Memoarer (10)

I början av 1980-talet åkte jag och mina döttrar (då åtta och tio år) till Teveltunet i Tröndelag, precis innanför gränsen vid Storlien. Nils Petter Harsaaker drev en anläggning där och vi hyrde oss en stuga. Döttrarna upptäckte på en gång att det fanns hästar på området och tog reda på att man kunde rida kortare turer vissa kvällar. De anmälde sig direkt och njöt fullt ut av turerna. Jag pratade en del med ledaren, Ole Ingebrigt Dyrhaug, då en man på några och tjugo, redan då en naturlig ledare, dessutom mycket kunnig om hästar och fjäll. Jag fick omedelbart ett starkt förtroende för den unge mannen.

– Du borde rida, du också, sa Sara en kväll i stugan.

– Ja, det skulle jag gärna göra men hästarna är för små för mig.

– Nähä, vi har frågat och dom sa att vuxna får rida, sa Moa.

Luckan hade slagit igen.

Jag var otroligt nervös inför premiärturen. På sin höjd hade jag klappat någon gammal kamp och en och annan ridhäst. Men jag var rädd och otrygg. Tänk om hästen fick för sig att skena iväg? Nej, hästar var något främmande och hotfullt.

Men så bar det iväg. Islandshästen Stormur såg inte stor ut när jag stod vid sidan om men när jag satt på ryggen tyckte jag att jag kunde vidröra himlen. En norsk flicka ledde turen, jag red sist eftersom jag inte ville bli söndertrampad av hovar när jag ramlade av.  Sara och Moa kollade bakåt. Det bar iväg över bäckar och ikullfallna träd, längs stigar och vägar, över videängar och gårdsplaner. Jag höll i sadelknoppen och hoppades att det hela snart skulle vara slut. På väg hem trissades farten upp, Stormur gick över i galopp och jag pressade ned mina stövlar i stigbyglarna. Katastrofen hade inte inträffat.

Vi återvände till Teveltunet kommande år och var då med på ridturerna under en hel vecka. På söndag var det utdelning av hästar. På måndag en kort tur i grannskapet, liksom på tisdag. På onsdag bar det av till Storvallen på den svenska sidan, där hästarna fick en dags vila. Sedan var det ridning i fjällterräng fredag och lördag.

Mitt på dagen hade vi alltid en lång rast. Hästar och ryttare behövde vila. Ole gjorde upp en eld och kokade kaffe, vi åt våra medhavda smörgåsar och samtalade. Efter lunch sökte Ole upp någon torr plats och sov en timme eller mera. En del som kom direkt från city var vana att allt skulle gå i ett svindlande tempo. Det tog några dagar innan de kom in i en annan lunk och insåg att man inte alltid behövde ha bråttom.

Om man ramlade av hästen kostade det en flaska vin. Sadelknoppen räddade mig från många avåkningar. Men några gånger fick jag allt köpa några flarror…

Hästarna var och är fenomenala. Islandshästarna är starka och fridsamma. Man blev ständigt imponerad över vad de klarade av. Oles far Oddmund Dyrhaug åkte till Island och köpte hästar. Han hade fingertoppskänsla och importerade mycket fina djur från Island.

I mitten av åttiotalet tog Ole över verksamheten i Tydal. Hans pappa fanns även fortsättningsvis med i verksamheten men inte som ytterst ansvarig.

Det var Oddmund som fick idén om att ordna turer på häst ute i fjällvärlden. Alla var inte entusiastiska.

– Tror du att folk betalar pengar för att få ont i rumpan? Nej, det där går aldrig.

Ja, en del log i mjugg. Visst var han lite galen, den där Dyrhaug.

Oddmund gav sig inte. Han trummade ihop ett gäng studenter från Trondheim som inte var vana med hästar och som inte ägnade dagarna åt fysiska aktiviteter.

– Om dom klarar det, då klarar alla det, tänkte Oddmund och drog iväg i spetsen för en grupp, tidigt på sjuttiotalet.

Premiärturen gick utmärkt. Studenterna klarade av att rida och att gå uppför en del branta uppförsbackar. Oddmund var nöjd. Nu skulle han erbjuda turister ett uppleva fjällmiljön från hästryggen.

Jag växte upp fjärran från ridning och långt från hästar. Men från mitten av åttiotalet red jag i fjällen minst en vecka per år. Turerna utgick från Stugudal i Tydals kommun, Sörtröndelag. Första dagen red vi ofta till Nedalshytta, i ett område där man förändrat sjösystemen och skapat ett enormt kraftverk. Jag tror att det var svenska och norska toppolitiker som enades om denna satsning, det kan ha varit på femtiotalet. Till Nedalshytta är det bilväg nästan ända fram. Backen upp, lång och brant, brukar vara galoppsträcka. Efter den turen släpptes hästarna med fotbojor och skyndade sig ned till ån för att dricka medan ryttarna duschade och åt. Ibland hände det att hästarna drog iväg uppåt fjället för att komma undan myggen. Ole kunde få söka i timmar medan vi sov och åt frukost. Vi red sedan mot Storerikvollen, juvelen bland fjällanläggningarna. Andra stationer jag var med om att besöka var Schültzhytta samt Sylstationen och Helags på den svenska sidan. Storerikvollen var och är favoriten, vackert belägen mellan sjön och fjällen. Man kan ta bilen och sedan gå omkring tre kilometer.

Att rida var ett sätt att övervinna rädsla. Inför varje säsong hade jag ambitionen att förbättra konditionen. Att gå uppför backarna var enormt påfrestande, att rida i timmar kände på. Men jag lyckades aldrig samla mig till krafttag och kom varje år i ungefär samma skrala kondition. Men trots att det var slitsamt så gav turerna enormt mycket, ibland red jag alltså två veckor per säsong. Ibland kunde jag i november eller februari känna ett enormt sug efter att rida i fjällen. Och på samma sätt kunde jag känna iskylan när jag tänkte på någon särskilt svår passage. Skulle jag ramla ner i ravinen eller störta utför i backen?

Arrangörerna, Dyrhaugs Ridesenter, satsade på säkerhet. Det var inga chanstagningar. Sedan kunde det förstås hända att folk ramlade av och att det hände något med en häst. Men efter nära fyrtio års verksamhet kan företaget visa upp en fin olycksfallsstatistik.

Om kvällarna brukade vi samlas kring lägerbålet, berätta historier, sjunga Dan Andersson, dricka öl och starkare saker, prata om dagens tur och den som skulle komma. Det var givande stunder där vid elden, ögonblick man minns med värme och ibland vemod.

Då det gällde att finna rätt häst till varje ryttare visade Dyrhaugs sitt mästerskap. De såg vad personerna och hästarna gick för. ”Men det där var väl ingen bra kombination”, kunde jag tänka i hagen på söndagen men på tisdag visade det sig vara en perfekt kombination.

Jag fäste mig vid en häst som hette Storumur, en senig och stark häst. Vid ett tillfälle då jag skulle ut och rida sa Ola att det var ett problem. En annan ryttare, en skattetjänsteman från Västerås, hade också Stormur som favorit. Kunde jag tänka mig en annan häst? Icke! Kunde han? Icke! Där stod vi i fjälldalen, två bestämda medelålders män. Ole fick singla slant. Jag förlorade. Men vad gjorde det? Storumur och jag återupptog kontakten några år senare. Ole berömde ofta hästen, den gick med på alla turer och klarade sig utmärkt i den svåra fjällterrängen.

I början red Ole på ett häst som hette Glofaxe, en enorm häst som ibland kunde sticka iväg och ta bettet mellan tänderna. Det gav en extra spänning: skulle Glofaxe sticka i dag eller inte?

En klok gammal häst hette Skegla. När hon ramlade i en bäck låg hon kvar till dess ryttaren (en kvinna i övre medelåldern) tagit sig upp på land.

Rödull red jag under några år i Tydal, en kraftig och viljestark häst som säkert märkte att det var en amatör som satt på ryggen.

