Bara en månad kvar, var är valrörelsen?

I dag är det prick en månad kvar till valet till Europaparlamentet. Man kan ju inte påstå att det är högtryck i det politiska maskineriet. Men man brukar alltid överskatta valrörelsernas längd. Det är några korta veckor bara.

Enligt den senaste opinionsmätningen blir Moderaterna största parti, ett budskap som kan leda till ökad aktivitet bland de socialdemokratiska valarbetarna. Det vore en smälek att inte vara störst, ett farligt trendbrott. Att Marita Ulvskog toppar S-listan kan nog förmå en del tidigare tveksamma att gå till vallokalen. Jag tror inte heller att Junilistan ska räknas ut. Sören Wibe är en formidabel kampanjpolitiker med stor rutin. Piratpartiet låg ju på drygt fem procent i mätningen men det var i direkt anslutning till Pirat Bay-rättegången. Tveksamt om det går att hålla ångan uppe i en månad till. Mer i DN.

Oavsett vad man tycker om EU och det svenska medlemskapet är det viktigt att rösta. Många har offrat sina liv i den demokratiska kampen och det är självklart att utnyttja den rätt demokratin ger oss.

Skandalösa attacker mot norske domaren

Det är tufft att vara domare

”Gymnastik med lek och idrott” hette ämnet i skolan. Men leken tycks ha försvunnit på vägen mot miljonerna. Den norske domaren i matchen mellan Barcelona och Chelsea fick slussas ut ur landet av polis. På Internetsajter har han mordhotats och hemadressen i Oslo har lagts ut. Även om Överbö dömde dåligt – om det har jag ingen uppfattning – så är agerandet mot honom bedrövligt. De Chelseaspelare som attackerade domaren efter matchen och bidrog till att piska upp publiken har ett avsevärt ansvar. Därför är det rimligt att både enskilda spelare och klubben straffas. Mer finns i Dagens Nyheter.

Han vill slå vakt om Centerns själ

Centerns nuvarande ledning är på väg att rasera partiets värdegrund. Genom att överge den traditionella mittenpositionen och dra högerut och kalla detta förnyelse riskerar partiet sin själ. Detta är ingen tilltalande position inför 100-årsjubileet.

Det skriver en av partiets verkliga veteraner, Börje Hörnlund, på DN-debatt. Hans artikel är en svidande vidräkning med den kurs som Centern intagit.

Vidare ur DN-artikeln:

”För några månader sedan fick Maud Olofsson frågan från en radiojournalist om hur Centern skulle ställa sig i kärnkraftsfrågan. Svaret blev ´Jag har inte bestämt mig´. Att över huvud taget hantera Fälldins och Centerrörelsens 1970- och 80-talsfråga som en jagfråga är skandalöst. Hanteringen av kärnkraftsfrågan är det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia. Riksdagsgruppen kallades kvällen före presskonferensen och tvingades ta ett beslut som mycket väl hade kunnat vänta till Centerstämman i början av maj. Det visar att man förlorat all känsla för folkrörelsen.”

Centern gar också bytt hjärtefrågor, noterar Hörnlund:

Till en början försökte jag intala mig att en del för mig svårsmälta ställningstaganden kunde förklaras med att det handlade om inkörningsproblem för den nya ledningen. Nu förstår jag att den övergivna mittenpositionen är resultatet av en medveten strategi. ”Landsorts-Sveriges framtid”, ”pensionärernas livsvillkor”, ”den sociala och regionala klyvningen av landet” och ”Storstockholms miljö” hör inte längre till Centerpartiets hjärtefrågor.

Det är en riktigt tung salva som kommer från det förre detta Centerstatsrådet. Det är inte första gången han anmäler avvikande mening. Förra gången han kom med kritik avfärdades han av diverse politruker som en gubbe som skulle hålla tyst och överlåta politiken åt andra. Om något så var tonen mot Hörnlund ett tecken på hur långt från folkrörelsetanken en del Centerföreträdare avlägsnat sig.

Jag tycker att Hörnlund har helt rätt i sin kritik. Centern har i fråga efter fråga orienterat sig mot höger och är numera det förmodligen mest högerorienterade riksdagspartiet. Men varifrån ska man rekrytera väljare? Det är ju många där ute på högerkanten. Men de egna prognoserna är sanslöst optimistiska. I EU-valet är målet att gå från ett till tre mandat (samtidigt som Sverige förlorar ett mandat) och tredubbla röststödet i riksdagsvalet 2010. Ok, partier brukar vara optimistiska om de egna möjligheterna men det där liknar bara ljusblått önsketänkande.

Det märkliga är att partiet under Maud Olofssons ledning i grunden har förändrats, utan några tunga protester. Är det så kul att partikamrater sitter i regeringen att man inte vill komma med kritiska anmärkningar? Alla de centerpartister som kämpade för en radikal samhällsutveckling och sade sig angripa Socialdemokraterna från vänster måste ha emigrerat, gått under jorden eller bytt parti. Och partiets alla tuffa kärnkraftskritiker förefaller ha accepterat den nya kursen som innefattar fortsatt kärnkraft.

Som Hörnlund är inne på så handlar det om att förskingra ett idéarv. Det återstår bara rester av folkrörelsepartiet. Problemet är att det är svårare att vinna väljare än att byta partiprofil. Centern hade en ställning som landsbygdens parti. Men det är många som slåss om väljarna kring Stureplan. 

Om fler än Hörnlund tar bladet från munnen öar chanserna för Centern. Men att tyst lunka med och knyta näven i fickan leder bara mot avgrunden.

Veteranen Börje Hörnlund (C) skåpar ut Maud Olofssons högerkurs