.

Man kanske kan bedöma människor efter vilka de väljer som medarbetare. Maths O Sundqvist tillsatte Helene Olausson som direktör. Hon saknade i alla delar den sociala kompetens som Sundqvist besitter. Olausson var arrogant och maktfullkomlig, utan kunskaper i tidningsfrågor och utan vilja att lära sig. Hon pratade mycket men saknade förmågan att lyssna. Den andra som ägaren förlitade sig på var konsulten Christer Björklund, som hade ungefär samma framtoning som en pingstpastor och som tveklöst var inhyrd som torped. Ett av påfunden från Björklund var att satsa på en koppling mellan prenumerationen och VISA-kortet, något som skulle ge Länstidningen enorma upplageframgångar, det talades om tiotusen exemplar i ökning på ett år, vilket skulle vara rekord i svensk press.  Upplagan fortsatte dock att falla. Björklund tog också initiativ till en särskild bilaga och där var det dyrare att annonsera än i den vanliga tidningen. Följden blev givetvis att annonsörerna sa ”men då tar jag annonsen i den vanliga tidnigen istället”. Satsningen kostade många miljoner men bidrog bara till att göra nya hål i det rostiga skrovet

Men i vissa avseenden och vissa situationer hade pengar ingen betydelse. Firman lade ut miljoner på att ta råd från en idiot till konsult, samtidigt som Sundqvist ofta klagade över att chefslönerna var så höga och ansåg att tidningen inte hade råd med mitt avtal.

I botten tror jag att det fanns ett stort socialt komplex hos Sundqvist. Den verbala miljön var ovan för honom. Han var van att syssla med bussar, sågverk och pumpar. En verksamhet utan större realvärden gjorde honom konfyst. Dessutom fanns det av tradition en stor frihet för redaktionerna. En normalt funtad tidningsdirektör lade sig inte i redaktionens arbete, även om det kliade i fingrarna. Den vanliga befälsordningen gällde inte. Sundqvist ägde tidningen men fick finna sig i att bli ifrågasatt och kritiserad (som när vi uppmanade honom att sälja aktierna). I sågverksmiljön riskerade han inte att bli utsatt på samma sätt.

Det handlade om en kulturkrock.

Men nu skulle ägaren skapa ordning på torpet. Det innebar att gamla chefer fick sluta, att man flyttade till nya lokaler (i en av Sundqvist ägd fastighet i centrala Östersund) som rustades upp för enorma summor. Ja, man satsade stort på utanverket.  LT skulle vara något att visa upp för andra. Men upplagan föll som ett blysänke. Till sist hade man nått nivån som gjorde LT berättigat till presstöd och samma dag erbjöds tidningen till ÖP. Sedan dess har upplagan fortsatt att falla; LT är den stora förloraren i den svenska pressen under seklets första årtionde. Självfallet är det tragiskt men inte förvånande.

Sundqvistregimen var förödande för tidningen. Men var det inte så att finansmannen räddade tidningen från konkurs? Nej, konkurs var aldrig på tapeten. Självfallet skulle Centerpress har lagt upp de pengar som behövdes om inte Maths O Sundqvist kommit in i handlingen.

Jag hade aldrig svårt i kontakterna med Sundqvist. Han var lätt att ha att göra med och kunde vara underhållande. Men intrycket var att han dolde mycket bakom det godmodigt leende ansiktet. Olausson och Björklund fick vara exekutorer. Ofta var det hart när omöjligt att få kontakt med huvudägaren. Han fanns inte på nätet, svarade inte i telefon och gav mycket svävande besked om när han skulle dyka upp. Vid tre tillfällen avtalade han tid med mig men kom aldrig, vilket knappast var tillfälligheter eftersom Sundqvist i andra avseenden inte visade några drag av senilitet. Det var inslag i ett maktspel. Sundqvist gillade också att säga ”jag kommer till tidningen före sexton i dag”. Ofta dök han inte upp. Det var omöjligt att avtala en exakt tid. Men många människor fick vara beredda att det kunde bli möte när som helst, före sexton. Det var en arrogant stil, ett sätt att sätta människor på plats och visa hur maktordningen var.

Detta att avlöna andra för de obehagliga uppdragen tyder ju på rädsla och svaghet. Och jag upplevde Maths O som alltid leende och alltid undanglidande.

Sundqvist var ju mycket lyckosam i affärsverksamheten, den som inte gällde tidningar. Miljard lades till miljard. Sundqvist hamnade högt upp på listan över landets rikaste personer. Men i samband med finanskraschen i USA gungade det i Sundqvistimperiet. Idén var ju att låna pengar och köpa aktier och sedan låna nya pengar med aktierna som säkerhet och köpa än fler ägarandelar – och så vidare. Men det blev ju allt större ränteutgifter. Till sist fanns inte pengar till bankerna och Sundqvists aktieinnehav såldes av. I begreppet riskkapitalist ligger ju att det handlar om risktagande. Men det glömdes liksom bort. Man framställde det som att Sundqvist hade guldtackor för arton miljarder i källaren i Högfors slott. Det var många devota idolporträtt av den exotiske finansmannen. Vad jag minns var det bara Affärsvärlden som verkligen granskade Sundqvistimperiet och tidigt flaggade för att det handlade om överbelåning.

– Har du hört nyheterna?

– Nej, sa jag, vad har hänt..?

– A-pressen har gått i konkurs. Vi ses på tidningen. Konferensen är förstås inställd. O fy fan.

Och nu väntade en de inställda satsningarnas tid.

När A-pressen gick i konkurs 1992 hade LT:s nedgång redan börjat. Men man vet förstås aldrig vad som hade hänt om koncernen hållits vid liv. Kanske kunde LT, med den lysande Christer Sjöström i ledningen, ha återtagit ledningen. Svaren får vi aldrig. Däremot kan man säga att de dåliga åren för LT:s del inleddes just 1992. När A-pressen gått i konkurs skulle det in nya ägare och det blev en kaotisk tid.

Centerpress, som ägde ÖP, var en av spekulanterna på LT. Vi var flera som fick intryck av att något givit löften till den koncernen om att få köpa LT. Men tillfälligtvis överfördes aktierna till arbetarrörelsens reklambolag ARE. Vi var en grupp på tidningen som var intresserade av att köpa men ARE-bolagen viftade med kalla handen. Det måste vara någon eller några med finansiella muskler, menade företrädare för arbetarrörelsens ARE. Vid ett kvällsmöte på Victors advokatbyrå fanns ARE:s vd med på högtalartelefon men det stod klart att de inte ville ha oss som ägare.

In på banan klev då Olle Persson och Maths O Sundqvist, två av länets rikaste medborgare. Vi träffades för ett möte hos Victors och med fanns också landshövding Sven Heurgren. Olle Persson var försenad och vi började mötet. När vi hunnit en bit  slogs dörren upp och in kom Olle Persson i jägarkläder. Han kom direkt från skogen. För femtio öre var fick Persson och Sundqvist köpa LT. Nog var det konstigt att länets arbetaretidning helt plötsligt ägdes av länets storfinans.

Men räddade de LT undan konkurs? Icke. Om de inte hivat upp sina femtioöringar skulle självfallet ÖP/Centerpress ha köpt LT. En nedläggning var aldrig ett alternativ. De som sprider den myten är okunniga eller har helt andra syften.

De nya ägarna gjorde inte så stort väsen av sig. Men Olle Persson var ofta kaxig och visste alltid bäst. Han drog sig efter några år ur ägandet i protest mot att Länstidningen var så hård motståndare till ett svenskt EU-medlemskap.

Dessförinnan hade han klagat på den mot EU negativa linjen och det hade nått styrelsens ordförande, Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg.

– Kan du inte tänka dej att ta in Kristina Persson som kolumnist på ledarsidan, undrade Nyberg när vi hade ett möte på tidningen.

