Då regeringschefen ledde stort

Inför valet gjordes en mätning om sympatierna för olika partiledare. Statsministern fick 49 procent, oppositionsledaren 29. Det var år 1976, statsministern var Olof Palme och oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin. Några månader senare förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten. Fälldin blev ny statsminister.

Nu har Mona Sahlin legat risigt till i några mätningar. Men lika lite som 1976 kan man utifrån sifferserierna avgöra vem som slutligen vinner. De 33 år gamla siffrorna kan vara en tröst för deppade sossar.

Om Östberg och den evige Svartenbrandt

”Hon är en väldigt tung brottsling. Det har medierna passerat med mycket lätt hand. Jag antar att det beror på att man bestämt sig för att hon ska tas loss, då blir det för knepigt med en korrekt beskrivning av fallet.”

Det säger professor Leif G W Persson om Annika Östberg. SvD har en intressant artikel om den okritiska mediabevakningen av svenska Annika.  Även DN

Klipp ur DN torsdag

publicerar samma artikel, skriven av en medarbetare vid TT. Jag har tidigare tagit upp det i bloggen. Ingen ville väl bli den som riskerade frigivningen. Det var Hyggliga Gänget som var igång. Nu tror jag inte att en bättre bevakning hade lett till att Östberg hållits kvar i fängelse en dag längre. Många läsare och lyssnare har inte fått korrekt information om fallet – och en del har närmast framställt det som om USA och inte Östberg agerat felaktigt.

###

Sverige har en restriktiv tradition då det gäller att namnge personer som är döma för brott och än mer om det bara rör misstankar. Men det finns undantag. Lars-Inge Svartenbrandt, veeran inom den svenska brottsligheten. Nu är han åter gripen. Kvällstidningarna hade osis. Svarten greps innan löpen kom upp. På ett av löpen stod att han bara hade råd att äta havregryn. Nu lär staten stå för maten under en tid.

Svartenbrandt har suttit inlåst i omkring fyrtio år. En tid var han frälst och gav ut en bok. Men han återfaller i brottslighet, som juristerna säger. I regel är det rånförsök mot bensinmackar och annat oglamoröst.

Fängelse ska ju bidra till att den dömde återanpassas till samhället. I fallet Svarten har straffen inte haft avsedd verkan. Men det finns också ett annat motiv till att man dömer till fängelse: den skyldige ska bort från gator och torg. Dessutom kan straffet kyla av en del som planerar brott.

Fyrtio år bakom galler, det är bara tragiskt.

Dansförbudet på långfredagarna

Mycket folk på Lillänge köpcentrum. En del bar ut flak med öl. Andra kom med välfyllda matkassar. Som vanligt var det anarki på parkeringen. Allt som inpräntades på körskolan är som bortblåst: det är bara att tuta och köra. Polisen skulle kunna hämta in stora bötesbelopp där uppe.

Det finns hopp om påskvädret. Men en och annan opinionsundersökning kan ju skymma solen för en del. 

Förr var det dansförbud på långfredagarna. Då ordnade de politiska ungdomsförbunden danser. De som ville dansa fick lösa in sig som medlem. Åtskilliga som senare hamnade i riksdagen eller kommunfullmäktige dansade in i politiken. Nu är det dessbättre fritt fram för dans på långfredagarna men det försvårar nyrekryteringen för ungdomsförbunden.

Det ordnas många pimpeltävlingar i påsk. Problemet är att det på många ställen är mycket vatten på isen, det är inte så kul att stå i en pöl och pimpla. Dessutom är en del isar svaga men man får ju förutsätta att arrangörerna håller koll på det. 

Det finns hopp, enligt SvD

Ingen tummelplats för påtryckargrupper

Den idoge kärnkraftsförespråkaren Michael Karnefors har fått fler inlägg publicerade än någon annan skribent. Då är det typiskt att just han anklagar mig för cencur. Som bloggare har jag ingen skyldighet att publicera alla inlägg, lika lite som en tidning har det. När debatten övergår till råkurr (de som tycker annorlunda är dumma) eller när man i LÅNGA inlägg pläderar för sin sak mer än att debattera så finns det ingen anledning att publicera. Men Karnefors kan ju i en egen blogg (och kanske i någon annans) föra fram vilka uppfattningar han vill. Jag tänker dock inte låta min blogg bli en tummelplats för någon organiserad påtryckargrupp eller en arena för fundamentalister av något slag.

Med detta sätter vi streck i denna omgång av kärnkraftsdebatten. De som vill fortsätta kan ju göra det på andra arenor.

Förnedringsteve en het sak

Vi dränks i förnedringsprogram, skriver Harry Amster i en tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet på skärtorsdagen.

Han har rätt. Kanalerna ska överträffa varandra eller kanske underträffa är rätt ord. Jag såg en trailer för ett program där en kille skulle äta en tjurtestikel. Han försökte och var nära att spy. Och det var liksom programidén. Äckligt ska det vara.

Ibland undrar jag: de som medverkar som manusförfattare och programledare måste en gång haft drömmar. Att göra något stort och fint, något betydelsefullt. Att prestera något som gjorde andra imponerade. Och så slutade det med att skriva manus till förnedringsshower och att dra på sig storbrallorna och heja på den som försöker smäcka i sig en tjurnjure. En ocean skiljer drömmarna från verkligheten. Det är som att jämföra Shakespeare med pratbubblorna tillFantomen.

Gott om skitprogram i teve.

Kärnkraftlobbyist med skrivklåda

Den som under signatur skrivit en rad extremt kärnkraftspositiva inlägg har en adress som går till en organisation som arbetar för kärnkraft. Frågor:

1. Varför berättar du inte det?

2. Företräder du organisationen eller är vanlig medlem?

3. Har du betalt för att föra ut budskapen?

4. Varför skriver du inte under ditt rätta namn? Vågar du inte stå för uppfattningarna?

Socialdemokrater i säck och aska

Skärtorsdag.

###

Kärnkraftsvänner gillar inte att man berättar om olyckorna (se kommentarerna). Det strider mot marknadsföringsidén: en ren och fin gåva till mänskligheten. Att belysa risker är skrämselpropaganda. Är det också skrämselpropaganda att varna för hala vägar? Kärnkraften tillhör det gamla. Förnybar energi är framtiden. Kom ihåg Tjernobyl!

###

I Svenska Dagbladet analyseras Mona Sahlins sjunkande popularitet. Men som framgår av artikeln har hon chans att vända vinden. För ett halvår sedan var alliansen bara ett skämt. Om ett halvår kan den politiska verkligheten ha hunnit ifatt Reinfeldt. Det finns i Sveriges mest framgångsrika politiska rörelse en talang för uppgivenhet. Går det ont en tid är det som en evig dom fällts. Det är fel på politiken, partiledaren, alla andra i ledningen. På med säck och kom ihåg askan. Men det pendlar alltid i politiken. Morgondagens loser var gårdagens stjärna. Förmodligen är det Socialdemokraternas extremt långa maktinnehav som gjort att man inte är då duktiga på att hantera kriser och bakslag. Det har borgarna mer rutin på.

Nu betyder inte detta att man ska avstå från kritik och bilda hyllningskörer, nej då. I en levande rörelse måste det alltid vara debatt och omprövningar. Det är mest förhållningssättet som irriterar: några dåliga mätningar och det fastslås som en sanning NU KOMMER VI ATT FÖRLORA!

Mona Sahlin har det motigt