Ett svar till “Dags att ändra valsystem – eller..?”

1. 

   José L Ramírez 053663631Tue, 05 May 2009 06:23:36 +0200 "maj 5th, 2009 kl 06:23

   ”Jag är en främling i detta land, men detta land är ingen främling i mig”.
   Utan att vara svensk har jag haft starkt inblick i Sveriges politiska system. Den diskussion som Gunnar Wetterberg har öppnat är bland det viktigaste som vi behöver ventilera efter ett hundraårigt parlamentariskt experiment.
   Politiska partier var från början tänkta som rekryteringsorganisationer vars uppgift var att finna och promovera lämpliga kandidater. När valet var över då var partiernas inblandning över och de valda kandidaterna tog ansvaret. På 30-talet infördes regler i riksdagen som kallades ”munkavelparagrafen” och som gav upphov till några historiskt belagda episoder.
   Sedermera har man länge talat om ”partipiskan”.

   I kommunalpolitiken, som jag känner till bäst, har detta lämnat sina spår långt senare. Kommunallagen innehöll inte ens orden ”politiskt parti” och i sammanträdesprotokollen skulle det aldrig stå ”socialdemokraterna föreslog” (t.ex.) utan ”Herr/fru N föreslog”. Det var personerna som utövade politiken. Först i samband med senaste lagreform blev man tvungen at använda ordet ”parti” för att reglera suppleanternas tillträde vid ordinarieledamöternas frånvaro. Att kommunerna skulle erlägga partistöd var något som stred mot kommunallagen. Riksdagen fick därför anta en särskild lag om partistöd som sista etapp i partiernas maktövertagande efter kommunsammanläggningen 1970. Partierna fick den slutgiltiga makten i kommunerna. Processen hade börjat redan på 50-talet, med införande av representativa fullmäktigeförsamlingar och ersättande av ”gemensamhetsprincipen” med den ”allmänna intresseprincipen”. Om detta skrev jag en uppsats på 80-talet vid Nordiska institutet för samhällsplanering med titeln ”Individens ställning i det kommunala självstyret”, en skrift som fick visst intresse hos enskilda personer inom maktapparaten men tystades ner.

   Jag blev vald till kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i Haninge 1970 och var det fram till 1980, då jag avgick självmant, efter att ha blivit valt till fullmäktige ytterliga en period. Då hade jag varit kommunalråd med ansvar för den kommunala planeringen. Min invandrarbakgrund hade från början säkert spelat en roll, men redan under första mandatperioden stod det klart att jag ville driva politik i samråd med partimedlemmarnas och kommuninnevånarnas , inte genom att följa order från partiledningen. Efter den första valperioden blev jag omvald till kommunfullmäktige som en av de första namnen. Partiledningen försökte dock få bort mig från kommunstyrelsen. Jag blev inte nominerad, men hade reserverat mig mot nomineringsbeslutet tillsammans med 7 andra s-ledamöter. I Brevskolans handbok för den socialdemokratiske kommunpolitiker lärde vi oss hur en grupp fullmäktigeledamöter hade rätt att begära proportionella val, om partigruppen inte hade enats om en gemensam kandidatlista. Med stöd av detta blev jag och två kandidater till från min särlista ånyo kommunstyrelseledamöter. Detta ledde till en långdragen förföljelse från partiledningens sida. Brevskolans handbok tog bort avsnittet om ”proportionella val i fullmäktige” vid nästa upplaga. Partistyrelsen fick finna sig i situationen och ordna ett normalt umgänge, bl a genom att välja mig som kommunalråd. Men mitt namn skapar fortfarande skrämselhicka i partiapparatens öron. Thage Petersson stod dok på min sida, vilket framgåt av ett kapitel i hans memoarer som heter ”Helvetet i Haninge”.

   Ordet ”proportionella val” har nog inte samma betydelse i det sammanhang jag nu nämner som i de allmänna valen. Proportionaliteten vid val i kommunfullmäktige hade som uppgift att just försvara enskilda personer som hade visst gehör i opinionen.