Ole Dyrhaug kunde konsten att skapa rätt stämning vid bålet och samtidigt leda turen med fast hand. Han var den idealiska turledaren och alltid en god kamrat.

Oddmund Dyrhaugs insats fick en mycket välförtjänt uppmärksamhet då han för några år sedan belönades med kung Olavs medalj i guld. Landshövdingen i Sörtröndelag kom till Stugudal och vid en fin middag delades medaljen ut. Vem hade väl trott det när verksamheten inleddes i början av sjuttiotalet och många inte alls trodde att folk ville rida i fjällen.

Oddmund och Ole åkte senare till slottet i Oslo för samtal med kungen, något som var förknippat med medaljen.

Nu var det nog många år sedan jag red i fjällen men jag håller kontakten med Ole och följer sonen Niklas fina insatser i skidspåren; han var näst bästa norrman i Tour de Ski och återfinns numera i landslaget i världens bästa skidnation.

Memoarer (9)

Maths O Sundqvist var inte industrialist, någon som plöjde ned pengar i ortens fabrik, utan en klassisk börsklippare. Och han hade onekligen en enorm förmåga att hitta rätt i sina köp och försäljningar. Även om det mestadels handlade om lånade pengar krävs ju talang för att köpa rätt aktier vid rätt tillfälle och göra sig av med andra värdepapper medan tid är.

Men något gick snett, annars skulle ju Sundqvist ha haft kvar större delen av sin förmögenhet. Var det den klassiska girigheten? Har man två kan det bli fyra, har man arton kan det bli trettiosex. Ja, jag tror det, att girigheten till sist fällde Sundqvist. Om någon haft 18 000 kronor och bara har kvar en femtiolapp handlar det ju om ett enormt tapp – och det är de proportionerna det handlar om. 18 000 mot 50.

I den allmänna retoriken talades det ofta om Sundqvists betydelse för länet. Och visst kan det ha betytt en del för skoterklubben i Österåsen (ett exempel, bara) att ha en miljardär i byn. Men för länets utveckling i stort har Skrindans haveri och Sundqvists ekonomiska kollaps inte haft någon betydelse. Den mesta verksamheten var ju koncentrerad till Börshuset och berörde inte Jämtland. Men i retoriken före konkursen förekom många häftiga överord om Sundqvists enorma betydelse – och kanske bidrog ikoniseringen till imperiets fall.

Om Maths O Sundqvist valt att anställa folk som sa vad de tyckte kunde det hela ha slutat på ett helt annat sätt. Istället belönades lojalitet. Han omgav sig med ryggdunkare, de flesta välbetalda, sådana som inte sa emot och alltid ställde upp. Och här kan man se den stora bristen i ledarskapet: Sundqvist kunde inte välja rätt medarbetare. Han kunde köpa och sälja aktier men hade inte förmågan att sätta rätt person på rätt post. Sådana som Helene Olausson och Christer Björklund skulle normalt aldrig ha nått sina positioner – men väl där skadade de människor och verksamheter. Ägaren ville hellre ha medarbetare med hårda nypor än ett skarpt intellekt.

Lennart Mattsson, en gång duktig lokalredaktör för LT i Svenstavik, efterträdde Birger Ekerlid som chefredaktör, vilket var ytterligare ett bevis för att Sundqvist premierade lojalitet framför kompetens. Att LT har samma ledning än i dag kan nog förklaras med hur presstödet är utformat. Andratidningen får inte bli för stor och riskera att mista presstödpengarna. Med Mattsson i ledningen finns garantier för att det inte händer något som kan locka tillbaka läsare. Jag är anhängare av ett statligt presstöd men inser att systemet i en del fall riskerar att förhindra nödvändiga förändringar och bevara gamla strukturer.

Till ett stort Sundqvistprojekt städslades en man vi kan kalla Ingvar Johansson. På den tid modet föreskrev vänster var han det men uppträdde  senare som Sundqvists egen bandhund. Johansson som led av svårartad självöverskattning var inte heller han kvalificerad för sitt uppdrag men han var lojal. Och det var det som betydde något.

Det fanns även i Sundqvistsfären personer som reagerade mot de bryska och skadliga metoderna på LT, men ingen trädde fram. I sig kan jag begripa det – det fanns ju tydliga exempel på att ”illojala” sparkades.

I debatten i samband med Sundqvists fall förekom en del underliga inlägg. En del ville göra det till att en enkel grabb från Norrland mobbades av eliten i Stockholm, en variant som ofta är lätt att ta till. Men om man inte har pengar till räntorna faller bilan, oavsett om man bor i Täby eller Österåsen. Att Sundqvist behandlades illa för att han är norrlänning finns det inget som helst stöd för. Däremot skapade hans verksamhet ett intresse hos Stockholmsbaserade redaktörer, som tyckte att det var exotiskt att en grabb från Kaxås kunde samla på sig så mycket pengar. Jag tror att den imagen var till nytta för Maths O Sundqvist när han gjorde entré på den stora finansscenen.

Om den ekonomiska journalistiken varit mer välutvecklad borde fler än Affärsvärlden ha ringt i varningsklockorna. Att köpa på sig enorma aktieposter för lånade pengar innebär ju ett stort risktagande, vilket ju också bekräftades. Vanliga aktieköpare borde ha varnats. Istället kom alla dessa devota porträtt, ofta skrivna av journalister utan kunskap om ekonomi men med stora insikter i aktuella trender. Jag läste alla dessa reportage och artiklar om skogshövdingen men blev inte så mycket klokare. När kraschen inträffade borde många ha rannsakat sina sinnen: varför skottade inte jag fram detta utan serverade floskler på silverfat?

Maths O Sundqvists kusin Sven-Ivan, känd ekonomijournalist på Dagens Nyheter, var en tid knuten till LT som styrelseledamot. Han gjorde inga djupa avtryck och avsade sig posten eftersom styrelsen inte ville utreda konsekvenserna av ett samgående med ÖP.

Vid en företagsträff i Storhogna i mitten av 00-talet medverkade Sven-Ivan som ett slags expert. Många hajade till när han med aggressiv röst avslutade med att säga, ungefär ”ska ni sitta här och vänta på socialbidrag”. Alltså: att inte göra något utan vänta på presstöd.

– Det var ju ett konstigt inlägg, sa en av de medverkade när vi talade om händelsen.

Memoarer (8)

Jag fick under konflikten med Maths O Sundqvist ett enormt starkt stöd i tidningarna, från Proletären till Svenska Dagbladet

Den tidigare omskrivne Per Åhlström dök på nytt upp, denna gång som ledarskribent på Länstidningen. Märkligt nog värvades han till jobbet utan att det socialdemokratiska partidistriktet i Jämtland fick säga sitt. Det ligger nära till hands att tro att Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg, som tidigare anlitat Åhlström som konsult, fick Maths O Sundqvist att lyfta telefonen. Åhlström fick enormt mycket kritik för inhoppet på LT. Göran Greider på Dalademokraten placerade Åhlström till höger om Djingis khan och Arbetarbladet med flera skrev att Åhlström var en svartfot. Vad jag minns fick Åhlström bara stöd av sin forne vapenbroder Svante Säwén på Dagbladet i Sundsvall.

Precis som gång på Dagbladet lade Åhlström om kursen. Nu var det kärnkraft och stordrift som gällde och gärna samarbete med något parti till höger.

När Åhlström slutade på LT mötte jag en folkpatist på stan som beklagade det, ”han är ju faktiskt liberal”. Jag tycker att det citatet sammanfattar det mesta.

Åhlström försvann efter ett drygt år och kvaliteten på ledarsidan höjdes många snäpp när den unge, begåvade skribenten Kalle Olsson tog över. Jag har samma syn på Per Åhlström som Leif GW Persson har på Peter Bratt, den som är intresserad kan ju läsa professorns senaste bok.