Kristina Persson var syster till Olle Persson och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Kristina var mycket positiv till ett svenskt EU-medlemskap.

– Det där hörde jag inte, svarade jag Nyberg.

Att styrelsens ordförande har synpunkter på vilka tidningsledningen anlitar som krönikörer måste vara unikt. Men Nyberg begrep aldrig sitt uppdrag och blev därför ett verktyg för huvudägaren Maths O Sundqvist. Nyberg frustade ständigt över de redaktionella kostnaderna, ungefär som att murvlarna med sin verksamhet fördärvade strävan efter att kunna presentera ett fint bokslut.

Vid ett möte försäkrade Olle P att den tidning i länet som pläderade för EU skulle få enormt starkt stöd. Eftersom andelen EU-motståndare var högst i just Jämtland visade det hela att den som är duktig att sälja bilar inte nödvändigtvis är en skarp samtidsanalytiker.

Därefter blev Maths O Sundqvist största ägare. Övriga med aktier var den lokala arbetarrörelsen, insamlingsstiftelsen Länstidningens vänner samt personalen vid Länstidningen.

Var då allt frid och fröjd?

Knappast. Sundqvist var en mycket passiv ägare. Att få att klart besked av honom var lika svårt som att pressa olja ur en gråsten. En gång tågade en tremannadelegation ned till kontoret vid gågatan för att få besked i någon fråga. Maths dök upp efter ett tag, med ett dragspel i händerna, glatt trallande på någon melodi. Några besked fick vi inte men väl några dragspelslåtar till.

Varför finansmannen från Offerdal satsade i LT är det ingen som vet. Kanske trodde han att en av honom tidning skulle gå hans ärenden och öka hans popularitet. Möjligen ville han förbättra relationerna till den socialdemokrati som regerade i landet. Kanske var det prestige: att äga en tidning kanske skulle smälla högre än att äga skog och aktier i det anonyma Hexagon.

Den enda i arbetarrörelsen som tog matchen med Maths O Sundqvist var Berit Andnor. När Sundqvist i all hemlighet förhandlat om en försäljning till ÖP och framställt alla andra alternativ som orealistiska, då satte Andnor klackarna i backen. De fackliga funktionärer som satt i LT-styrelsen och i de olika ägarstiftelserna hade accepterat direktiven från Sundqvists kontor på Högfors slott men fick vika sig för den intellektuellt vassa Andnor. Maths O kunde linda ombudsmännen runt fingret. Den sorgliga skaran från expeditionerna i Folkets hus fick mig att tänka: vilken tur att dom inte har mer makt.

I samband med planerna på att sälja LT till ÖP publicerade Christer Sjöström och jag en text i LT, där vi uppmanade Sundqvist att sälja aktierna i LT. Då blev det ingen reaktion – men den skulle komma!

I december 2003 övertog Sundqvist via sitt bolag Skrindan 95 procent av aktierna i Länstidningen. Han tillsatte Helen Olausson som verkställande direktör och förändringens vindar började svepa igenom huset vid Rådhusgatan. Konsulten Christer Björklund anlitades och det var han som skulle verkställa intentionerna från ägaren och direktören.

Sundqvists fastighetsbolag Fabös flyttade in i samma lokaler som LT. Sundqvist dök upp ibland men han hade ingen fast arbetsplats. Brev till Maths O fick man lägga på ett skrivbord hos Fabös, i hopp om att han skulle fiska upp det.

När Sundqvist dök upp var det en stor dag för konsulten Björklund som gick omkring i någon vildmarkskostym och spred sina budskap.

– Maths är i huset! skrek Björklund, ungefär som om påven uppenbarat sig vid Rådhusgatan i Östersund

Jag blev varse att något var i görningen när ledningen satte upp en skiss över hur vi skulle placeras i de nya lokalerna vid Prästgatan, i en fastighet ägd av Sundqvist. Jag fanns inte med på skissen. Visst var det något Kafkaaktigt över det hela. Helt plötsligt borta.

Jag hade ett standardavtal för chefredaktörer i A-pressen som gav oss möjlighet att gå i pension vid sextio. Visst, det var ett förmånligt avtal som Sundqvist accepterat i och med köpet av LT. Sundqvist riktade in sig på detta avtal och sade upp det jag tror två dagar innan det löpte ut (när jag var 58 år, fem månader och 27 dagar).

Det var givetvis en hämnd för kravet några år tidigare på att Sundqvist skulle sälja aktierna i LT. Han ville visa vem som bestämde.

Mitt liv slutade inte med det. Jag fick många nya uppdrag, bland annat på ÖP, och fick ju mer fritid. Birger Ekerlid, som var chefredaktör för den allmänna delen på tidningen och en erkänt skicklig yrkesman, fick även han sparken (det var innan jag fick respass).

En uppsägning skulle ta arton månader. Om jag sade upp mig själv gällde sex månader. Jag valde det senare alternativet. Att återgå till LT var ogörligt. Maths O Sundqvist såg inga problem med att jag skulle tjänstgöra under den ett och ett halvt år långa uppsägningstiden, vilket tyder på bristande kunskap om branschen och kanske på brist på empati.

Sven-Erik Nyberg, ombudsmannen i Metall, sade sig vara säker på att jag tänkte sluta vid sextio. Om han haft förmåga att blicka in i framtiden skulle hans bana i livet säkert varit annorlunda. Jag hade inga som helst planer på att sluta vid sextio (nästa gång fyller jag sextiosex och arbetar fortfarande) och det var obegripligt att Nyberg kunde påstå vad jag skulle göra. Vi hade aldrig samtalat om det. Det intressanta i sammanhanget är emellertid att Nyberg pensionerades vid sextio! På den tiden kunde ombudsmännen lägga av vid den åldern och Nyberg utnyttjade det, samtidigt som han opponerade sig mot mitt avtal. Visst säger det en del om människan. Och kanske om en rörelse som har den typen av medarbetare.

Förändringarna på LT hade inte varit möjliga om inte fackklubben på LT varit så svag. Anita Näsberg, som var ordförande, agerade mest som ledningens språkrör på redaktionen och möjliggjorde stora förändringar vars resultat man kan se i LT:s tragiska upplageutveckling. LT är ju en av de stora förlorarna på den svenska tidningsmarknaden med ett tapp på femtio procent av upplagan.

I den stämning som skapats på den en gång trivsamma arbetsplatsen valde många att huka och vända bort blicken. En som inte gjorde det var nestorn Agne Svärd, numera nattredaktör på LT, som tog mitt parti och som kallades in till konsulten Björklund för avhyvling. Men Agne var inte den som vek ner sig. Överhuvudtaget var processen på tidningen ett otäckt studium av underkastelse som ibland fick mig att tänka på en ockuperad zon. Sundqvists ägarinsatser, Olaussons stil och Björklund åtgärder ledde till ett gigantiskt fiasko. Om man vill fördärva en tidning så ska man göra som den trion.

Men så kom ett exempel som visade att teorin om upplagespiralen inte höll.

Länstidningen i Östersund var en typisk andratidning. Östersundsposten dominerade stort. År efter år visade upplageredovisningarna att styrkeförhållandet stod sig. Men så hände något märkligt. Länstidningen började redovisa kraftiga upplageökningar medan ÖP:s upplaga dalade. Ibland handlade det om tusentals exemplar per år. Men att LT skulle bli lika stor eller större, det var ju omöjligt. I teorin.

LT lyckades bra med övergången till ny teknik. ÖP:s satsning blev ett fiasko; vissa dagar var tidningen omöjlig att läsa. Och dessutom hade ÖP vant sig vid att vara störst, ungefär som om det var en naturlag. Man tog inte varning av konkurrentens snabba frammarsch utan trodde att den senaste kraftiga upplageökningen var den sista. Och nästa år hade man samma analys. År 1981 passerade Länstidningen sin  konkurrent i  totalupplaga och 1982 i upplaga på utgivningsorten.

