Nej, jag gillar inte att åka hiss

Alltså, jag gillar inte att åka hiss. Särskilt inte trånga hissar där man först ska stänga en gallergrind och sedan en annan grind. Värst är om det kommer några springande och försöker tränga sig in i hissen.

– Hihi, det går nog bra det här, säger den ene hurtigt. Och jag har med proviant om vi skulle bli sittande i natt, säger han och vinkar med en Systempåse.

Däremot går det bra med större hissar av den typ som finns på sjukhuset. Men om det är mycket folk så stiger jag gärna av och tar nästa tur.

En gång var jag i Paris och bodde på ett  hotell i en skyskrapa. När jag skulle åka upp till våning sexton var jag ensam i hissen. Men då! En grupp japanska turister kom springande och lyckades stoppa hissdörren. En efter en klev de in. Jag stod förstås längst bak. Hissen var packad. Då höll en man i dörren för att ytterligare några skulle få plats. Då trängde jag mig snabbt igenom folkhopen, ut på marmorgolvet. Jag vet inte vad japanerna tänkte men resan med hissen måste ha gått bra eftersom alla kom till frukosten.

När jag var i London på ett kongresscentrum kunde man ta trapporna men det var omständligt och långt. Efter några dagar sa jag bay bay till fobin och åkte hiss. Det var många diplomater med på mötet så det var alltid trugande vem som skulle kliva ur hissen först.

– Min herre!

– O no, after you ,sir.

– No, you first, sir.

– After yoy, sir.

Nu läser jag i Dagens Nyheter att en hiss har störtat i Tower Bridge, dessbättre omkom ingen. Artikeln fick

Det handlar om hissar

 mig att börja fundera kring hissar.