Man kanske kan bedöma människor efter vilka de väljer som medarbetare. Maths O Sundqvist tillsatte Helene Olausson som direktör. Hon saknade i alla delar den sociala kompetens som Sundqvist besitter. Olausson var arrogant och maktfullkomlig, utan kunskaper i tidningsfrågor och utan vilja att lära sig. Hon pratade mycket men saknade förmågan att lyssna. Den andra som ägaren förlitade sig på var konsulten Christer Björklund, som hade ungefär samma framtoning som en pingstpastor och som tveklöst var inhyrd som torped. Ett av påfunden från Björklund var att satsa på en koppling mellan prenumerationen och VISA-kortet, något som skulle ge Länstidningen enorma upplageframgångar, det talades om tiotusen exemplar i ökning på ett år, vilket skulle vara rekord i svensk press.  Upplagan fortsatte dock att falla. Björklund tog också initiativ till en särskild bilaga och där var det dyrare att annonsera än i den vanliga tidningen. Följden blev givetvis att annonsörerna sa ”men då tar jag annonsen i den vanliga tidnigen istället”. Satsningen kostade många miljoner men bidrog bara till att göra nya hål i det rostiga skrovet

Men i vissa avseenden och vissa situationer hade pengar ingen betydelse. Firman lade ut miljoner på att ta råd från en idiot till konsult, samtidigt som Sundqvist ofta klagade över att chefslönerna var så höga och ansåg att tidningen inte hade råd med mitt avtal.

I botten tror jag att det fanns ett stort socialt komplex hos Sundqvist. Den verbala miljön var ovan för honom. Han var van att syssla med bussar, sågverk och pumpar. En verksamhet utan större realvärden gjorde honom konfyst. Dessutom fanns det av tradition en stor frihet för redaktionerna. En normalt funtad tidningsdirektör lade sig inte i redaktionens arbete, även om det kliade i fingrarna. Den vanliga befälsordningen gällde inte. Sundqvist ägde tidningen men fick finna sig i att bli ifrågasatt och kritiserad (som när vi uppmanade honom att sälja aktierna). I sågverksmiljön riskerade han inte att bli utsatt på samma sätt.

Det handlade om en kulturkrock.

Men nu skulle ägaren skapa ordning på torpet. Det innebar att gamla chefer fick sluta, att man flyttade till nya lokaler (i en av Sundqvist ägd fastighet i centrala Östersund) som rustades upp för enorma summor. Ja, man satsade stort på utanverket.  LT skulle vara något att visa upp för andra. Men upplagan föll som ett blysänke. Till sist hade man nått nivån som gjorde LT berättigat till presstöd och samma dag erbjöds tidningen till ÖP. Sedan dess har upplagan fortsatt att falla; LT är den stora förloraren i den svenska pressen under seklets första årtionde. Självfallet är det tragiskt men inte förvånande.

Sundqvistregimen var förödande för tidningen. Men var det inte så att finansmannen räddade tidningen från konkurs? Nej, konkurs var aldrig på tapeten. Självfallet skulle Centerpress har lagt upp de pengar som behövdes om inte Maths O Sundqvist kommit in i handlingen.

Jag hade aldrig svårt i kontakterna med Sundqvist. Han var lätt att ha att göra med och kunde vara underhållande. Men intrycket var att han dolde mycket bakom det godmodigt leende ansiktet. Olausson och Björklund fick vara exekutorer. Ofta var det hart när omöjligt att få kontakt med huvudägaren. Han fanns inte på nätet, svarade inte i telefon och gav mycket svävande besked om när han skulle dyka upp. Vid tre tillfällen avtalade han tid med mig men kom aldrig, vilket knappast var tillfälligheter eftersom Sundqvist i andra avseenden inte visade några drag av senilitet. Det var inslag i ett maktspel. Sundqvist gillade också att säga ”jag kommer till tidningen före sexton i dag”. Ofta dök han inte upp. Det var omöjligt att avtala en exakt tid. Men många människor fick vara beredda att det kunde bli möte när som helst, före sexton. Det var en arrogant stil, ett sätt att sätta människor på plats och visa hur maktordningen var.

Detta att avlöna andra för de obehagliga uppdragen tyder ju på rädsla och svaghet. Och jag upplevde Maths O som alltid leende och alltid undanglidande.

Sundqvist var ju mycket lyckosam i affärsverksamheten, den som inte gällde tidningar. Miljard lades till miljard. Sundqvist hamnade högt upp på listan över landets rikaste personer. Men i samband med finanskraschen i USA gungade det i Sundqvistimperiet. Idén var ju att låna pengar och köpa aktier och sedan låna nya pengar med aktierna som säkerhet och köpa än fler ägarandelar – och så vidare. Men det blev ju allt större ränteutgifter. Till sist fanns inte pengar till bankerna och Sundqvists aktieinnehav såldes av. I begreppet riskkapitalist ligger ju att det handlar om risktagande. Men det glömdes liksom bort. Man framställde det som att Sundqvist hade guldtackor för arton miljarder i källaren i Högfors slott. Det var många devota idolporträtt av den exotiske finansmannen. Vad jag minns var det bara Affärsvärlden som verkligen granskade Sundqvistimperiet och tidigt flaggade för att det handlade om överbelåning.

Memoarer (7)

Vi skulle åka till Bräcke på konferens en dag år 1992.  Tidigt på morgonen ringde telefonen hemma hos mig. Det var ”Chritan”.

– Har du hört nyheterna?

– Nej, sa jag, vad har hänt..?

– A-pressen har gått i konkurs. Vi ses på tidningen. Konferensen är förstås inställd. O fy fan.

Och nu väntade en de inställda satsningarnas tid.

När A-pressen gick i konkurs 1992 hade LT:s nedgång redan börjat. Men man vet förstås aldrig vad som hade hänt om koncernen hållits vid liv. Kanske kunde LT, med den lysande Christer Sjöström i ledningen, ha återtagit ledningen. Svaren får vi aldrig. Däremot kan man säga att de dåliga åren för LT:s del inleddes just 1992. När A-pressen gått i konkurs skulle det in nya ägare och det blev en kaotisk tid.

Centerpress, som ägde ÖP, var en av spekulanterna på LT. Vi var flera som fick intryck av att något givit löften till den koncernen om att få köpa LT. Men tillfälligtvis överfördes aktierna till arbetarrörelsens reklambolag ARE. Vi var en grupp på tidningen som var intresserade av att köpa men ARE-bolagen viftade med kalla handen. Det måste vara någon eller några med finansiella muskler, menade företrädare för arbetarrörelsens ARE. Vid ett kvällsmöte på Victors advokatbyrå fanns ARE:s vd med på högtalartelefon men det stod klart att de inte ville ha oss som ägare.

In på banan klev då Olle Persson och Maths O Sundqvist, två av länets rikaste medborgare. Vi träffades för ett möte hos Victors och med fanns också landshövding Sven Heurgren. Olle Persson var försenad och vi började mötet. När vi hunnit en bit  slogs dörren upp och in kom Olle Persson i jägarkläder. Han kom direkt från skogen. För femtio öre var fick Persson och Sundqvist köpa LT. Nog var det konstigt att länets arbetaretidning helt plötsligt ägdes av länets storfinans.

Men räddade de LT undan konkurs? Icke. Om de inte hivat upp sina femtioöringar skulle självfallet ÖP/Centerpress ha köpt LT. En nedläggning var aldrig ett alternativ. De som sprider den myten är okunniga eller har helt andra syften.

De nya ägarna gjorde inte så stort väsen av sig. Men Olle Persson var ofta kaxig och visste alltid bäst. Han drog sig efter några år ur ägandet i protest mot att Länstidningen var så hård motståndare till ett svenskt EU-medlemskap.

Dessförinnan hade han klagat på den mot EU negativa linjen och det hade nått styrelsens ordförande, Metallombudsmannen Sven-Erik Nyberg.

– Kan du inte tänka dej att ta in Kristina Persson som kolumnist på ledarsidan, undrade Nyberg när vi hade ett möte på tidningen.

Kristina Persson var syster till Olle Persson och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Kristina var mycket positiv till ett svenskt EU-medlemskap.