Det kom delegationer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm för att försöka utröna vad som hade hänt. I teorin var det ju inte möjligt.

En av förklaringarna till upplageframgångarna var en offensiv redaktionell satsning. Den mångårige medarbetaren Christer ”Chritan” Sjöström var en skicklig journalist och tidningsman med blick för de strategiska valen. Under hans ledning blev den slätstrukna jämtländska tidningen en alert uppstickare. Tuff, orädd, kritisk, med ständigt gott humör. De som satt i huset vid Rådhusgatan gillade verkligen att göra tidning och de stora framgångarna inspirerade till nya krafttag. År 1982 fick ”Chritan” Stora Journalistpriset för sin insats, en sällsynt välförtjänt pristagare.

Det var LT:s guldålder.

Som mest var upplagan över 30 000 exemplar per utgivningsdag. ÖP var ordentligt distanserad. Men kanske var det så att LT upprepade ÖP:s misstag och slog sig till ro, med de höga upplagesiffrorna som kuddar. Många som ledde tidningen hade varit med mycket länge och hade av naturliga skäl inte samma stridsiver som yngre förmågor. Samtidigt är det ju så att uppnådda framgångar gör att en ledning eller styrelse drar sig för omplaceringar och förnyelse. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag men det är kanske det som man ska göra?

När Christer Sjöström slutade på LT och tillträdde en tjänst vid A-pressen i Stockholm var det en förlust, för mig personligen och för tidningen. ”Chritan” och jag hade enormt roliga dagar. De första åren på LT var nog de roligaste i mitt arbetsliv.

– Men, grabbar, är det inte dags för en ölstöt? kunde ”Chritan” säga någon eftermiddag och vi gjorde en krogsväng. Och fortsatte att prata tidning, analysera tips, snacka om framtida satsningar och skvallra om kollegor.

På ÖP satsade man för att komma tillbaka och gjorde en del kloka val när man rekryterade nya personer i ledningen.

Det var något som kallades tidningskrig, ett uttryck som jag ogillade. Men en hård kamp var det, inte bara mellan redaktionerna. Marknadsavdelningarna försökte överträffa varandra i raffinerade erbjudanden. Under de åren subventionerades de jämtländska tidningsläsarna med många miljoner. Som lägst var dagspriset för en tidning 29 öre per dag. Självfallet grävde kampanjerna stora hål i kassorna, pengar som istället kunde ha använts för att förbättra den redaktionella bevakningen. Det hela var galet. Kampen hade gått över styr. Man vräkte ut pengar genom fönstren. Och i stridens hetta var inte alla omdömen välövervägda, det gäller nog båda tidningarna.

Ett år visade det sig att ÖP knappat in och gått om LT, räknat i totalupplaga. Men om man summerade upplagan i länets kommuner var LT större, med ett fåtal exemplar. Då föddes slagordet STÖRST I LÄNET. Men ÖP kunde säga LÄNETS STÖRSTA TIDNING. Jag tror att den typen av kampanjer skadade tilltron till tidningarna. Till sist blev det bara löjligt.

Thore Holmberg, tidigare redaktionschef på LT, var ordförande i kommunstyrelsen i Östersund och den tongivande i lokalpolitiken. Han var känd för att dricka julmust året om och brukade skoja om att han valt de två sysselsättningar som låg i botten av förtroendeligan: journalist och politiker. Holmberg satt även i LT:s styrelse. Han var en sympatisk, lite blyg man som skötte kommunen på att bra sätt.

Det som förvånade en del var att många av de ledande politikerna omhuldade idén om att kommunen skulle byggas upp som ett storföretag. Avdelningar skulle köpa tjänster av varandra. Politikerna skulle formulera principer för hur verksamheten skulle skötas men det var tjänstemän som skulle ansvara för utförandet. Det blev problem med den modellen. Missnöjda hänvisades till verksamhetschef A men hon kandiderade ju inte i allmänna val och kunde ställas till svars. Det uppstod ett demokratiskt underskott.

Vid ett tillfälle träffade vi en samling politiker i Folkets hus, det var någon kampanj för LT. Det utbröt en livlig debatt om en pristävling tidningen skulle ha och många bidrog med tips på vilka priser man skulle ha och inte ha. Trots att man i rollen som politiker bara skulle syssla med det övergripande och principiella hade man, i fråga om LT-tävlingen, mycket bestämda råd i detaljfrågor. Kontrasten var lite komisk.

När det kom bud om nedläggningar av militära förband vaknade det sämsta i många lokalpolitiker. Man skulle värna det egna förbandet, själva nyckeln i rikets försvar, och gärna stänka lite gyttja på andra förbandsorter. Nästan alla var ense om att man inte längre behövde ett så stort och dyrt försvar men det var hela tiden andra som skulle spara.

Jag skrev en hel del om detta och vände mig emot att man skulle ha regementena som ett slags lokaliseringspolitiska objekt. Men vilken reaktion det blev! Kommunstyrelsens ordförande Gun-Britt Mårtensson (S), det andra kommunalrådet Jens Nilsson (S) och oppositionsrådet Per Söderberg (C) skrev ett debattinlägg med tydliga stalinistiska influenser. Även LO-sektionen tog till orda och kritiserade min ståndpunkt mycket hårt. Jag undrar om de inte krävde min avgång

Man fick inte svära i kyrkan. Alla skulle sluta upp bakom de militära förbanden och den som inte gjorde det var illojal. I ivern att rädda militärens verksamhet tecknades en nattsvart bild av länets framtid. Man kan ju fråga sig vem som vill investera i ett län som var helt beroende av regementen för att överleva.

Jens Nilsson kom från den kulturpolitiska sfären och jag hade väntat att han skulle ha lite andra och vidare perspektiv. Men han stod på den tiden under Mårtenssons strama kommando och det var väl inte bra för karriären att sätta sig på tvären. Dessutom är den ofta viskande Nilsson konflikträdd: han undviker att ta strider och har avancerat framåt i ledet genom att inte sticka ut så mycket. När Tony Blair var de svenska högersossarnas favorit skrev Nilsson uppskattande artiklar om det brittiska fenomenet; jag tror att entusiasmen avtog först när Blair började bomba Irak. Nilsson skrev också en minnesvärd debattartikel, där han hyllade Peabs ägare och finansmannen Maths O Sundqvist för deras stora insatser för Jämtland. Nu hade kommunekonomin övertagit ideologin men Nilssons hyllning var ändå förvånande men ett exempel på att det kommunkapitalistiska komplexet växt sig stark. Däremot tror jag att Peab har avsevärt större anledning att tacka Östersunds kommun för välvillig behandling under åren. Men Nilssons utveckling från att ha varit en fräsig kulturradikal till ett bli en grå beundrare av en brittisk högersosse innehåller också förklaringar till den svenska socialdemokratins kris och identitetslöshet.

Mårtensson försvann sedan till HSB i Stockholm och Jens Nilsson blev kommunstyrelsens ordförande i Östersund, sedermera EU-parlamentariker.  Nilsson var mycket entusiastisk för euron och reste runt i länet för att försöka få folk att ge sin röst för den gemensamma valutan. Men de stora insatserna gav dålig utdelning. Motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap var allra starkast i Jämtlands län. Så de politiker som verkat för en maktförskjutning till Bryssel och en försvagning av den svenska demokratin har haft dåligt stöd på hemmaplan. Att EU-förespråkaren och EMU-entusiasten Jens Nilsson från Östersund sitter i EU-parlamentet visar bara att politik är det möjligas konst. Men å andra sidan: vill man marginalisera en politiker så är det ett nästan ofelbart sätt att göra denne till Europaparlamentariker.

