Varför uppmärksammas vissa brottslingar så mycket?

Intressant artikel i nätupplagan av Dagens Nyheter. Hur kommer det sig att vissa brottslingar bli så omskrivna och uppmärksammade? Vilka mekanismer ligger bakom? Och vilka är för evigt dömda till en tillvaro i mediaskugga? 

Vad skulle till exempel Thomas Bodström vara om han inte vore snygg, talade väl och rörde sig vant i teve? säger professor Jerzy Sarnecki till DN.

Snygg grabb

Långfredagarna var helt enkelt skittråkiga

Småmulet men den med optimistiskt sinnelag kan skönja solen.

Inga tidningar i brevlådan i dag. Man får lita till nätet.

Det blir en tur till Offerdal i eftermiddag.

Jag skrev tidigare om att långfredagen förr i tiden var en stilla dag. Ingens dans. Om filmer visades var det ingen ren underhållning utan allvarsmättade filmer med Gunnar Björnstrand, typ. Allt var tråkigt, sett från barnets perspektiv. Dessutom skulle man inte hälsa på folk på långfredagen, det var ofint att bara dyka upp, och ingen kom och hälsade på. Jo, morfar kanske, för  han tillhörde ju familjen. Han brukade titta in varje dag och fika och kommentera nuets skeenden. Men långfredagarna gick sakta. Dessutom var många kompisar bortresta, även om ingen reste så långt som till fjällen. De som var borta var hos mormor eller morfar. Radion var inte så stort sällskap och man hade samma strikta syn på vilka program som skulle sändas. Skittråkiga program, tyckte man som barn och ungdom. ”Jag får kanske bjuda på en promenad”, sa pappa. Han brukade göra långa promenader med doggen, ibland var han ute flera timmar. Det var definitivt inget kul. ”Nej tack”, sa jag.

Att den officiella, tunga filten  som lades över dagen har tagits bort är ju bra. Nu är det som vilken helgdag som helst. Men den som känner för en stilla långfredag med Gunnar Björnstrand kan ju satsa på det. Nu ska jag närmast göra en potatisgratäng, köpa påskägg och valla doggen. Ha det så bra!