– Det där hörde jag inte, svarade jag Nyberg.

Att styrelsens ordförande har synpunkter på vilka tidningsledningen anlitar som krönikörer måste vara unikt. Men Nyberg begrep aldrig sitt uppdrag och blev därför ett verktyg för huvudägaren Maths O Sundqvist. Nyberg frustade ständigt över de redaktionella kostnaderna, ungefär som att murvlarna med sin verksamhet fördärvade strävan efter att kunna presentera ett fint bokslut.

Vid ett möte försäkrade Olle P att den tidning i länet som pläderade för EU skulle få enormt starkt stöd. Eftersom andelen EU-motståndare var högst i just Jämtland visade det hela att den som är duktig att sälja bilar inte nödvändigtvis är en skarp samtidsanalytiker.

Därefter blev Maths O Sundqvist största ägare. Övriga med aktier var den lokala arbetarrörelsen, insamlingsstiftelsen Länstidningens vänner samt personalen vid Länstidningen.

Var då allt frid och fröjd?

Knappast. Sundqvist var en mycket passiv ägare. Att få att klart besked av honom var lika svårt som att pressa olja ur en gråsten. En gång tågade en tremannadelegation ned till kontoret vid gågatan för att få besked i någon fråga. Maths dök upp efter ett tag, med ett dragspel i händerna, glatt trallande på någon melodi. Några besked fick vi inte men väl några dragspelslåtar till.

Varför finansmannen från Offerdal satsade i LT är det ingen som vet. Kanske trodde han att en av honom tidning skulle gå hans ärenden och öka hans popularitet. Möjligen ville han förbättra relationerna till den socialdemokrati som regerade i landet. Kanske var det prestige: att äga en tidning kanske skulle smälla högre än att äga skog och aktier i det anonyma Hexagon.

Den enda i arbetarrörelsen som tog matchen med Maths O Sundqvist var Berit Andnor. När Sundqvist i all hemlighet förhandlat om en försäljning till ÖP och framställt alla andra alternativ som orealistiska, då satte Andnor klackarna i backen. De fackliga funktionärer som satt i LT-styrelsen och i de olika ägarstiftelserna hade accepterat direktiven från Sundqvists kontor på Högfors slott men fick vika sig för den intellektuellt vassa Andnor. Maths O kunde linda ombudsmännen runt fingret. Den sorgliga skaran från expeditionerna i Folkets hus fick mig att tänka: vilken tur att dom inte har mer makt.

I samband med planerna på att sälja LT till ÖP publicerade Christer Sjöström och jag en text i LT, där vi uppmanade Sundqvist att sälja aktierna i LT. Då blev det ingen reaktion – men den skulle komma!

I december 2003 övertog Sundqvist via sitt bolag Skrindan 95 procent av aktierna i Länstidningen. Han tillsatte Helen Olausson som verkställande direktör och förändringens vindar började svepa igenom huset vid Rådhusgatan. Konsulten Christer Björklund anlitades och det var han som skulle verkställa intentionerna från ägaren och direktören.

Sundqvists fastighetsbolag Fabös flyttade in i samma lokaler som LT. Sundqvist dök upp ibland men han hade ingen fast arbetsplats. Brev till Maths O fick man lägga på ett skrivbord hos Fabös, i hopp om att han skulle fiska upp det.

När Sundqvist dök upp var det en stor dag för konsulten Björklund som gick omkring i någon vildmarkskostym och spred sina budskap.

– Maths är i huset! skrek Björklund, ungefär som om påven uppenbarat sig vid Rådhusgatan i Östersund

Jag blev varse att något var i görningen när ledningen satte upp en skiss över hur vi skulle placeras i de nya lokalerna vid Prästgatan, i en fastighet ägd av Sundqvist. Jag fanns inte med på skissen. Visst var det något Kafkaaktigt över det hela. Helt plötsligt borta.

Jag hade ett standardavtal för chefredaktörer i A-pressen som gav oss möjlighet att gå i pension vid sextio. Visst, det var ett förmånligt avtal som Sundqvist accepterat i och med köpet av LT. Sundqvist riktade in sig på detta avtal och sade upp det jag tror två dagar innan det löpte ut (när jag var 58 år, fem månader och 27 dagar).

Det var givetvis en hämnd för kravet några år tidigare på att Sundqvist skulle sälja aktierna i LT. Han ville visa vem som bestämde.

Mitt liv slutade inte med det. Jag fick många nya uppdrag, bland annat på ÖP, och fick ju mer fritid. Birger Ekerlid, som var chefredaktör för den allmänna delen på tidningen och en erkänt skicklig yrkesman, fick även han sparken (det var innan jag fick respass).

En uppsägning skulle ta arton månader. Om jag sade upp mig själv gällde sex månader. Jag valde det senare alternativet. Att återgå till LT var ogörligt. Maths O Sundqvist såg inga problem med att jag skulle tjänstgöra under den ett och ett halvt år långa uppsägningstiden, vilket tyder på bristande kunskap om branschen och kanske på brist på empati.

Sven-Erik Nyberg, ombudsmannen i Metall, sade sig vara säker på att jag tänkte sluta vid sextio. Om han haft förmåga att blicka in i framtiden skulle hans bana i livet säkert varit annorlunda. Jag hade inga som helst planer på att sluta vid sextio (nästa gång fyller jag sextiosex och arbetar fortfarande) och det var obegripligt att Nyberg kunde påstå vad jag skulle göra. Vi hade aldrig samtalat om det. Det intressanta i sammanhanget är emellertid att Nyberg pensionerades vid sextio! På den tiden kunde ombudsmännen lägga av vid den åldern och Nyberg utnyttjade det, samtidigt som han opponerade sig mot mitt avtal. Visst säger det en del om människan. Och kanske om en rörelse som har den typen av medarbetare.

Förändringarna på LT hade inte varit möjliga om inte fackklubben på LT varit så svag. Anita Näsberg, som var ordförande, agerade mest som ledningens språkrör på redaktionen och möjliggjorde stora förändringar vars resultat man kan se i LT:s tragiska upplageutveckling. LT är ju en av de stora förlorarna på den svenska tidningsmarknaden med ett tapp på femtio procent av upplagan.

I den stämning som skapats på den en gång trivsamma arbetsplatsen valde många att huka och vända bort blicken. En som inte gjorde det var nestorn Agne Svärd, numera nattredaktör på LT, som tog mitt parti och som kallades in till konsulten Björklund för avhyvling. Men Agne var inte den som vek ner sig. Överhuvudtaget var processen på tidningen ett otäckt studium av underkastelse som ibland fick mig att tänka på en ockuperad zon. Sundqvists ägarinsatser, Olaussons stil och Björklund åtgärder ledde till ett gigantiskt fiasko. Om man vill fördärva en tidning så ska man göra som den trion.

Memoarer (6)

En känd massmediateoretiker hade formulerat principen om upplagespiralen. En stor tidning fick fler annonser än den mindre tidningen. Fler annonser gav fler läsare och möjlighet till ökade redaktionella resurser. Den stora tidningen blev större och den lilla tidningen mindre. I analysen låg något ödesbestämt. De stora kunde slå sig till ro och de små kunde ge upp.

Men så kom ett exempel som visade att teorin om upplagespiralen inte höll.

Länstidningen i Östersund var en typisk andratidning. Östersundsposten dominerade stort. År efter år visade upplageredovisningarna att styrkeförhållandet stod sig. Men så hände något märkligt. Länstidningen började redovisa kraftiga upplageökningar medan ÖP:s upplaga dalade. Ibland handlade det om tusentals exemplar per år. Men att LT skulle bli lika stor eller större, det var ju omöjligt. I teorin.

LT lyckades bra med övergången till ny teknik. ÖP:s satsning blev ett fiasko; vissa dagar var tidningen omöjlig att läsa. Och dessutom hade ÖP vant sig vid att vara störst, ungefär som om det var en naturlag. Man tog inte varning av konkurrentens snabba frammarsch utan trodde att den senaste kraftiga upplageökningen var den sista. Och nästa år hade man samma analys. År 1981 passerade Länstidningen sin  konkurrent i  totalupplaga och 1982 i upplaga på utgivningsorten.