I början av 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ledare för Vänsterpartiet. Han har suttit i EU-parlamentet, en av de få som hade förmågan att profilera sig där, och i EU-valet 2012 kan Vänsterpartiet vinna framgångar. Tveklöst är det ju så att många EU-skeptiska socialdemokrater delar Sjöstedts kritiska analys. Socialdemokraterna måste lansera framträdande EU-kritiker om man ska ha en chans att möta V. Och eftersom det är allmänna val i Sverige senare samma år så kan avhopp i EU-valet leda till avhopp även i riksdagsvalet.

Vid ett tillfälle skrev Alsing en krönika om att det var varje socialdemokrats plikt att sabotera den borgerliga regeringens energipolitik. Det gällde ett elda mycket och bada ofta. Krönikan var mycket rolig men det tyckte inte statsminister Thorbjörn Fälldin, som bodde i NN:s spridningsområde. Han tog med allvarsmättad ton upp Alsings krönika i riksdagen men Palme kunde (jag tror att det var efter ett samtal från Alsing) berätta att det rörde sig om en ironiskt hållen text.

Rolf och jag tyckte att företagsmötena i Härnösand var lika tråkiga. Vi skrev lappar till varandra och försökte genomlida sammanträdena. Och man hade ju alltid ett bra argument att bryta upp: ”Jag måste skriva till morgondagens tidning.”

Trots att tidningsföretaget gick dåligt var det i samband med styrelsemötena ofta middag med dryck. Man sade att eftersom det inte utgick något arvode för uppdraget så kunde man bjuda på mat. Visst var det en spritkultur. Företaget hade inte som Sundsvalls Tidning en representationsvåning utan det blev istället möten på olika krogar. En av ledamöterna hade grava alkoholproblem men det hindrade inte att man bjöd vidare. Mycket av den borgerliga företagskulturen hade kopierats och jag greps ibland av misstanken att man ville visa sig vara lika goda tidningsdirektörer som de borgerliga.

Alsing försvann till Stockholms-Tidningen som startade om år 1980. Han och chefredaktören Sven O Andersson satt i lokaler i centrala Stockholm. Alsing skrev ledare för papperskorgen för att hålla sig i trim. ST var en pigg tidning och man kunde ana Alsings drivna journalistik bakom en hel del. Men ekonomiskt var ST en katastrof, vilket bland annat berodde på att man inte byggt upp en effektiv annonsförsäljning. Tidningen lades ned år 1984. En utmärkt journalistisk produkt men ingen ekonomisk succé. Ytterligare ett bakslag för ett tidningsprojekt i arbetarrörelsens regi.

Konstruktionen med huvudredaktion i Sundsvall och tryckeri i Härnösand var omtymplig. Det bästa hade varit om Dagbladet tryckts hos Sundsvalls Tidning. Men bildandet av Mellannorrlands Tidnings AB var ett sätt att rädda Nya Norrland, som inte erhöll presstöd. Hela idén var väl också ett uttryck för tron på att stordrift och fusioner med automatik leder till förbättringar.

A-pressen i stort var alltid i kris. Innan krisprogram A avslutats sjösattes krisprogram 2. Alltid var det någon tidning i landet som hade det speciellt svårt och där tipset var en snar nedläggning. Men så sköt rörelsen till mer pengar och utgivningen var tryggad ännu en tid. Självfallet var det svårt för alla att arbeta i denna katastrofmiljö – svårt för de anställda, ledningen, styrelsen och andra berörda. Olika regimer inom A-pressen lanserade olika koncept men det fanns ingen dunderkur. I dag är arbetarpressen bara en spillra. Borgerliga konkurrenter har köpt upp gamla A-presstidningar eftersom de genererar presstödspengar. Så är fallet i Sundsvall, Östersund och många andra städer. En sak är då klar: inte hade Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund en susning om den möjligheten när de konstruerade ett system för att rädda mångfalden i den svenska pressen. Borgerliga tidningskoncerner, som spridit budskap om att marknadskrafterna ska få större spelrum, tjänar stora pengar på ett slags planekonomiskt system.

Men åter till åttiotalet.

När Nya Norrlands chefredaktör slutade lanserades idén att ha en gemensam chefredaktör för de båda tidningarna. Jag erbjöds jobbet och tackade ja till erbjudandet. Men då vaknade partiaktivister i Ångermanland. Inte skulle väl chefredaktören sitta nere i Sundsvall? Direktören Ebbe Nordin tog upp tråden.

– Du måste sitta i Härnösand, sedan är det ju din sak om du väljer att jobba från Sundsvall någon dag i veckan.

Om man inte fick välja tjänstgöringsort, vilken frihet skulle man då ha i övrigt? Det var inte lockande att pendla till residensstaden, särskilt inte då jag hade två mindre barn som krävde sin tid. Jag återtog min ansökan och om jag minns rätt så annonserade man på nytt. Sista ansökningsdagen ringde Nordin.

– Jag har inte sett någon ansökan från dej.

– Nej, jag tänker inte söka jobbet.

– Nähä… Ja, hej då.

De socialdemokratiska chefredaktörerna hade en egen förening som hade till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Klubben ställde helhjärtat upp bakom mig.

– Vi ska avråda alla som hör av sig från att söka jobbet så du är nog snart tillbaka.

I efterhand har jag fått veta att en del kandidater drog sig ur när de fick veta omständigheterna.

Men till sist fann ledningen en man vid namn Per Åhlström, som varit chefredaktör för Metallarbetaren och arbetat i regeringskansliet, som informationssekreterare hos statsrådet Birgitta Dahl. Hans dåvarande svärföräldrar bodde i Ångermanland (svärfadern hade varit andreredaktör på Nya Norrland och vi hade haft ett utmärkt samarbete). Åhlström anställdes och jag fick en uppsägning med internposten. Ebbe Nordin och en blek Åhlström satt i ett konferensrum vid Köpmangatan i Sundsvall och erbjöd mig att bli ledarskribent under Åhlström. Först kicken, sedan erbjudande om en sämre tjänst. Jag tackade förstås nej och blev reporter på Dagbladet; de kunde kicka mig från tjänsten men inte från anställningen. När en hop hästar rymt från en travtränare i Nolby bad jag att få åka på det jobbet. Hästarna fångades in och vi bjöds på kaffe hos tränaren. Det blev ett reportage i tidningen och en mycket trivsam stund

Åhlström styrde snabbt om ledarsidans kurs. Vilken tidning som var mest till vänster i stan, Dagbladet eller Sundsvalls Tidning, var ofta en öppen fråga. Åhlström stod för en högerinriktad socialdemokrati med fötterna djupt förankrade i betongen. Han trodde på kärnkraft och storskalighet,  föraktade miljörörelsens krav och ville gärna se en socialdemokrati som samarbetade med något av de borgerliga partierna. Det handlade mycket om bilismens usla villkor, sällan om miljöhot och internationella kriser.

De på knagglig prosa framförda ståndpunkterna gillades förstås av företagare, som inte hade väntat sig detta på en socialdemokratisk ledarsida. Och vem hade gjort det?

Jag förstod det inte då men Åhlströms politiska linje förebådade en djupare kris för arbetarörelsen. Inte så att han som person spelade något annat än en blygsam statistroll men det var detta att socialdemokratiska budskapet tunnades ut på många håll. Likheten med vad som stod att läsa på borgerliga ledarsidor var ibland obetydlig. I första hand var det fråga om ren maktpolitik. Genom att vinna stöd hos Folkpartiet eller Centern kunde Socialdemokraterna hänga kvar vid makten. Ideologi blev bara en belastning. Allt som luktade vänster skulle bekämpas.

Detta att en ny chefredaktör sätter sin egen prägel på tidningen är inte alls konstigt. Men visst sved det i hjärtat när gamla Dagbladet blev arbetarrörelsens mest högerorienterade tidning, lomhörd för den nya tidens krav och allmänborgerlig i sin framtoning.

Men det som irriterade mest var att Åhlström ställde upp på maktspelet och struntade i den socialdemokratiska chefredaktörsföreningens blockad. Den egna karriären var viktigare än några principer. Åtskilliga menade att Åhlström agerade som en svartfot.

Samme man skulle dyka upp senare i mitt liv, i samma skumma roll.

Pingsten 1985 ringde legendaren Christer ”Chritan” Sjöström och frågade om jag ville bli chefredaktör för Länstidningen i Östersund. Det krävdes ingen lång betänktetid. Vid midsommartid var det hela klart. Reporterjobbet var i sig kul men att skriva kommentarer till politiska skeenden var trots allt det jag gillade allra bäst. Jag och mina två döttrar flyttade till Brunflo sensommaren 1985, tillsammans med Islandshästen Fengur, och jag började på LT. Ett nytt kapitel i livet inleddes. Och jag som varit övertygad om att jag skulle leva hela mitt liv i Sundsvall…

Så kom kriget i Indokina, som engagerat mig djupt, också att beröra mig på ett helt annat sätt. År 1972 utsågs Yngve Möller, chefredaktör för Arbetarbladet i Gävle, till ny svensk ambassadör i Washington. Men Nixon vägrade att ta emot Möller, det var ett sätt att markera mot Olof Palme. Han fick vänta och vänta men det var nobben. Han utsågs då till svensk ambassadör i Oslo och satt kvar där till 1978.

Möller hade varit chef på Arbetarbladet ända sedan 1948. Under större delen av tiden var han också riksdagsman för Socialdemokraterna. Det var vanligt på en tiden. Tage Erlander ansåg att det var mycket bra att chefredaktörerna satt i riksdagen och fick direktinformation. Och sett från statsministerns utgångspunkt var det begripligt. Men om man såg till tidningarnas granskande uppgift blev svaret ett annat. Skapade inte riksdagsuppdraget farliga lojaliteter? Om en chefredaktör visste att han skulle möta Erlander på gruppmötet nästa dag, vågade han då ta ut svängarna och kritisera? Kritiken växte och de publicistiska argumenten vann. Olle Svensson på Folket (S) var den senaste som både tyckte på ledarsidan och skötte riksdagsuppdraget; han var en tid ordförande i konstitutionsutskottet.

Men åter till Möller.

Dagbladets chefredaktör Ewert Söderberg var från Gävle. Han erbjöds att eftertäda Möller och tackade ja.

Vem skulle då ta vid efter Söderberg i Sundsvall?

Vi i fackklubben agerade och hade överläggningar med partisekreterare Sten Andersson. Namn lanserades. Åke Olsson, som skrivit mycket om arbetsrätt och hörde hemma på partiets vänsterkant, var aktuell. Men det stod ganska snart klart att partiet inte accepterade honom. En del fruktade att Dalademokratens stridbare och högerinriktade Gösta Söderlund, som var från Njurunda, skulle bryta upp från Dalarna och återvända till hemtrakterna. Det var många turer fram och tillbaka.

Jag hade skrivit på ledarsidan från 1970. När jag kom på något skrev jag några rader och la i Ewert Söderbergs fack. I regel kom det jag skrivit in på ledarsidan. Men jag var bara tjugosex år och en del var skeptiska. Men till sist erbjöds jag jobbat, tackade ja och inledde förhandlingar med Ebbe Nordin om villkoren. Minns jag rätt ville han ha med någon passus om utbyte mellan ledarredaktionerna på Dagbladet och Nya Norrland; på det sättet kunde han redovisa en besparing för styrelsen. I väntan på att det skulle bli löst hade jag samma lön som jag haft som reporter och var med andra ord en av redaktionens lägst avlönade. Nordin använde lönen som påtryckning.

– Skriv på så kan vi diskutera lönen.

NN:s chefredaktör vid den tiden hette Erik Persson och han insåg att det inte var läge för samverkan mellan ledarredaktionerna. Men frågan skulle komma upp vid många tillfällen under de kommande åren.

Det var roligt att bli chefredaktör. Jag älskade att skriva om politik och att ha en hel sida per dag var ju rena drömmen. Jag tillträdde 5 april men Nordin skrev 1 april och det tyckte jag var bussigt.

Ansvarig utgivare var Anders Johansson som också fungerade som redaktionschef.  Anjo hade ett fast grepp om redaktionen och var duktig på att organisera.

Samma vår avslöjade FiB-Kulturfront att det fanns en hemlig organisation, IB. Avslöjandena skulle leda till att Jan Guillou och Peter Bratt åkte i fängelse. De socialdemokratiska chefredaktörerna var ute på Harpsund i detta skede och jag minns att Olof Palme var mycket kritik mot Peter Bratt, son till en direktör i Svenska Arbetsgivareföreningen. Palme avslöjade inget om IB för oss, vi var ju trots allt journalister, men beskrev det hela närmast som en konspiration mot Socialdemokraterna.

IB-debatten skulle komma att skada socialdemokratin. Man manade fram bilden av det statsbärande partiet som spanade på och registrerade politiska motståndare. Många sekter till vänster fick vatten på sin kvarn.

Harpsund, ja. Det var ju sedan femtiotalet statsministerns sommarbostad, en idyllisk herrgårdsliknande byggnad i Sörmland. Tage Erlander var ofta där, det blev hans rekreationsplats i tillvaron som ofta finns med i dagböckerna. Nu var Palme där. I regel var det många andra: Ingvar Carlsson, Pierre Schori, Hans Dahlgren. Det var politiska samtal, trivsam samvaro och god mat. Snaps och vin. Cognac till kaffet. Palme såg det som viktigt att ha goda relationer till de socialdemokratiska tidningarna.

Vi blev åter inbjudna efter valet 1973 som slutade i den så kallade lotteririksdagen. Det var 175-175 mellan blocken. Ingen av grundlagsmödrarna hade tänkt att man skulle ha ett udda tal.

– Utan er hade vi aldrig klarat det här, sa Palme vid middagen.

Kungen hade dött så Palme gick omkring i mörka kläder. Tidningen Folket ville ta några bilder till ett reportage som skulle införas efter kungabegravningen och bad att han skulle byta till vanliga kläder. Han gjorde det med stor tvekan. ”Så dom här bilderna kommer garanterat inte in före begravningen¿” sa han och bytte till jeans.

Jag fick aldrig någon närmare personlig kontakt med Olof Palme men träffade honom åtskilliga gånger under årens lopp. Han imponerade enormt och kanske hade jag så stor respekt för honom att det omöjliggjorde någon mer personlig kontakt.

När vi var på Harpsund efter valet 1973 kom budet att Nobelpristagaren Pablo Neruda avlidit. Veckorna före hade fascisterna tagit makten i Chile.

– Jag tror inte att dom dödade honom, han dog nog av sorg, sa Pierre Schori som fanns med ute på Harpsund.

Palme berättade att Neruda kontaktat honom då han var utbildningsminister, förmodligen för att han trodde att regeringen hade inflytande över vem som utsågs till Nobelpristagare.

För att hoppa framåt i handlingen: det var en stor kontrast mellan Palmes och Göran Perssons värdskap. Palme omgav sig alltid med andra ministrar, sakkunniga, pressassistenter, talskrivare. Persson var ensam. Jag undrade ibland om det var uttryck för olika ledarstilar.

Palme insåg medias betydelse. När han var på besök i Sundsvall var han fascinerad av den duktige Hans-Göran Engströms bilder. Han bläddrade i Dagbladet och pekade. Texten sa han däremot inget om.

Vid ett tidigare besök i Sundsvall träffade Palme några nordvietnameser som ville överlämna ett brådskande budskap. Orten i Medelpad fördes liksom in i den internationella storpolitiken.