Det kom delegationer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm för att försöka utröna vad som hade hänt. I teorin var det ju inte möjligt.

En av förklaringarna till upplageframgångarna var en offensiv redaktionell satsning. Den mångårige medarbetaren Christer ”Chritan” Sjöström var en skicklig journalist och tidningsman med blick för de strategiska valen. Under hans ledning blev den slätstrukna jämtländska tidningen en alert uppstickare. Tuff, orädd, kritisk, med ständigt gott humör. De som satt i huset vid Rådhusgatan gillade verkligen att göra tidning och de stora framgångarna inspirerade till nya krafttag. År 1982 fick ”Chritan” Stora Journalistpriset för sin insats, en sällsynt välförtjänt pristagare.

Det var LT:s guldålder.

Som mest var upplagan över 30 000 exemplar per utgivningsdag. ÖP var ordentligt distanserad. Men kanske var det så att LT upprepade ÖP:s misstag och slog sig till ro, med de höga upplagesiffrorna som kuddar. Många som ledde tidningen hade varit med mycket länge och hade av naturliga skäl inte samma stridsiver som yngre förmågor. Samtidigt är det ju så att uppnådda framgångar gör att en ledning eller styrelse drar sig för omplaceringar och förnyelse. Man ändrar ju inte på ett vinnande lag men det är kanske det som man ska göra?

När Christer Sjöström slutade på LT och tillträdde en tjänst vid A-pressen i Stockholm var det en förlust, för mig personligen och för tidningen. ”Chritan” och jag hade enormt roliga dagar. De första åren på LT var nog de roligaste i mitt arbetsliv.

– Men, grabbar, är det inte dags för en ölstöt? kunde ”Chritan” säga någon eftermiddag och vi gjorde en krogsväng. Och fortsatte att prata tidning, analysera tips, snacka om framtida satsningar och skvallra om kollegor.

På ÖP satsade man för att komma tillbaka och gjorde en del kloka val när man rekryterade nya personer i ledningen.

Det var något som kallades tidningskrig, ett uttryck som jag ogillade. Men en hård kamp var det, inte bara mellan redaktionerna. Marknadsavdelningarna försökte överträffa varandra i raffinerade erbjudanden. Under de åren subventionerades de jämtländska tidningsläsarna med många miljoner. Som lägst var dagspriset för en tidning 29 öre per dag. Självfallet grävde kampanjerna stora hål i kassorna, pengar som istället kunde ha använts för att förbättra den redaktionella bevakningen. Det hela var galet. Kampen hade gått över styr. Man vräkte ut pengar genom fönstren. Och i stridens hetta var inte alla omdömen välövervägda, det gäller nog båda tidningarna.

Ett år visade det sig att ÖP knappat in och gått om LT, räknat i totalupplaga. Men om man summerade upplagan i länets kommuner var LT större, med ett fåtal exemplar. Då föddes slagordet STÖRST I LÄNET. Men ÖP kunde säga LÄNETS STÖRSTA TIDNING. Jag tror att den typen av kampanjer skadade tilltron till tidningarna. Till sist blev det bara löjligt.

Thore Holmberg, tidigare redaktionschef på LT, var ordförande i kommunstyrelsen i Östersund och den tongivande i lokalpolitiken. Han var känd för att dricka julmust året om och brukade skoja om att han valt de två sysselsättningar som låg i botten av förtroendeligan: journalist och politiker. Holmberg satt även i LT:s styrelse. Han var en sympatisk, lite blyg man som skötte kommunen på att bra sätt.

Det som förvånade en del var att många av de ledande politikerna omhuldade idén om att kommunen skulle byggas upp som ett storföretag. Avdelningar skulle köpa tjänster av varandra. Politikerna skulle formulera principer för hur verksamheten skulle skötas men det var tjänstemän som skulle ansvara för utförandet. Det blev problem med den modellen. Missnöjda hänvisades till verksamhetschef A men hon kandiderade ju inte i allmänna val och kunde ställas till svars. Det uppstod ett demokratiskt underskott.

Vid ett tillfälle träffade vi en samling politiker i Folkets hus, det var någon kampanj för LT. Det utbröt en livlig debatt om en pristävling tidningen skulle ha och många bidrog med tips på vilka priser man skulle ha och inte ha. Trots att man i rollen som politiker bara skulle syssla med det övergripande och principiella hade man, i fråga om LT-tävlingen, mycket bestämda råd i detaljfrågor. Kontrasten var lite komisk.

När det kom bud om nedläggningar av militära förband vaknade det sämsta i många lokalpolitiker. Man skulle värna det egna förbandet, själva nyckeln i rikets försvar, och gärna stänka lite gyttja på andra förbandsorter. Nästan alla var ense om att man inte längre behövde ett så stort och dyrt försvar men det var hela tiden andra som skulle spara.

Jag skrev en hel del om detta och vände mig emot att man skulle ha regementena som ett slags lokaliseringspolitiska objekt. Men vilken reaktion det blev! Kommunstyrelsens ordförande Gun-Britt Mårtensson (S), det andra kommunalrådet Jens Nilsson (S) och oppositionsrådet Per Söderberg (C) skrev ett debattinlägg med tydliga stalinistiska influenser. Även LO-sektionen tog till orda och kritiserade min ståndpunkt mycket hårt. Jag undrar om de inte krävde min avgång

Man fick inte svära i kyrkan. Alla skulle sluta upp bakom de militära förbanden och den som inte gjorde det var illojal. I ivern att rädda militärens verksamhet tecknades en nattsvart bild av länets framtid. Man kan ju fråga sig vem som vill investera i ett län som var helt beroende av regementen för att överleva.

Jens Nilsson kom från den kulturpolitiska sfären och jag hade väntat att han skulle ha lite andra och vidare perspektiv. Men han stod på den tiden under Mårtenssons strama kommando och det var väl inte bra för karriären att sätta sig på tvären. Dessutom är den ofta viskande Nilsson konflikträdd: han undviker att ta strider och har avancerat framåt i ledet genom att inte sticka ut så mycket. När Tony Blair var de svenska högersossarnas favorit skrev Nilsson uppskattande artiklar om det brittiska fenomenet; jag tror att entusiasmen avtog först när Blair började bomba Irak. Nilsson skrev också en minnesvärd debattartikel, där han hyllade Peabs ägare och finansmannen Maths O Sundqvist för deras stora insatser för Jämtland. Nu hade kommunekonomin övertagit ideologin men Nilssons hyllning var ändå förvånande men ett exempel på att det kommunkapitalistiska komplexet växt sig stark. Däremot tror jag att Peab har avsevärt större anledning att tacka Östersunds kommun för välvillig behandling under åren. Men Nilssons utveckling från att ha varit en fräsig kulturradikal till ett bli en grå beundrare av en brittisk högersosse innehåller också förklaringar till den svenska socialdemokratins kris och identitetslöshet.

Mårtensson försvann sedan till HSB i Stockholm och Jens Nilsson blev kommunstyrelsens ordförande i Östersund, sedermera EU-parlamentariker.  Nilsson var mycket entusiastisk för euron och reste runt i länet för att försöka få folk att ge sin röst för den gemensamma valutan. Men de stora insatserna gav dålig utdelning. Motståndet mot ett svenskt EMU-medlemskap var allra starkast i Jämtlands län. Så de politiker som verkat för en maktförskjutning till Bryssel och en försvagning av den svenska demokratin har haft dåligt stöd på hemmaplan. Att EU-förespråkaren och EMU-entusiasten Jens Nilsson från Östersund sitter i EU-parlamentet visar bara att politik är det möjligas konst. Men å andra sidan: vill man marginalisera en politiker så är det ett nästan ofelbart sätt att göra denne till Europaparlamentariker.

I början av 2012 valdes Jonas Sjöstedt till ledare för Vänsterpartiet. Han har suttit i EU-parlamentet, en av de få som hade förmågan att profilera sig där, och i EU-valet 2012 kan Vänsterpartiet vinna framgångar. Tveklöst är det ju så att många EU-skeptiska socialdemokrater delar Sjöstedts kritiska analys. Socialdemokraterna måste lansera framträdande EU-kritiker om man ska ha en chans att möta V. Och eftersom det är allmänna val i Sverige senare samma år så kan avhopp i EU-valet leda till avhopp även i riksdagsvalet.

Memoarer (5)

Rolf Alsing blev chefredaktör för Nya Norrland år 1974. Vi kom att samarbeta en hel del. Både Alsing och jag var ju ensamma på respektive ledarredaktion så om det skulle bli något ledigt måste vi vissa dagar byta material. Alsing var bara 27 år då han tillträdde på NN och han hade en egen, underfundig stil. Jag minns att han en gång skrev om en dröm om en enorm pizza. I vanliga fall skrev man inte sådant på en ledarsida, det var ju finrummet i tidningen. Jag tror att Rolf Alsing betydde en del för att utveckla landets ledarsidor.

Vid ett tillfälle skrev Alsing en krönika om att det var varje socialdemokrats plikt att sabotera den borgerliga regeringens energipolitik. Det gällde ett elda mycket och bada ofta. Krönikan var mycket rolig men det tyckte inte statsminister Thorbjörn Fälldin, som bodde i NN:s spridningsområde. Han tog med allvarsmättad ton upp Alsings krönika i riksdagen men Palme kunde (jag tror att det var efter ett samtal från Alsing) berätta att det rörde sig om en ironiskt hållen text.

Rolf och jag tyckte att företagsmötena i Härnösand var lika tråkiga. Vi skrev lappar till varandra och försökte genomlida sammanträdena. Och man hade ju alltid ett bra argument att bryta upp: ”Jag måste skriva till morgondagens tidning.”

Trots att tidningsföretaget gick dåligt var det i samband med styrelsemötena ofta middag med dryck. Man sade att eftersom det inte utgick något arvode för uppdraget så kunde man bjuda på mat. Visst var det en spritkultur. Företaget hade inte som Sundsvalls Tidning en representationsvåning utan det blev istället möten på olika krogar. En av ledamöterna hade grava alkoholproblem men det hindrade inte att man bjöd vidare. Mycket av den borgerliga företagskulturen hade kopierats och jag greps ibland av misstanken att man ville visa sig vara lika goda tidningsdirektörer som de borgerliga.

Alsing försvann till Stockholms-Tidningen som startade om år 1980. Han och chefredaktören Sven O Andersson satt i lokaler i centrala Stockholm. Alsing skrev ledare för papperskorgen för att hålla sig i trim. ST var en pigg tidning och man kunde ana Alsings drivna journalistik bakom en hel del. Men ekonomiskt var ST en katastrof, vilket bland annat berodde på att man inte byggt upp en effektiv annonsförsäljning. Tidningen lades ned år 1984. En utmärkt journalistisk produkt men ingen ekonomisk succé. Ytterligare ett bakslag för ett tidningsprojekt i arbetarrörelsens regi.

Konstruktionen med huvudredaktion i Sundsvall och tryckeri i Härnösand var omtymplig. Det bästa hade varit om Dagbladet tryckts hos Sundsvalls Tidning. Men bildandet av Mellannorrlands Tidnings AB var ett sätt att rädda Nya Norrland, som inte erhöll presstöd. Hela idén var väl också ett uttryck för tron på att stordrift och fusioner med automatik leder till förbättringar.

A-pressen i stort var alltid i kris. Innan krisprogram A avslutats sjösattes krisprogram 2. Alltid var det någon tidning i landet som hade det speciellt svårt och där tipset var en snar nedläggning. Men så sköt rörelsen till mer pengar och utgivningen var tryggad ännu en tid. Självfallet var det svårt för alla att arbeta i denna katastrofmiljö – svårt för de anställda, ledningen, styrelsen och andra berörda. Olika regimer inom A-pressen lanserade olika koncept men det fanns ingen dunderkur. I dag är arbetarpressen bara en spillra. Borgerliga konkurrenter har köpt upp gamla A-presstidningar eftersom de genererar presstödspengar. Så är fallet i Sundsvall, Östersund och många andra städer. En sak är då klar: inte hade Gunnar Sträng och Gunnar Hedlund en susning om den möjligheten när de konstruerade ett system för att rädda mångfalden i den svenska pressen. Borgerliga tidningskoncerner, som spridit budskap om att marknadskrafterna ska få större spelrum, tjänar stora pengar på ett slags planekonomiskt system.

Men åter till åttiotalet.

När Nya Norrlands chefredaktör slutade lanserades idén att ha en gemensam chefredaktör för de båda tidningarna. Jag erbjöds jobbet och tackade ja till erbjudandet. Men då vaknade partiaktivister i Ångermanland. Inte skulle väl chefredaktören sitta nere i Sundsvall? Direktören Ebbe Nordin tog upp tråden.

– Du måste sitta i Härnösand, sedan är det ju din sak om du väljer att jobba från Sundsvall någon dag i veckan.

Om man inte fick välja tjänstgöringsort, vilken frihet skulle man då ha i övrigt? Det var inte lockande att pendla till residensstaden, särskilt inte då jag hade två mindre barn som krävde sin tid. Jag återtog min ansökan och om jag minns rätt så annonserade man på nytt. Sista ansökningsdagen ringde Nordin.

– Jag har inte sett någon ansökan från dej.

– Nej, jag tänker inte söka jobbet.

– Nähä… Ja, hej då.

De socialdemokratiska chefredaktörerna hade en egen förening som hade till uppgift att tillvarata medlemmarnas intressen. Klubben ställde helhjärtat upp bakom mig.

– Vi ska avråda alla som hör av sig från att söka jobbet så du är nog snart tillbaka.

I efterhand har jag fått veta att en del kandidater drog sig ur när de fick veta omständigheterna.

Men till sist fann ledningen en man vid namn Per Åhlström, som varit chefredaktör för Metallarbetaren och arbetat i regeringskansliet, som informationssekreterare hos statsrådet Birgitta Dahl. Hans dåvarande svärföräldrar bodde i Ångermanland (svärfadern hade varit andreredaktör på Nya Norrland och vi hade haft ett utmärkt samarbete). Åhlström anställdes och jag fick en uppsägning med internposten. Ebbe Nordin och en blek Åhlström satt i ett konferensrum vid Köpmangatan i Sundsvall och erbjöd mig att bli ledarskribent under Åhlström. Först kicken, sedan erbjudande om en sämre tjänst. Jag tackade förstås nej och blev reporter på Dagbladet; de kunde kicka mig från tjänsten men inte från anställningen. När en hop hästar rymt från en travtränare i Nolby bad jag att få åka på det jobbet. Hästarna fångades in och vi bjöds på kaffe hos tränaren. Det blev ett reportage i tidningen och en mycket trivsam stund

Åhlström styrde snabbt om ledarsidans kurs. Vilken tidning som var mest till vänster i stan, Dagbladet eller Sundsvalls Tidning, var ofta en öppen fråga. Åhlström stod för en högerinriktad socialdemokrati med fötterna djupt förankrade i betongen. Han trodde på kärnkraft och storskalighet,  föraktade miljörörelsens krav och ville gärna se en socialdemokrati som samarbetade med något av de borgerliga partierna. Det handlade mycket om bilismens usla villkor, sällan om miljöhot och internationella kriser.

De på knagglig prosa framförda ståndpunkterna gillades förstås av företagare, som inte hade väntat sig detta på en socialdemokratisk ledarsida. Och vem hade gjort det?

Jag förstod det inte då men Åhlströms politiska linje förebådade en djupare kris för arbetarörelsen. Inte så att han som person spelade något annat än en blygsam statistroll men det var detta att socialdemokratiska budskapet tunnades ut på många håll. Likheten med vad som stod att läsa på borgerliga ledarsidor var ibland obetydlig. I första hand var det fråga om ren maktpolitik. Genom att vinna stöd hos Folkpartiet eller Centern kunde Socialdemokraterna hänga kvar vid makten. Ideologi blev bara en belastning. Allt som luktade vänster skulle bekämpas.