Dagbladet och Nya Norrland hade en styrelse där det ingick företrädare för rörelsen. Alla hade inte klart för sig vad styrelsearbetet innebar utan passade på att undra varför tidningen inte bevakat en facklig familjedag. Den starke mannen i styrelsen var Socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson, en skojfrisk och kreativ man. Han hade ont om tid men lyssnade alltid på synpunkter och var en tillgång för redaktionen. Vid ett tillfälle vädjade jag till honom om att få pengar till en reportertjänst och han sa att han skulle driva igenom det i styrelsen. Aktionen ledde till reaktioner från Ebbe Nordin som påpekade att jag inte gått rätta vägen, alltså via direktören. Men nöden har ingen lag. Det var riksdagsmän och fackliga funktionärer som skulle ta ställning till branschfrågor. Ofta blev de revirbevakare istället för styrelseledamöter i en affärsdrivande verksamhet. Och det innebar att direktören fick stor makt. En av anledningarna till arbetarepressens ständiga kris var nog bristen på professionella styrelser. Ofta sköttes tidningarna som en facklig avdelning. De publicistiska aspekterna förbisågs ofta och redaktionerna sågs som penningslukande verksamheter som leddes av ekonomiskt ansvarslösa individer. Frågan varför arbetarrörelsen gav ut tidningar diskuterades sällan, däremot kvalitén på tidningens senaste tävling.

Men vi kämpade på, mottog nya sparbeting och drömde om att kunna ha bilder i färg. Då skulle det bli fler läsare.

Dagbladet fick en ny redaktionschef  i slutet av 1970-talet, Torbjörn Bergmark. Han hade bland annat haft en chefspost på Aftonbladet och förde in ett högre tempo i arbetet, ett annat nyhetstänkande och djärvhet. Dessutom spred han gott humör kring sig. Men nyordningen gillades inte av alla. Många hade pinkat in sina revir och blev missnöjda när en nykomling ändrade på allt. Man skulle göra som man alltid gjort. Bergmark var tuff och drev konsekvent sin linje. Efterhand blev han allmänt respekterad, inte bara på redaktionen. En riktig tidningsmakare, alltid  på tårna då det gällde nyheter.

Men den tuffare linjen gillades inte av alla. LO-förbundens lokalavdelningar var kritisk mot att mötesbevakningen avskaffats och att deras tidning började likna Expressen. De som satt nedsjunkna på fackliga expeditioner visste minsann hur man gjorde en tidning. Det var många bataljer och alla lämnade sina spår.

Kring påsken 1980 tillsatte LO-distriktet en grupp som skulle se över verksamheten; Bergmark och jag uppfattade som att man ville ge oss överrockar. Vi ställde förtroendefråga. Det blev ett väldigt liv. Sten Andersson kom uppflygande och gav oss sitt helhjärtade stöd. Riksdagsman Ivar Högström från Kramfors var förbannad på LO-distriktets klumpighet. Vi vann striden men förbindelserna med LO-distriktet förblev bottenfrusna.

Till en del handlade det om en klassisk konflikt, mellan granskare och de som granskas. Det får man leva med som journalist. Att en del ogillar vad som skrivs är fullt begripligt. Men det är särskilt svårt när de omskrivna också har en ägarroll som de var beredda att utnyttja.

I Timrå kommun härskade riktiga betongsossar, präglade av att ha suttit i kommunledningen i alla tider. Maktfullkomliga och utan lyhördhet. Och i just den kommunen hade Dagbladet sitt starkaste fäste.

Tidningen fick ett nytt stuk men de stora upplageframgångarna uteblev. Sundsvalls Tidning insåg faran när Bergmark kom och utnyttjade sina resurser på ett bättre sätt.

Men för det mesta hade vi väldigt kul. Ibland på fredagarna tog vi en ölsväng på stan. Ofta var samtalsämnet de korkade ägarna.

Tidningen hade sina särpräglade figurer.

Lagerberg var sterotypör som jobbade längst ned i huset. En gång stannade hissen mellan två våningar. Det var en jättehiss, insidesmåtten var kanske fyra gånger fem meter. Men Lagerberg greps av panik, tryckte på knappar och ropade.

– Är du kvar, skrek en spefull redaktör.

– Jaja, jag är kvar.

Till sist lyckades man få igång hissen och Lagerberg kastade sig över dörren. Han hade så brått att en av räddarna klämdes fast under dörren.

– Grabbar, ni räddade livet på mej, luften höll på att ta slut.

I hissens botten fanns ett stålgaller så luften skulle aldrig ta slut.

Den förre sportredaktören Ruddy blev familjeredaktör på gamla dar. Han hade någon benskada och hade svårt att röra sig.

– SÄTT PÅ TEVATTEN, vrålade Ruddy från sitt rum och det var alltid någon som förbarmade sig över honom. Han bodde tillsammans med sina två systrar. När de åkte bort bäddade de upp tre sängar så att Ruddy skulle klara sig, åtminstone i tre nätter. Efter arbetsdagens slut tog redaktören droska till Knaust och åt deras specialtallrik.

En medarbetare på redaktionen skojade en gång med Ruddy och stannade hissen mellan två våningar. Ruddy blev panikslagen.

– Bara lugn, sa redaktören, och tryckte igång hissen igen.

Efter det betraktades den räddande ängeln (som också förorsakat stoppet) som ett lysande tekniskt geni.

En man hade ordinarie arbete i tryckeriet, han jobbade åt en begravningsbyrå, var vaktmästare i Idrottsparken och hann klämma in något ytterligare i sitt schema. Ibland skickade han iväg springgrabben efter bröd.

– Säj att det är en sjuk som ska ha det så blir det billigare.

Kamrer Svanlund var ungkarl. Kom till tidningen sju, gick hem och åt mitt på dagen och fortsatte sedan jobba med annonser. Därefter satt  och läste annonskorrektur på kvällarna. Två kvällar i veckan söp han till och underkäken gled iväg när han fått sprit i kroppen, alla kunde se att han var påverkad. Han bar alltid med sig tusenlappar och stod ibland och vinglade i garhörnet utanför tidningen. Men den spenslige mannen blev aldrig rånad, vilken någon betraktade som det åttonde underverket. Efter en supkväll kom han i kostym och slips dagen efter, prick klockan sju. Under de sista tjugo åren på firman tog han inte ut någon semester; självfallet skulle arbetsgivaren ha sett till att karln tog ledigt.

Detta om Lagerberg, Ruddy och i viss mån Svanlund var före offsettiden. Men historierna levde vidare.

– Du har väl hört att Ruddy en tid beställde kaffe och en kaka från ett fik. De kom upp med det i en korg. Kakan lade Ruddy in bakom gardinen (han tyckte det var snålt att bara beställa te) och blasket i koppen hällde han ut på korkmattan bakom skrivbordet. De som röjde i rummet var något frågande inför mögelpelaren i fönstret och hålet i korkmattan.

Jo, den hörde jag redan på sextiotalet.

Jag hade ingen utbildning i journalistik, företagsekonomi, ledarskap eller processdynamik. Så var det ofta på den tiden. Ibland gällde det att ta ställning till kniviga pressetiska frågor eller att kunna läsa en ekonomisk rapport. Det var ledarskrivandet som var prio 1 A, det övriga var inte lika kul och att delta i ekonomimöten var pest. Som jag skrivit var det ju sällan några positiva ekonomiska rapporter utan istället nedskärningar och så kallade åtgärdspaket.

Vid ett tillfälle talade direktören om att alla medarbetare måste bredda sig.

– Ja, du var ju annonsförsäljare tidigare, kan du tänka dig att kursa annonser nu också? sa den pigge fotografen Peter Larsson, sedemera tittarombudsman på SVT.

Nordin blev mörk som en decembernatt.

Det frodades ett förakt för journalistutbildningen. Inte kunde man lära sig skriva på ett institut och inte fick man bättre nyhetsnäsa av att höra några gamla lektorer föreläsa. Idealet var den som kan in från gatan och hade ett bra kontaktnät. De icke-utbildade anställde helst personer med samma bakgrund, samma mekanismer som gör att en vd ersätts av någon som är ungefär likadan. När det kom en praktikant från Stockholm som ägnade sig åt att virka under pauser på redaktionen bekräftades alla farhågor vad gällde teoretiker. De ekonomiskt ansvariga hade inget emot att redaktionen anställde folk från gatan eftersom de i regel fick lägre lön.

Självfallet är det bra med journalistutbildning. Dagens journalister är kunnigare och mer pålästa än vad vi var. Sedan måste man givetvis vara flexibel. En del fungerar inte på utbildningsinstitutioner och då ska inte redaktionsdörren vara stängd.

En direktör jag mötte senare i livet lanserade idén att alla som anställdes på redaktionen skulle ha några akademiska betyg. Jag undrade om alla som spelade i fotbollslandslaget skulle ha betyg från foitbollsgymnasium. Det blev inget av med det hela.

Partiet kallade till möten i Stockholm, kanske tio gånger per år. Det var analyser, presentation av kommande förslag, social samvaro med mat och vin. Det var roligt att träffa folk som man mötte i tidningarna varje dag. Frans Nilsson på Arbetet, Strängs gamle kompis. Den kvicke Agne Staav på Kronobergaren. Håkan Quist från Sydöstran. Olle Svensson på Folket, som också var tung riksdagsman. Erik Norelius från Dalademokraten, färgstark men rörelsekonservativ.

Palme var med i bland. Vid ett tillfälle, då någon ny reform skulle presenteras, kom han efter tio minuter in på det politiska läget i Frankrike och resten av träffen handlade om det. Ofta släntrade Sten Andersson in, med roliga historier och skarpa analyser. Vid ett tillfälle träffades vi på ett hotell i  centrala Stockholm och Gunnar Sträng var i högform. Han berättade från sin lantarbetaretid om en bonde som hade en hingst med namnet Slide On och om en fyllbult som blev ordentligt uppläxad av den starkaste mannen i bygden.

Rolf Alsing på Nya Norrland hade publicerat en del nyheter ur budgeten, vilket var bra gjort.

– Jaså, du kunde inte hålla dig! sa Sträng barskt när vi träffades, i tron att jag var Rolf Alsing.

När Dagbladet fyllde 75 år 1975 var Sträng huvudtalare vid ett välbesökt möte i Sundsvalls Folkets park. Efteråt åt vi på Strand Hotell.

– Gå hem till era familjer, jag klarar mig själv, sa Sträng när maten var uppäten.

Men vi satt kvar.

Sträng hade ingen bevakning. Han fanns till och med i telefonkatalogen.

Det var en annan tid.

Under året i Stockholm blev jag medlem i socialdemokratiska studentförbundet. Försvarsminister Sven Andersson kom och pratade en kväll, i snygg kostym.

– Får ni några problem i det militära, grabbar, så kontakta mig.

Andersson tog på den svarta överrocken och gick ut i natten, givetvis utan bevakning.

De regelbundna träffarna visade att arrangören tillmätta de socialdemokratiska tidningarna en viss betydelse. Även LO bjöd in till sittningar i LO-borgen. När ordförande Arne Geijer gick hem så rullades vattenbordet in.

Palme visste att redaktörer ville ha nyheter och brukade alltid ha något nytt att komma med. En gång ringde en lokal riksdagsman för att kommentera en ledare hag skrivit som rosade en kommande reform.

– Men det där har vi inte haft uppe på gruppmötet än. Du är för tidigt ute, Swedenmark.

– Men Palme sa till oss att det skulle bli så.

– Jaha…

Det var en presidentliknande makt och riksdagsgruppen betraktades ofta som ett transportkompani.

Valnederlaget 1976 var chockartat. Jag hade ju i hela livet levt med socialdemokrater i regeringen. Det var svårt att tänka sig något annat. I arkivet på tidningen hade jag en mapp, märkt Oppositionen, alltså de borgerliga. Det fanns liksom inte att sakernas tillstånd skulle förändras. Sista mandatet hade ju alltid tillfallit sossarna.

Dagbladet fick fler abonnenter efter den borgerliga segern. Och visst var det roligt att helt pötsligt tillhöra oppositionen. När Centerledaren Thorbjörn Fälldin inledde med att svika ett vallöfte, det om kärnkraften, var det liksom dukat bord. Alla var inriktade på att det skulle bli en kort parentes; senast 1979 skulle det vara ordning på torpet igen. Så blev det som bekant inte.

Under en period 1978-79 var folkpartisten Ola Ullsten ledare för en minoritetsregering. Socialdemokraterna hade möjliggjort det hela genom att lägga ned sina röster. Fler röstade nej än ja till förslaget att Ullsten skulle bli statsminister men eftersom det krävs att en majoritet av kammaren röstar nej kunde Ullsten installera sig som regeringschef.

Vid en träff på Bommersvik med de socialdemokratiska chefredaktörerna några månader före hade Sten Andersson testat idén. Skulle S och FP samverka? Om jag minns rätt var det ett flertal som avvisade idén, däribland jag.

I början av sjuttiotalet dominerade männen stort. Och stämningen var grabbig och kaxig. En kvinna fanns tidigare på redaktionen och chefredaktör Anselm Gillström uppvaktades om att fler kvinnor skulle anställas?

– Fler? Vi har ju redan en blev svaret.

Genusperspektiv var väl inte Gillströms starkaste gren.

Nattredaktören spred sarkasmer omkring sig och som så ofta fick han med sig många skrattare som inte ville drabbas av giftpilarna. Andra avdelningar var usla, dagskiftet hade gjort för lite och det var illa ställt med tidningen, enligt detta orakel.

Vissa kvällar var det trav på Bergsåker och nattredaktören var flitig i sulkyn. Mellan jobben ringde han redaktionen för att höra hur arbetet flöt. Vid halvelvadraget kom han upp i sin plastdräkt och jobbade hårt fram till pressläggningen, med förhoppningen att negrerna (den tekniska personalen) inte skulle sabba allt.

Men han var duktig att göra etta och löp men hade inte de egenskaper man kräver av en arbetsledare 2011.

Den rutinerade Sven Molla Mohlin var redaktionens pappa. Man kunde fråga honom om det mesta i journalistiken och han hade i regel bra svar. Dessutom var han mycket vänlig och hade i regel med sin cockerspaniel till jobbet.

Molla ledde också morgonritualen: att oxa. Han hade några centimeterlånga metallbitar från sätteriet. På kanterna fanns olika antal markeringar. Det gällde att få så många markeringar som möjligt. Den som fick minst antal skickades ut att köpa frallor, Kalles kaviar och bullar. Vi började nio men oxningen tog sin tid så det egentliga jobbet började strax efter tio.

– Jag tycker att man kunde skicka ut någon praktikant att köpa bröd, sa chefredaktör Söderberg men oxningen fortsatte.

Nu behövde man inte gå så långt. Det fanns flera livsmedelsaffärer inom några hundra meter.

Många som inte har erfarenhet av tidningsjobb tror ofta att redaktionerna har möten där stora strategier läggs upp.

– Nu ska vi ta kommunalrådet X-man rakt upp och ner.

– Nu ska vi skriva snällt om borgerliga väljare för att locka fler abonnenter.

Och så vidare.

Men så fungerar det ju inte alls. Det kommer ett tips som man kollar upp. Den som blir kollad kan uppleva att han eller hon har en hel tidning efter sig.