Detta att en ny chefredaktör sätter sin egen prägel på tidningen är inte alls konstigt. Men visst sved det i hjärtat när gamla Dagbladet blev arbetarrörelsens mest högerorienterade tidning, lomhörd för den nya tidens krav och allmänborgerlig i sin framtoning.

Men det som irriterade mest var att Åhlström ställde upp på maktspelet och struntade i den socialdemokratiska chefredaktörsföreningens blockad. Den egna karriären var viktigare än några principer. Åtskilliga menade att Åhlström agerade som en svartfot.

Samme man skulle dyka upp senare i mitt liv, i samma skumma roll.

Pingsten 1985 ringde legendaren Christer ”Chritan” Sjöström och frågade om jag ville bli chefredaktör för Länstidningen i Östersund. Det krävdes ingen lång betänktetid. Vid midsommartid var det hela klart. Reporterjobbet var i sig kul men att skriva kommentarer till politiska skeenden var trots allt det jag gillade allra bäst. Jag och mina två döttrar flyttade till Brunflo sensommaren 1985, tillsammans med Islandshästen Fengur, och jag började på LT. Ett nytt kapitel i livet inleddes. Och jag som varit övertygad om att jag skulle leva hela mitt liv i Sundsvall…

Memoarer (2)

I slutet av sextiotalet kom idén om att de socialdemokratiska tidningarna i Mellannorrland skulle samverka. Till en början var det meningen att Nya Norrland i Sollefteå, Dagbladet i Sundsvall och Länstidningen i Östersund skulle ingå i minikoncernen. Ett tag diskuterades om det nya tryckeriet skulle förläggas till Ånge. Men journalisterna på LT var skeptiska så Jämtlandstidningen kom aldrig med. Och tur var det. LT:s extrema upplageframgångar hade knappast blivit verklighet om man inordnas i tidningsimperiet.

Drivande kraft i fusionen var Nya Norrland Ebbe Nordin. År 1971 började tidningarna NN och Dagbladet att tryckas i den nybyggda officinen i Härnösand. Det var ett bolag men två tidningar som skulle behålla sin särart. Till en början var det många kulturkonflikter. ”Men så där har vi aldrig gjort.”

Det mest logiska hade varit om Dagbladet började tryckas på Sundsvalls Tidning och om Nya Norrland kommit överens med Västernorrlands Allehanda. Men gamla strider hindrade en sådan uppgörelse. Dessutom var det ju så att en riktig tidning skulle ha ett eget tryckeri.

En annan förklaring till att NN och Dagbladet placerades under samma hatt var presstödet. Reglerna var utformade så att ingen av tidningarna i Ångermanland var berättigad till stöd; de var för stora i sina respektive huvudområden. Men till Dagbladet kom en check varje år och NN drog nytta av det. Men i både den interna och externa diskussionen var det skälet inte alls dominerande.

Mycket talar för att NN lagts ned långt tidigare om man inte haft Dagbladet som livboj.

Ebbe Nordin var en mångsidig man med djupa rötter i arbetarrörelsen; en tid var han ordförande i kommunfullmäktige i Sollefteå och fanns alltid på plats när Socialdemokraterna hade kongress. Nordin var duktig som vd men ofta fyrkantig och burdus. Han hade varit polis och var kapten i reserven och hade en militär framtoning. Och samtidigt, som många hårda män, mycket känslosam. Han hade alltid svårt för begravningar, känslorna tog överhanden. Men han kunde skälla ut en hel redaktion utan att darra på rösten och var skicklig att debattera. På NN var det tradition att direktören hade en stark ställning men så var det inte på Dagbladet. Många upplevde därför att Nordin la näsan i blöt för mycket. De första åren skulle han inte ha vunnit någon popularitetstävling på Dagbladet men han var inte heller ute efter det.

När huvudkontoret låg i Härnösand blev det många resor till residensstaden, bland annat för att delta i fullständigt meningslösa möten i företagsnämnden. När vi uteblev från möten ringde Nordin och var förbannad.

Som sagt, Nordin var en mångsidig man. Att Rolf Alsing och jag blev chefredaktörer när vi var tjugosex visade att gubben inte drog sig för djärva lösningar. Han var snål med tidningens pengar men var en tid den bästa betalde direktören i den så kallade landsortspressen.

Trots presstödet till Dagbladet fattades pengar i företaget. Uppdelningen var sådan att det var LO som ansvarade för Arbetet, Dagbladet och Nya Norrland. Direktörerna sökte upp LO-chefen och beskrev det prekära läget. Det blev någon miljon i tillskott. Men kriserna fortsatte, trots åtstramningspaket, anställningsstopp och personalnedskärningar. Så blev det en ny resa till LO-borgen och några nya miljoner. Men det var svårt att se någon ljusning i fjärran. Åtstramningspaket – det var det ständiga på Dagbladet.

Som reporter brydde jag mig inte så mycket om omvälvningarna och samarbetet med Nya Norrland. Det viktiga var att skriva. En tid var jag rättsreporter. I huvudsak bestod jobbet i att gå på rättegångar.

– Men vad har du skrivit i blocket, sa två åtalade flickor när de upptäckte att jag noterade.

Det fick de inte veta men jag försäkrade att deras namn inte skulle komma i tidningen.

En av de äldre advokaterna dreglade lite väl tydligt över de unga flickorna. ”Jaså, du är truckförare, så intressant”, sa han och lät blicken svepa över de djärva urringningarna.

Sedan var det återkommande bovar, sådana som varit i rätten många gånger och lärt sig rutinerna. En broder Fransson var påfallande skicklig i rätten, han lät som en jurist, och åklagaren suckade över att Fransson och hans bröder ständigt återkom. Kriminalvården hade uppenbarligen inte lyckats med återanpassningen.

En tidigare kollega berättade att han en gång, när han var kring femton år,  varit på stan med Konrad Fransson som blev gripen. Men Konrad lyckades smuggla över sin plånbok till kollegan som stod och väntade i vinterkylan utanför polisstationen tills Konrad släpptes.

– Det här glömmer jag aldrig, sa han till kollegan. Säg till om du behöver hjälp med något.

Så var det rattfyllon med usla förklaringar till varför de hade för hög alkoholhalt i blodet, gråtjuvar, krogslagskämpar och skojare.

En gång åkte en fotograf och jag med en polis från spaningsroteln.

– Ibland trycker man i någon backe och dom ropar på radion att boende sett en mystisk bil och ger registreringsnumret. Jag noterar och kommer på att det ju är vår bil.

Spanarens pappa skulle åka med i privatbilen in till stan.

– Jaså, en redaktör, sa han med respekt i rösten. En studerad karl.

Det skrämde mig en del, att bli betraktad som någon däruppe.

Jag sysslade också en del med facklig bevakning, innan den kom att kallas arbetsmarknadsjournalistik. Det blev många rundor hos ombudsmännen. Det slog mig att en del var väldigt känsliga för det som stod i tidningen och att de inte riktigt litade på murvlar. Och det var inget tillfälligt eller specifikt för Sundsvall, skulle jag erfara.

Memoarer (1)

Det var sjuttiotal. Framtiden var här.

Jag var inkallad när sjuttiotalet bröt in, vapenfri tjänstepliktig på Arlanda flygplatsbrandkår. Men hur kunde man få bli hemma på nyårsaftonen?

– Gå till en doktor och visa upp intyget att du varit där, sa pappa, det bör fungera.

Jag gick till en läkare.

– Det kan inte bli fråga om att sjukskriva, sa systern, som också var läkarens fru. Hon hade plockat jordgubbar i Selånger och någon sa att hon var den ende som plockat en enda gubbe som livnärt henne hela livet.

– Ok, men jag kommer ändå.