Det slående var hur lite av struktur det fanns. Det var landstingsmöten och polisstyrelsen och rätten, inte så mycket av egna. Man betade av några tips och följde andra medier.

Till en början delade redaktionssekreteraren ut prydliga lappar med dagens arbetsuppgifter. Senare inleddes redaktionsmöten på mornarna så alla hade större möjlighet att påverka hur tidningen skulle se ut.

Det var högre tempo än på min förra arbetsplats TT men avsevärt lägre om man ser till de senaste årtiondena. Tempot har trissats upp, det är i regel färre journalister och cheferna på redaktionerna har blivit idoga sifferkollare. Medan tidningsföretagen går bra och direktionerna skryter över starka bokslut så lyser knapphetens kalla stjärna över exempelvis kulturredaktörerna.

En kommunalman från Timrå sökte en gång upp chefredaktören Ewert Söderberg, det var i samband med att någon nämnd besökte tidningen. Kommunalmannen ansåg att han var utsatt för en bojkott medan andra S-politiker lyftes fram i spalterna. Chefredaktören förnekade. ”Vi behandlar dej som vi behandlar alla andra, det finns ingen som är ute efter dig.” Vid besöket på tidningen hade det tagits en bild på tre spalter (cirka femton centimeter). Den var för stor så en i kvällsgänget klippte bort en gubbe och då gick bilden in. Ni har redan förstått: den bortklippte var samme man som ansåg sig utsatt för en blockad. Hans misstankar lär inte ha minskat sedan han sett bilden: alla var med, utom han.

Sven ”Molla” Mohlin var en storvuxen man med naturlig auktoritet. Han skrev uppskattade kåserier och hade en del chefsfunktioner. Men mest var han som en skojfrisk mentor med ständiga bekymmer för skatten. Molla jobbade extra som sportkommentator på XYZ-kvarten och skatteavdragen blev för låga. Jag minns en dag då han kom instormande med ytterkläderna på och tog ett aviserat samtal. Han sjönk sakta ihop och upprepade den trista sifferserien. Restskatt på nytt.

Pappa tyckte nog att Mollas skatteproblem var ett inslag i skattekverulansen och suckade alltid då beskedet om Mollas skatteskuld kom upp. Pappa ville ha höga skatter och gärna fler företag i samhällets ägo.

En gång var det en man med konstiga ögon som ville att vi skulle skriva om att hans försäkringsbolag inte betalade ut ersättning för en stulen moped. Försäkringsbolaget sade sig ha synnerligen goda skäl och jag kände obehag att på nytt möta mannen.

– Jag tar det, sa Molla, och han klarade av det utmärkt. Nej, det skulle inte bli något i tidningen, så det så.

Vid ett tillfälle, det var innan jag började, hade en reporter skrivit en krönika om några utslagna, och återgett männens smeknamn. Ordentligt stagade kom de upp på redaktionen och krävde skadestånd.

– Inte ett öre under tiotusen, viskade den ene till kompisen Blå-Einar.

Chefredaktör Söderberg kom ut från sitt rum och sa att det inte kunde bli fråga om några pengar.

– Och du din långhåriga jävel, sa Blå-Einar och troppade av med kompisen i släptåg.

Många log i mjugg åt det där med långhårig.

Sjuttiotalets början var en radikal era. Den karismatiske Olof Palme ledde arbetarörelsen. Man blev uppmärksammad på att få familjer ägde det mesta i Sverige. Och de som hade den ekonomiska makten skulle inte även få den politiska makten. År 1971 beslutade LO-kongressen att utreda frågan om kollektiv kapitalbildning, löntagarfonderna. Det var Metall som låg bakom idén. Äntligen, tänkte jag. Företagsnämnderna var ett stort skämt. Löntagarna måste ha makt i styrelserummen. Förslaget låg helt i linje med den radikala strömningen i tiden och skulle komma att bli en lång följetong i den politiska debatten.

Men vad var det för slags samhälle som vi unga socialdemokrater eftersträvade? Ja, det förblev oklart. Vi var solidariska med tredje världens befrielserörelser och ville se en radikalisering av svensk socialdemokrati. Men hur långt skulle man gå i omvälvningen av samhället? Handlade det om justeringar eller grundläggande förändringar? Skulle löntagarna överta företagen, skulle alla fängelser rivas, skulle man tillåta att folkfiender spred sin propaganda? Frågorna besvarades aldrig. Många var upptagna med att vinna nästa val och sköta lotterier för att få pengar till verksamheten. Tids nog…

Ja, givetvis var det skrivmaskiner som gällde. Det knattrade, polisradion sände ut sina budskap, folk kom och gick. Det var tempo och det var roligt.

Klockan fem stängde telefonväxeln. Om det pågick ett samtal vid den tiden kunde inte Irené nattkoppla. Och hon skulle ju hinna med Timråbussen.

– Peter, nu måste du sluta prata om jag ska hinna med bussen, ropade hon på snabbtelefonen.

Det var bara att lyda.

På söndagsmornarna skulle växeln kopplas om så att redaktionen kunde ta emot samtal. En morgon var nyckeln till växeln borta. Molla, som var kraftig och rund, kröp då in genom den lilla glasluckan för att nå växelns trådar. När det var gjort kunde han inte ta sig ut. Han låg där med baken i vädret tills det kom en arbetskamrat som kunde bli räddningsarbetare. Den storyn levde i många år och kom upp på alla personalfester.

Civiltryckeriet avvecklades i samband med samgåendet med Nya Norrland. Enligt vissa var det civiltryckeriets inkomster som höll tidningen under armarna. Enligt andra subventionerade tidningen blankettryckningen. På många tidningar skedde samma utveckling. Man renodlade verksamheten.

Jag minns många av typograferna. Kullman. Persson. Janne Lången. Forsman, som hanterade rubrikmaskinen snabbare än någon annan i landet. Fiskarn.

När det kom studiegrupper tog Hjalmar Olsson gärna hand om dem. Han var duktig att prata och brukade extraknäcka på redaktionen. För att de satta blyraderna skulle hålla samman när man höll på med sidan användes vatten, som fungerade som ett slags klister.

– Ni ska ni få se blymasken, sa Olsson och när folk satte näsan över bordet tryckte han till så att det stänkte vatten.

Det tyckte Olsson var kul. Och även studiegrupperna.

Jag hörde långt senare att Olssons fru fått ett arv, det var när paret var i trettioårsåldern. Paret hade då ingen fast bostad och tog in på Hotell Knaust. Där bodde de tills pengarna var slut. Jag vet inte om det är en skröna men Olsson var definivit ingen driven ekonom utan en bohem och slarver.

Det var allehanda bevakninguppdrag. Ibland planerade, andra gånger improviserade. Det var ju nyheterna som styrde. Ibland var det ändlöst tråkiga konferenser, andra gånger spännande uppdrag. Det fanns utrymme för egna initiativ.

En gång kollade jag datummärkningen på varor. Det fanns en hel del i diskarna som borde ha legat i soptunnan. Korv, salami, ost, köttfärs och mycket annat.

– Bäst att du förvarar käket i kylskåpet om någon nekar, sa Molla. Men ingen nekade; däremot sände en del kedjor ut direktiv om bättre koll på varor som var på väg över gränsen.

Materialet sändes upp till tryckeriet i Härnösand via telefax, maskiner som överförde text. Fyra gånger om dagen sändes också väskor med Härnösandsbussen, det kunde vara annonsmanus och bilder. Faxarna brukade krångla och ibland försvann någon väska. Det var ett otympligt sätt att göra tidning. Många gånger var det gnissel mellan Sundsvall och Härnösand. Med avståndet ökade motsättningarna.

– Idioter, sa man i Härnösand.

– Amatörer, sa man i Sundsvall.

Men presstödspengarna till Dagbladet tickade ut och verksamheten kunde fortsätta.