I väntrummet var det fullt med folk. En man satt och rökte. Så var det på den tiden. Askkoppar var framställda. En kvinna fick våldsamma hostattacker.

– Jag får be min herre att släcka cigaretten, sa hon med pipig röst, i väntan på nästa attack. Det var modigt att be en rökare att fimpa. Man gjorde det bara när det var en verklig nödsituation.

Brandmästare Frödeberg var inte nöjd med intyget jag visade upp.

– Här framgår det ju inte att du är sjukskriven, bara att du varit hos doktorn, sa han helt riktigt.

– Ja, jag hade ont i halsen och eftersom jag haft halsböld…

– Men du borde haft ett riktigt sjukintyg. Ok, det får väl gå för den här gången men nästa gång måste du ha klara papper..

Pust! Jag klarade mig från straffexercis.

På Arlanda arbetade vi 48 timmar och var lediga 24. Det var mycket dötid. Bredvid sängen hade jag en askkopp, en delad juiceburk. Man fick ha kläderna ordnade så att man snabbt kunde komma ut när det gick larm. Fötterna ner i stövlarna, dra upp byxorna och på med en skjorta, sedan var det bara att rusa iväg. Det fanns olika larm. Ett var för ambulansen, ett när ett plan skulle tankas, ett för katastrof. Men så snart det tjöt blev man klarvaken och var beredd att rusa iväg.

– Det är ambulanslarm, skrek någon och vi som inte tjänstgjorde på ambulansen kunde somna om.

Dagarna var sega.

En dag hade vi stegövningar. Det gällde att resa en stege mot ett garagetak och sedan pinna upp. Väl uppe på taket snurrade det till i min skalle. Jag satte mig ner. Fy fan.

Brandförmannen kom upp och frågade hur det stod till.

– Svindel, sa jag.

Han talade lugnande. Till sist klättrade jag ned med förmannen strax bakom. Han skötte det hela bra. Jag överlevde. Men befälet insåg också att Swedenmark inte var en kandidat till stora stegbilen.

Jag hade flickvännen i Stockholm och lyckades byta bort skiftet den 5-6 januari 1970. En annan tog min plats. När jag tidigt på morgonen den 6 januari kom till flygterminalen vid Haga i Stockholm såg jag de svarta rubrikerna: HAVERI PÅ ARLANDA.

En plan som tillhörde flygbolaget Spantax hade lyft från Arlanda 22.24 kvällen före, med kurs mot Mallorca. Eftersom det varit problem med just det planet skulle man flyga ned det till Schweiz för motorbyte. Men ganska snart försvann planet från radarskärmarna på Arlanda. Grupper sändes ut för att söka. Man körde så kallade valpar, jeepliknande fordon som var bra i terräng, längs små skogsvägar. Inte ett spår. Då lyckades en flygvärdinna få iväg en signal från en sändare. Men man saknade utrustning för att kunna avgöra exakt varifrån signalen kom. Det blev fortsatt letande i skogen i den tjugoåttagradiga kylan. Till sist fann man det sönderslagna planet. Piloten och en flygvärdinna var vid liv. En av brandmännen värmde piloten med sin kropp, han satt nämligen fastklämd i cockpit.

Det var en sorglig stämning ute på förläggningen. Den doktor som undervisade oss kom ut för att gå igenom vad som hänt. Däremot minns jag inte att det var några krissamtal för de tjänstepliktiga som burit lik i skogen.

Så visst var de ofta enformiga övningarna välbehövliga. helt plötsligt blev det allvar. Och jag var utkompad.

De vapenfria fick godkänt för insatsen men kraschen visade att beredskapen i stort var för dålig och att samordningen mellan olika myndigheter inte fungerade. En rad förändringar genomfördes.

I många urkunder, bland annat i riksdagen, står att Spantaxolyckan inträffade 1971. Men det var alltså 1970. Det finns alltid risk för att ett felaktigt årtal fortplantar sig.

En del av de vapenvägrare som hade religiösa skäl hade knappt varit utanför hemförsamlingen. Att komma till brandstationen på Arlanda var en kulturchock av stora mått. En man från Småland tillhörde en sekt som fördömde televisonen. Men när apparaten slogs på kunde han skymtas bakom glasrutorna; visst var det spännande, som mycket av det förbjudna är.

Några etiker utnyttjade några lediga dagar till ett göra en riktig krogsväng i Uppsala. En troende broder tyckte det lät spännande och bad att få haka på. Han drack öl och vin och stimmade med de andra. Morgonen efter greps etikerna av ruelse: hade de lett in den troende brodern på farliga vägar? Då for dörren upp och där stod han, den svarthårige och munvige smålänningen.

– Grabbar, ska vi festa i kväll också, frågade han.

Jag längtade tillbaka till redaktionen. Men först i september var det muck. Efter grundutbildningen på Arlanda hamnade jag på Bromma, som assistent till en handläggare. Det var mer ett vanligt kontorsjobb, med fria helger. Och jag slapp fortsatta övningar.

Vi fikade med en speciell avdelning på Luftfartsverket. Chefen var vänstersosse, en frejdig man som gärna luftade sina åsikter. Hans sekreterare tillhörde någon vänstergrupp och sa vid något tillfälle att verket ingick i det etablissemang som skulle bekämpas. En konservativ jurist snappade upp det och anmälde, jag tror det var till Säkerhetspolisen. Det stod en del i tidningarna om det hela. Juristen i fråga hade svårt i diskussionerna med den yngre kvinnan och anmälan var väl hans hämnd.

När jag åkte tåg hem till en permis satt jag i restaurangvagnen då tåget stannade. Stora bestånd av rallarros prydde banvallen. Den kände botanisten och konstnären Rolf Lidberg satt också i restaurangvagnen. ”Har du sett, Rolf, vilken blomsterprakt”, tänkte jag säga men jag var för blyg.

Den store socialreformatorn Gustav Möller dog på hösten 1970. Jag följde katafalken genom Stockholm. Morfar skulle ha gillat det: han var en stor beundrare av Möller. Däremot var han skeptisk till en del med akademisk framtoning.

Så var det muck, utan stora åthävor. Molla från Dagbladets redaktion ringde samma lördag jag muckade och undrade om jag kunde ta ett jobb på söndagen. Det var en befrielse att åter gå in i de slitna redaktionslokalerna.

Dagbladet Nya Samhället hade ett eget hus vid Köpmangatan, vid infarten till stan. Det hade ritats av Alnöfödde Lennart Uhlin, sedermera professor i arkitektur. Huset gjorde att många av medarbetarna kände stolthet. Där inrymdes   redaktion, annonsavdelning och administration, dessutom tidningstryckeri och civiltryckeri. De översta våningarna i huset hyrdes ut.

I grannfastigheten, där tidningen förut hade sina lokaler, fanns då Socialdemokraternas och SSU:s expeditioner, plus en del lägenheter.

Men den lilla tidningen förde en ojämn kamp. Sundsvalls Tidning var dominerande, både om man ser till antalet abonnenter och annonsinkomster.

Under lång tid hade många propagerat för att staten skulle gå in och ge stöd till de små och fattiga tidningarna. Argumentet var att samhället hade ett ansvar för att främja mångfalden och värna en mångsidig nyhetsförmedling och opinionsbildning. Till en början betalades pengar ut till de politiska partierna som sedan kunde vidarebefordra pengar till olika tidningar. Men systemet gjordes om, enligt uppgift efter en överläggning mellan finansminister Gunnar Sträng (S) och Centerpartiets ledare Gunnar Hedlund. Vissa kriterier skulle uppfyllas vad gällde utgivningsdagar och upplaga. Invändningarna var bland annat att det var osunt att tidningar som skulle granska makthavarna fick pengar från statliga organ. Var det inte som i Sovjetunionen?

Skattepengarna kom att betyda mycket för många andratidningar. De fick en ny chans. Men sett i stort så har inte styrkeförhållandena ändrats; sedan kan man förstås säga att den borgerliga övervikten skulle ha varit än starkare utan presstöd.